Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del IV |
Del IV KAP. II FORTSÄTTNING Optat ephippia bos ... Horat. Javanerna, som hade tillsmugglat sig gamla gevär ombord, lupo i skogen för att provskjuta dem. De yngre började med att avbränna fängkrut och vande sig efter hand vid starkare smällar. De äldre sköto dristigare men träffade illa. Vi hörde deras gläppande långt in på natten. Jag frågade korporalen, hur holländarne vågade tillåta sådant, alldenstund deras säkerhet berodde på javanernas okunnighet i den delen, varpå han svarade. att det varit strängt förbudet i förstone men sedermera tillåteligt såsom ett medel att utdöda vilddjuren. Och på mitt vidare inkast, att de kunde börja med tigrar och sluta med holländare, menade han, det har ingen nöd, så länge de icke släppas till grövre artilleri. Emellertid beskrev han dem såsom ett opåliteligt släkte, försäkrande att han och hans kamerat aldrig tordes sova på en gång. Jag sporde honom därnäst, varför han gått ur Sverige, varpå han axlade sig och sade: Man äger där ingen frihet. Här däremot kunde han månatligen draga sin lön, driva en liten handel apart, underhålla mätresser m. m. – Jag fann således hos honom, vad man finner hos alla svenska landförlöpare: de blanda begreppen om frihet och självsvåld tillsamman. Hembygden får bära skulden för det, som deras egen lättja eller liderlighet är vållande till. De skryta om välmåga på främmande ställen, där de vistas, medan deras svultna käkar vittna om hunger och elände. Hundradetals utav dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande deras utländska frihet, som i själva verket består endast däruti att de kunna som kavaljerer förstöra på ett liderligt horhus om söndagen, vad de förtjänat om veckan. Grannlåtskonstnärer äro de endaste, som vantrivas hos oss, och det är mycket billigt, alldenstund vi ännu behöve mer eftertrakta det nödvändiga än det artiga. – Jag igendrev min herr korporal, så gott jag förmådde, visande att frihet i sitt rätta förstånd finnes antingen i Sverige, eller ock ingenstädes. Men det föder ju inte sin man, föll han in. – Här bad jag honom betrakta våra stormagade prostar, våra köttdigra brukspatroner, våra frodiga skattebönder. Lägg dessa, sade jag, tillika med Stockholms bryggare, bagare och slaktare på den ena vågen och proppa den andra full med holländska ostmånglare, storbyxade skeppare, ölstinna värdshusmän, tobaksrullar, pipor och allting, ända till själhandlare och spelhusmatroner, så skall ni finna, vilken faslig undervikt det är på er sida. Svenskarne äro icke så lätta som deras sedlar. Snillet bärgar sig, idogheten föder sig väl, lättjan allena svälter, och om penningen eller nådiga befordringar understundom rida förtjänsten över ända, så får man trösta sig med det, att sådant sker allestäds. Kan väl vara, åtrade han, men det vet jag, att i min näringsväg vid trumman och musköten kommer ingen fort, som ej har sitt namn skarvat med ett förbannat von framför eller en tusand d-la hielm bakefter. - Här gick han tre slag fram och tillbaka, så ivrigt att bambubjälkarna brakade under honom. Jag tänkte han ärnade visa mig marschen numero 3 och teg. I själva verket kunde jag ej heller gensäga honom härutinnan. Han saktade sig och vi antände våra pipor. I detsamma steg ett stycke spökelse inom dörren med en vit unge vid bröstet, så fult att jag släppte pipan av förskräckelse och var på vägen att tumla frå stolen. Med darrande tunga ärnade jag fråga honom, om man här i landet föreskriver ammor från avgrunden, när han förekom mig, betygande att detta vore hans concubina. Kallsvetten stod mig i pannan och jag minns intet, om jag lyckönskade honom eller ej, men hennes trollborna gestalt erinrar jag mig ännu så livligen, att jag kunde utpensla er hela dess ohygglighet streck för streck, om jag ej fruktade skrämma missfall på havande fruntimmer. Mödan vore mig så mycket lättare som hon gick i sin negligé, omgjordad allena med ett stycke blå duk som betäckte midjan, så att alla hennes digra behagligheter föllo mig fullt i ögonen. Om hon varit svart såsom en morinna eller jämnt gulbrun som en hottentottska, skulle jag kallat henne drägelig, men här voro gröna rutor, gula halvmånar och svartstrimmiga klövermärken kastade huller om buller över hennes askegråa hud. Det föreföll mig, som alla öns Cupider skulle varit tillhopa för att måla henne, men icke kommit överens om grundfärgorna utan råkat varann i håret, såsom byggningsmännerna vid Babel, och i förbistringen spillt mönja, blyvitt, umbra och gummigutta om vartannat, löpande sedan sin kos. Utmunt och grinande lik en markatta, visade hon mig tvenne rader blodfärgade tänder, mellan vilka framstucko långa strån av betel, som hon tuggade. Hennes bägge dunkelbruna ögon, sura och drypande, tycktes vara kantade med rött fris, och när hon gick kunde jag räkna på hennes skrunkna vador alla muskler och ådror, vilka krökte sig mellan hull och skinn uti mångfaldiga blå bukter, liksom för att tillskapa mig en landkarta full med strömmar, floder och bäckar. När jag nu tillägger, att hennes bröst, efler rättare juver, lågo henne ned på midjan i skapnad av tvenne hängande säckpipor, så lär var och en finna, om inte vår vällustige korporal hade skäl att löpa ur det tvungna Sverige för en sådan sötunges skull. - Han hade två barn med henne, sade han, och försäkrade mig, att hon varit långt vackrare förr än nu. Hon älskade honom ända till raseri och skulle dränka sig, därest hon märkte att han nånsin ärnade överge henne m. m. Jag frågade honom om hans barn vore döpta, betygande att vår präst i vidrigt fall skulle med nöje befordra dem till kristendomen. Han svarade nej, men tillade: det är ej så brått med det. De förblevo således lika modren i religion, fast de i övrigt voro fadrens avbild, vita och välskapade.
|
|
