Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del IV |
KAP. III VIDARE OM KORPORALEN Fænum habet in cornu, longe fuge . . . Horat. Korporalen var artig nog, men huru kan en svensk förlåta honom hans tänkesätt om hembygden? På tillfrågan varför han icke hälsade på oss ombord, svarade han tvärt: vad skall jag hos er? Där är ju ingenting till att få. Detta förtröt mig obeskrivligen, ty jag finner ej att vi borde ge honom någonting, så framt icke en gammal lodlina till att hänga sig med. Jag rår ej för att alla bortlupne svenskar, jag träffar på utrikes orter, förekomma mig såsom likaså många ogärningsmän och i själva verket, vad begrepp skall jag göra mig om deras moraliska karaktärer, sedan de varit i stånd att förgäta den yppersta bland borgerliga plikter, jag menar kärleken för fäderneslandet? Det vore ju en galgvärd otacksamhet, om jag skulle unddraga mig mitt moderhem, varest jag fått liv, uppfostran och kristendom, eller trampa med förakt på mina fäders gravhögar? Vad skall man då säga om en sådan, när han hänger en ankommande landsman i rocken för att tillbettla sig en tjänst, en skänk, en måltid? – En turk skulle snarare förtjäna mitt medlidande. Den olycklige bör hjälpas överallt, men avfällingen svälta, fast han ock vore min bror. Emellertid kanonerade vi på varann med ett par långa holländska pipor. Han beskrev landet för mig och böd till att stöpa i mig lögn och sanning om vartannat, t. ex. om javanernas trollkonster, ormtjusningar, tigerhäxning, waldmänner med mera. Men som jag förut genomvandrat åtskilliga resebeskrivningar angående Java, kunde jag esomoftast erinra honom om tryckfel. I följande hade jag likväl förtroende till hans berättelser. Holländska milisen, sade han, bestiger sig till 12000 man på hela ön, varutav hälften äro européer. I nödfall kunde detta antalet fördubblas. Mitt i landet funnos ännu konungar oundertvungne, men kusterna runt ikring ägde de fästen och nybyggen. Deras yppersta regering, Raad van Indien, varunder alla övriga holländska besittningar i desse världsdelar höra, hade sitt säte i Batavia, varest låg en garnison av 5000 man. Bantam, fordom huvudstaden på ön, men nu mycket förstörd, var belägen några mil från Angri och hade sin särskilde konung, vilken i början varit högt ansedd och haft ambassadör i London, men numera icke annat är än en holländsk undersåte. Han hade sett hans hov. Seraljen bestode av några hundrade sötungar, vilka endast utgjorde hans betjäning, alldenstund manspersoner aldrig släpptes inom borggården. Förledet år skulle hans förnämsta sultaninna fött tvillingar, en vit och en svartbrun, över vilket underverk alla javanska visa och läkare sammankallades för att säga huru därmed tillgått. Saken blev oavgjord, men holländske soldaterna, som ligga där i garnison till ett antal av två-tre hundrade, upplöste gåtan sinsemellan och skrattade. Det är fuller vid livsstraff förbudet att ofreda frustugorna, men såsom hans majestät av Bantam icke kan utvidga sig till alla sina nymfer på en gång, och dessa utom dess hysa mycken aktning för européernas mandom, alltså händer det stundom, att en dristig buss stjäl sig in över muren och gör en lycklig överrumpling. Ibland stannar likväl försöket uti galgen, ty en soldat, berättades mig, blev en gång gripen och hängd. Detta kallade min korporal dö på ärans bädd, alldenstund han omkom uti stormlöpande. Jag skulle icke trott denna historien, om den ej blivit mig bekräftad av en annan officer, som hade sin post mitt emot på Sumatralandet och med samma ord omförmälde saken. Den är eljest icke obegriplig, ty någre av mina resekamrater, som voro överliggande i Polo-Condor för 3-4 år tillbaka, sade mig, att de levde som syskon med öns prinsessor, när de hade en luktflaska eller annan artig nipp att offra på dem. När man läser indiska statsvälvningar och finner allestädes såväl i Asien som Afrika stora talrika folksläkter träla uti europeiska bojor, underkuvade dels genom blodiga vapen, dels genom en barbarisk slavhandel, så synes mig man äger full dager i Noe spådom över sina tre söner och deras efterkommande: "Gud skall utbreda Jafet, han skall bo i Sems hyddor, och Kanaan vara hans träl." Detta är ju till pricka uppfyllt, så snart vi medge, att den förstnämnde nedslagit sina pålar i Europa, medan de andra bägge besuttit Asien och Afrika. Européerna tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en handfull folk kasta väldiga troner över ända, men när jag däremot betraktar alla de blodiga barbarier, som sölat deras erövringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade vetenskaper kunna göra ett folkslag mäktigare men ingalunda bättre. Håren resa sig på huvudet, när jag läser, att en svärm smutsiga matroser genombryta furstars palatser, trampa krönta hjässor under fötterna och hänga sina beckiga byxor på kungaspiror. - En olycklig konung av Madura, på ålderdomen jagad utur sitt fädernerike, flyktar på en liten båt med det käraste han ägde, gemåler och barn, till sin svager, regerande fursten på Borneo. En skeppare frå Batavia skickas honom på spåren, vilken avskräcker denne att mottaga honom. En engelsk ostindiefarare ligger till ankars på redden. Hos honom köper han sig beskydd med en hop juveler och ädla stenar, vilka han tar ur öronen på sina fruntimmer, och föres ombord. Holländske skepparn konstlar och hotar. Vad händer? Den olycklige monarken utlämnas med hela sin gråtande familj, smides i bojor och släpas tillbaka för att straffas som upprorsman, därför att han dristat sig försvara sine undersåtares frihet och liv mot en strövande svärm utav våldsverkare, vilka girigheten lockat över från Europa. – Detta skedde här 17 ... Vad synes er? Månne våra upplysta tider ha förbättrat mänskohjärtat? – Jag vet inte, vem som har största skammen, holländarn som tog honom eller engelsman som uppgav honom.
|
|
