| Källdokument Tillbaka till startsidan Jakob Del IV |
Del IV KAP. VII ETT SKUTT ÖVER ÅT KINA Contigimus portum, quo mihi cursus erat. Ovid. Med mycket små vindkulningar halade vi oss fram landen emellan så till sägande steg för steg. Det var ej annat än kasta och lyfta ankar, dels för stiltje skull, dels för den motkommande strömmen. Besättningen måste ständigt gå i spelet. Detta kostade på i hettan, gick alltså ganska tungt och långsamt. Men sporren hjälper märren fort och supen matrosen. Så snart kapten bad dem hurra för en Lasse, var kroken ur botten och seglen till. Ett varpankare förlorade vi en dag. Man gissade, att det hade tagit fäste under någon stor sten, men sedermera erinrade vi oss, att just på detta stället en tolvpundig guldkista blivit nedsänkt av en efterjagad rymling, och hoppades således göra ett rikt fiskafänge. Girigheten fördubblade matrosernas krafter. De satte på, men till vår stora skade så häftigt, att tåget sprang och bytet mistades. Det ligger där ännu, andra mera lycklige fiskare till tjänst. Änteligen feck man en liten påkörare, som satte oss Lucipara förbi. Farvattnet är här omkring det krångligaste på hela resan. Man måste gå på lodet ända igenom, såsom här på somliga ställen knappt är fyra famnars vatten, vadan ock ganska många skepp stanna på grund. Vi hade jollen ute för oss att loda och sluppo lyckligen förbi, passerande Monopin på ön Banca den 22 augusti, sextonde dygnet efter vår ankomst inom Javahuvud. Utav Bancas tenngruvor hade vi inte mer än den uppstigande svaveldunsten., som förorsakar här en stadigvarande åska. öarna runt omkring äga eljes ett lekande utseende, alla gröna och skogrika. Så snart vi nu återkommo i öppna sjön, blåste vindarne friska. Den 27 sågo vi Pulo-Sapat eller Lästen på svenska, en liten bar klippa mitt i stora havet, som var vitmenad med ideliga fågelägg. Pulo-Condor hade vi kort förut lämnat på vänster; en ö där tvenne svenska skepp blivit överliggande, nämligen Kalmar år 1746, och vårt Finland 1764, då båten med några och tjugu man förlorades, utan att man visste huru. Såsom inbyggarne äro föga annat än en svärm rövare, misstänkte man dem i början, men en tilltagsen andre styrman, som tillika med en konstapel gick i land för att efterforska saken med tvenne laddade muskedundrar på axlen, fann ingen anledning därtill: alltså trodde man, att de blivit borta i någon häftig kastby. Förbemälte styrman hette Stiernlöf. Han har utmärkt sig med åtskilliga dristiga företag på Ostindien, men såsom jag framdeles ärnar skriva ett särskilt kapitel om dem, som på sådant sätt gjort sig ryktbara bland våre ostindiefarare, går jag honom härmed stillatigande förbi. I Kinesiska sjön blåsa tvenne ständiga vindar om året, nästan sex månader vardera. Den ena hjälper oss till Kanton, den andra därifrå. De förfärlige stormar, som här kallas taifuner, vankas, då förenämnde vindar kantra. Den som efter september kommer hit är osäker om att hinna fram det året. Vi seglade nu med en hurtig sydväst och voro till ankars vid Macao i kinesiska skären den 5 september, fingo lotsar ombord och kastade kroken i Wampo den 7 följande. Den som behagar räkna ut, hur många gånger jorden vänder sig på sin axel frå den 21 juni till den sjunde september. kan finna hur länge vi voro mellan Kap och Kanton. Täckes man gå tillbaka till den 24 december 1769, då vi lämnade Vinga båk ur sikte, tör man gissa, att vi varit 8 månader och 1/2 hemifrån. |
|