Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del IV KAP. V NATURALIER, SAMLADE PÅ JAVA Ludimus innocuis verbis. Mart. Korporalens kärälskeliga concubina borde billigen inrymmas i mitt moraliska djurkabinett, men huru skulle jag förvara henne? Till att inpacka henne uti smör såsom en skinka vore mig för kostsamt, och att bärga henne i en flaska är ogörligt, ty änskönt jag kunde finna någon stor nog för en ordinär mänskolekamen, skulle dock hennes ofanteliga bröst alltid hänga utanför liksom tvenne tiggarepåsar. Levande kan hon ej heller föras, ty vem vet, om ej jungmännerna skulle bryta sig in till henne i buren? Emellertid måste jag beundra herr korporalens utvalda smak för naturalier. Den övertygar mig, att kärleken ingalunda är blind, såsom man orätt föregiver, ty när han är i stånd att se himmelska täckheter hos en markatta, måtte han ju vara skarpsyntare än Argus. Apor finnas här så många som trän. Linnæus sätter dem i klass med människor, vilket jag länge icke kunnat begripa eller taga för allvar. Gubben satiriserar ibland, tänkte jag, och lär således härmed endast vilja ge våra modeapande sprätthökar en liten släng på pälskappan, men sedan jag själv haft tillfälle undersöka deras natur, finner jag alltför mycket skäl däruti. Ty de äro självsvåldiga kreatur, kåta och aldrig stilla, fullkomligen lika våra små kruserliga celadoner, undantagande det, att de gå opudrade och varken vissla eller tala fransyska. Sprätta kunna de och snusa en perfection. – Jag äger en dylik, och om någon av desse herrar täckes besöka mig, skall jag låta henne göra samsalom, hatt under arm, och säga: Ma foi, monsieur! C’est un joli singe, vous vous ressemblez comme deux gouttes d’eau. En alltför artig papegoja har jag ock. Man räknar dessa bland fågelsläktet, men efter min tanka böra de ställas i klass med lättsinta fruntimmer, ty vackra äro de, på två ben gå de, prata nästan oupphörligen och tycka mycket om sig. Sköldpaddor fingo vi till gott köp. De äro ganska köttfulla och ge sund föda, äga för övrigt den likhet med sjömän, att de trivas bäst på vattnet och komma i land endast för att lägga ägg och ungar. Ett besynnerligt slag rovfåglar anmärkte jag, vilka var afton flugo över frå Java till Sumatra men kommo tillbaka om morgonen. Deras namn vet jag ej. Till flykt och storlek likna de korpar. – Deras moraliska odygd måtte vara otacksamhet, alldenstund de äta sig mätta på en främmande ort och fara sedan därifrå, liksom en hop utlänningar i Sverige, vilka samla penningar en tid, skämma bort ett halvt dussin vackra pigor och löpa änteligen sin kos. Waldman kallas ett djur, som av alla närmast liknar människan, och menas därföre vara en avkastning av någon bortlupen slavinna, som haft tulipan och nejlikan? umgång med stora apinhannar. Såsom jag själv icke såg någon waldman levande, kan jag ej göra redo för hans moraliska egenskaper, men i det stället vill jag fråga herrar naturkännare, om ej tvenne släktens beblandelse skulle kunna frambringa det tredje? Av häst och åsna bli mulåsnor, av mänskor och apinnor födas waldmänner. Månn inte på samma skäl ett nytt slag blommor kunde följa på ett litet kärt lönskaläger mellan Det vet jag, att en snäll trädgårdsmästare kan förädla sina blomster. Utan att ympa färgor i stjälkan är han i stånd att förvandla en vit tulipan till mångrosig genom en lätthänd fröblandning. jag vet ock det, att Frankrike såväl som Spanien ej ägde annat än feghjärtade veklingar, ända till dess våra strövande göter och norrmän började uppliva deras utvattnade stammar med en frisk och tapprare blod. Följakteligen töra sådana nya naturalster vara möjeliga. Detta leder mig på en förträfflig tanka. Månn ej förmedelst ett lyckligt giftermål mellan hatt och mässa den så länge saknade ätten ärlig svensk skulle kunna återfödas? Den enes sangviniska ärelystnad, tempererad med den andras flegmatiska hushållsbegär, jag menar hattens hjärta förenat med mössans räknehuvud, skulle det ej yngla ett lejon, som likt det gamla kunde förakta både närmare hotelser och fjärmare mutor? Dansa efter en kalmuckisk säckpipa är fegt, hoppa takten efter ett kukeliku löjeligt. Det ena är en gammal polska, det andra en narraktig lindans. Vidare, käraste åhörare! Vill ni ha en god storklocka, så gifta en smed med en klockaredotter, ty hans slägga och hennes amen ringa samman förträffligen, och om ni önskar er en ärketjuv, sa ympa en mjölnare in uti en son som står i sin faders kryddbod. - Förbliver m. m.
|
|
