Tig, buby, tig! och lät mig ensam gråta.
      Håll, papegoj! Din röst mig fåfängt rör,
      när Tirsa dig ej mera sällskap gör.
Du nattens bloss, som skimrar kring det våta,
      vi lyser du, när Tirsa döljer sig?
      Kläd dig i moln, om du vill hugna mig.
Vad sorl jag hör! Ack, ruska träden sakta,
      förmätna vind, och skäms att spela här,
      när jag har sorg, och Tirsa borta är.
Här var jag van med henne hjorden vakta,
      här satt min vän som morgonrodnan skön,
      och kvad om tro och ömma kärleksrön.
Dess fina hud, med kokossaft lackerad,
      liksom kristall mot solen strålar slog,
      vars digra glans i blinken mig betog.
Dess täcka mun, med betelrot blommerad,
      sin lika ej bland Javas döttrar fann.
      Dess minsta tand cinnoberns rödhet hann.
Dess breda läpp, så krum som Astrilds båga,
      var äkta brun, och bar en näsa opp,
      vars runda kluns var alla herdars hopp.
Men vad var det mot all den gudalåga,
      som lyste opp dess svarta ögonpar,
      liksom när blixt ur midnattsmolnen far?
Knappt himlens valv så stolta irrbloss äger.
      Den tordönseld, som deras åskor sänt,
      har i mitt bröst en evig mordbrand tänt

Hur tomt är nu det täcka gröna läger,
      där fordom jag med min herdinna låg,
      och all dess prakt frå topp till tå besåg.
Dess sköna bröst allt ned till midjan hängde,
      som mogna druvor på sin stam.
      Att kyssa dem jag ofta stal mig fram,
men full av skalk hon dem på skuldran slängde
      och log förnöjd åt mitt bedragna hopp.
      Jag minns ibland, när jag min matta kropp
vid denna flod på mjuka gräset sänkte,
      av hennes mer än solens strålar varm,
      hur ömt hon kom och slöt mig i sin arm.
Än hon en dryck av flodens nektar skänkte,
      den jag förtjust ur hennes göpen drack,
      än i min mun en betelbuss hon stack,
som tuggad var av hennes purpurtänder.
      Ack, sälla tid! vi är du icke mer?
      hur kommer till, att jag ej Tirsa ser?
Månn är hon falsk, månn i en annans händer?
      Ack, svälj mig, hav! – En annan Tirsa har.
      O, kval! – Dock nej, hon aldrig nedrig var.
Men hon är grym. Tre gånger världens öga
      ur böljan trätt och åter dalat sig,
            sen Tirsa sist besökte mig.
            Tre gånger mörker täckt det höga;
tre gånger jordens folk en ljuvlig vila njöt,
      sen sömnen sist mitt matta öga slöt.
Tre nätters dagg är spädd med mina tårar,
      tre dagars vind min suckan fört omkring.
      Ack, Tirsa, säg! Rörs du av ingenting?
Du känner ej, vad ömma hjärtan sårar.–
      Barbar! Välan! Du skall få fägna dig –
            jag går att häng - häng - hänga mig.