Året är 1720 och Mats Karlsson gör stora framgångar på sitt textilföretag. Mats är 27 år gammal och har en välkammad frisyr. Han har blont hår och har blå ögon. Detta tillsammans med hans charm gör honom till en riktig kvinnotjusare. Mats har många beundrarinnor som skulle göra allt för att få gifta sig med honom. Tillsammans med en av kvinnorna i hans bekantskapskrets råkade Mats få barn. Detta barn var nu sex år gammalt och hette Casper Mattsson.

Textilproduktionen gick väldigt bra i början av 1700-talet. Det medförde att Mats snabbt fick en stor förmögenhet. Mats valde att investera i ett gods på Hisingen som hette Skepparvillan. Huset hade fått sitt namn efter skepparen som ägde det innan. Dit flyttade Mats med sonen Casper. Under tiden som textil- produktionen ökade sökte Mats folk för att expandera företaget. Efter många veckors letande hittade Mats en skärpt man som hette Anders Tabeltou. Han var väldigt intresserad av textil, varför Mats ville ha honom till sin medarbetare. Anders Tabeltou var en tjugofyraårig ung man som letade efter lycka i världen. Han skulle börja jobba hos Mats för att kunna tjäna ihop pengar till framtida projekt. Anders jobbade mycket första tiden och visade framfötterna och satte sig in i företaget som ingen arbetare gjort innan honom. Mats fick snabbt upp ögonen för Anders och efter några veckor kallade Mats upp Anders till sitt kontor.

– Sätt dig, beordrade Mats med vänlig ton.

– Tack, svarade Anders.

– Du kanske undrar varför du är här.

– Ja det gör jag.

– Jag skall gå rakt på sak. Jag fick ett brev från Kungen idag som sa att jag skulle ta med mig några av mina bästa tyger och bege mig upp till Stockholm. Kungahuset betalar resan och maten och jag får sova på slottet. Därför ber jag dig att se till firman medan jag är borta. Min son är lite för ung för det ännu. Det skulle varit bra träning för honom eftersom det är han som skall ta över firman.

– Jag förstår. Vad vill du att jag skall göra?

– Du skall se till att allt flyter på, att det inte blir något stopp i produktionen.

– Är det allt?

– Du kan väl se till mitt hus och min son också. Det skulle vara bra.

– Det kan jag göra. När åker ni?

– I övermorgon. Jag fick beskedet idag.

– Då kan vi pratas vid i morgon.

– Javisst. Då kan du få reda på allt du behöver.

– Då far jag säga lycka till med försäljningen.

– Tackar. Du skall veta att du gör mig en stor tjänst nu Anders. Tack ännu en gång.

Anders gick ut från kontoret och stängde den gamla dörren efter sig. Mats hade fjärilar i magen inför mötet med kungen. Han plockade ihop sina bästa tyger och lite papper och åkte hem extra tidigt den dagen för att berätta den glada nyheten för Casper. Dagen kom då Mats skulle åka. Casper kramade Mats och grät över att hans far skulle vara borta så länge. Mats gjorde det hela lite bättre genom att säga att Anders skulle vara snäll mot honom under tiden han var borta. Efter en stund rullade vagnen iväg. På dagarna var Anders på fabriken och på kvällar och nätter bodde han hos Casper i Skepparvillan. Casper gillade inte Anders. Han var så olik Mats på ett negativt sätt. De kom inte överens och de tre veckorna som Mats var borta blev riktigt j obbiga för både Casper och Anders. Båda två väntade på att Mats skulle komma tillbaka. Anders anade att när Casper tar över företaget skulle han antagligen bli avskedad. Anders kände hur hatet började växa inom sig. Han var tvungen att stoppa det, men hur...

De tre veckorna gick mycket långsamt. När dagen kom då Mats var tillbaka kändes det hela mycket lättare både för Casper och Anders. Mats hade med sig två stora säckar med mynt från Kungen. Anders sa:

– Det gick bra i Stockholm ser jag.

– Ja det gjorde det, svarade Mats samtidigt som han kramade Casper

– Det har varit bra här hemma också, sa Anders.

– Skönt att höra. Jag har så mycket att berätta, sa Mats.

De lastade ur vagnen och gick in. De satte sig i "Tygrummet som Mats kallade det. Där berättade de för varandra vad som hade hänt de senaste veckorna.

– Jag gillar inte Anders.

– Varför inte?

– Han är inte som dig, pappa.

– Alla kan inte vara som jag. Anders är en bra man och är duktig på fabriken.

– Jag gillar honom inte ändå.

– Men det gör jag. Han kommer att vara kvar så länge som jag äger företaget.

– Om du vill det så.

– Ja det vill jag, god natt.

– God natt.

Dagar och veckor gick och Anders Tabeltou's hat av Mats växte. Mats hade en fint hus, mycket pengar och en son som skulle ta över företaget när han blev gammal. Anders hade inget av detta. Han bodde i ett litet hus och jobbade på fabriken. Han hade förvisso gott om pengar men han ville ha mer. En dag kom han på vad han skulle göra...

Det var natt mellan lördag och söndag. Anders befann sig utanför huset där Mats och Casper bodde. Sakta men säkert smög han sig in till Mats som sov och snarkade högljutt. Med sig till huset hade han ett dokument. Det var ett testamente. Anders drog tag i Mats som vaknade med ett ryck. Anders drog ner Mats till matsalen där han band fast honom vid en stol. Mats kunde inte röra benen. Anders slog Mats med knytnävarna gång på gång. Han varierade med att slå honom i magen, i bröstet och i ansiktet. Efter varle slag j ämrade sig Mats. Dessa ljud gjorde att Casper vaknade. Han smög sig ner för trappan och såg någon som slog hans far. Efter ett tag läste Anders upp testamentet för Mats som var illa misshandlad redan då. Anders började läsa:

– Härmed testamenterar jag, Mats Karlsson Skepparvillan till Anders Tabeltou. Anders Tabeltou skall även ta över min textilfabrik. Alla mina ägodelar skall ges till Anders Tabeltou och det som inte intresserar honom skall ges till min son Casper Mattsson. Undertecknat Mats Karlsson.

– Lögnare! skrek Mats.

– Nu skall du skriva på annars gör jag det själv.

– Jag kommer inte att skriva på. Jag älskar min son. Han skall få ärva allt, inte du.

– Enligt testamentet är det jag som kommer att ärva allt, skrattade Anders.

– Jag skriver inte under.

– Skall det vara på det sättet. Då j-vlar....

Anders slog ännu hårdare slag. Mats var mycket illa däran, han grymtade knappt till på slagen han fick. Mats tog inte upp händerna för att skydda sig längre. Han tog emot slag efter slag.

Casper fick se sin pappa bli misshandlad av Anders Tabeltou. Detta var något han aldrig skulle glömma. Det skulle förfölja honom genom hela livet. Casper sprang upp till sin säng. Han ville inte bli upptäckt av Anders. Rädslan av att själv bli mördad blev för stor.

De tre sista slagen var mycket hårda. Mats hängde med huvudet men reste det inte igen. Han var död. Anders slutade slå och förfalskade Mats underskrift. Anders kände sig väl tillfreds. Han lämnade testamentet på bordet och gick hemåt.

När Casper hörde att dörren slogs igen sprang han försiktigt ner till matsalen där han såg sin pappa livlös. Casper var nu mycket rädd. Han sprang upp till sitt rum och tog på sig de varmaste kläder han hade och gick ut genom dörren, rädd för att Anders skulle komma tillbaka döda honom.

Casper tillbringade efter denna händelse sina dagar på Göteborgs gator. En dag somade han i en park men vaknade efter bara ett par timmar. Han gick omkring och var mycket hungrig. Efter att han irrat omkring i flera timmar hittade en gammal dam honom och tog Casper med sig till sitt hem på Brännö. Där han fick mat och tak över huvudet. När damen sedan började fråga lite var han bodde sa Casper att han inte har något hem. Pappa var död. Hon bestämde att han skulle få bo kvar hos henne och bli uppfostrad till man och få ett riktigt yrke.

Efter ett par dagars frånvaro från fabriken undrade de anställda var Mats var någonstans. En av hans närmaste män åkte till Skepparvillan och skulle titta till Mats. När han kom till villan märkte han att dörren var upplåst. Han gick in genom dörren och ropade både på Mats och på Casper. Det var ingen som svarade. Han gick vidare in i huset och efter en stund kom han till matsalen där Mats satt på sin stol med huvudet på bordet helt blåslagen. Arbetskamraten larmade genast polis och det blev kalabalik i Skepparvillan. Vem skulle vilja göra detta mot Mats? Frågorna var många och svaren var få. De såg testamentet och efter en månad flyttade Anders Tabeltou in i Skepparvillan. Mordet på Mats Karlsson skulle bli olöst om man inte hittade Casper vid liv. Men han var inte där och ingen vet vart han tog vägen.

Fabriken tillhörde nu Tabeltou. Ganska snabbt lade Tabeltou ner en stor del av produktionen på fabriken. Anders Tabeltou blev en mycket förmögen herre som skulle ha en framträdande roll i det Ostindiska Kompaniet som snart skulle startas i Göteborg. Det hade nämligen funnits i England sedan 1600, Holland sedan 1602 och Frankrike sedan 1604. För en liten del av pengarna som Tabeltou ärvde, köpte han en båt. Han lärde sig älska havet på samma sätt som Casper gjorde på Brännö, där han växte upp med havet omkring sig.

Casper fick det mycket bra på Brännö där han lärde sig simma, styra båtar och läsa och skriva. Han gick i skolan hos damen som tog hand om honom. De andra ute på öarna tyckte väldigt synd om honom för att han var föräldralös. Men de var samtidigt glada över att han hittad rätt hos damen. Han läste i tidningar som damen köpte i stan att hans pappas textilfabriker blev nerlagda av Anders Tabeltou. Han kom att hata Anders Tabeltou resten av sitt liv...

Det var med två bastanta ryck i Peter Weihards livlina som gav honom en obehaglig känsla att allt inte stod rätt till. Peter befann sig långt ner i djupet vid undervattensklippan Hunnebaådan. Det var där som Götheborg förliste. Peter dök ner för att få reda på något tecken till orsaken varför båten gick på grund. Men nu hade han fatt beskedet att n något var fel. Han började att simma upp mot ytan. Ett överhängande problem i dessa man simmar uppåt för snabbt. Gör man det kan man lätt få dykarsjuka. Peter visste att något var fel eftersom han kände två ryck i livlinan vilket betydde att något var fel. Han försökte tänka ut vad som kunde vara fel, samtidigt som han behöll lugnet. Det var inte första gången som Peter visste att det var problem på båten ovanför honom. Det hade nästan blivit en tradition. Detta var sjätte gången han dök vid Hunnebådan. Han hade bara varit nere vid Götheborg en gång tidigare. Alla andra gånger hade han varit tvungen att vända efter en liten stund. Det rycktes åter igen två gånger i livlinan. Peter kunde nu se kölen på båten tydligt, men han såg flera båtar uppe på ytan. Han tryckutjämnade för tjugofemte gången de senaste tre minuterna medan han simmade mot stegen på sin båt som hade en blank svartmålad köl. Den andre båten hade en klar rödmålad köl. Peter hade kommit fram till stegen och samtidigt som hade visade huvudet över kanten på båten. Då skrek hans båda medarbetare i munnen på varandra att han skulle simma till den andre båten. Det var en av räddningstjänstens båtar. Peters båda medarbetare och en av räddningsmännen bar utrustning från dykarnas båt till räddningsbåten. De var så stressade att de knappt märkte att Peter hade simmat över till räddningsbåten. Det var först när den andra räddningsmannen började hjälpa Peter upp från vattnet som de reagerade. Det tog mindre än tio sekunder för de fyra männen att få upp Peter. De tre männen som bar utrustning gick tillbaka för att bära utrustning. Det var inte mycket kvar att bära, men de skulle bära över så mycket som möjligt innan de var tvungna att överge båten. Den andre mannen hjälpte Peter av med torrdräkten. Peter fick reda på vad som hade hänt. Räddningsmannen sa:

Det som har hänt är att det började ryka från inombordaren. Den ena besättningsmannen hade börjat spruta med brandsläckaren mot röken medan den andre hade larmat kusträddningen. De hade sagt att en man dök vid Hunnebådan. Vi skyndade oss ut och tog reda på hur allvarligt läget var. Vi undersökte snabbt motorn som var varm och hade utvecklat rök. Vi var tvungna att så snabbt som möjligt överge båten.

Under tiden som räddningsmannen talat hade Peter ställt sig upp. Han var mycket tagen av den snabba uppstigningen ur vattnet. Han stod och lutade sig mot ett järnrör på räddningsbåten. Plötsligt började det brinna i den andra båten. Alla gick över till räddningsbåten. Båten gled försiktigt från den andre båten. Långsamt de första metrarna innan den ökade i hastighet. När de var ett par hundra meter från den övergivna båten exploderade den med en kraftig smäll. De fem männen i räddningsbåten ryckte till av den kraftiga smällen. De var räddade och på väg in mot land.

Senare i en lägenhet i Haga satt de tre männen och planerade nästa försök att gå ner till Götheborg. Det var Peter som skulle gå ner tillsammans med Johan. Johan var en storväxt man med en rufsig frisyr och ett stort leende. När han log fick smilgropar som gjorde att han nästan såg pojkaktig ut. Hade det inte varit för hans stora muskulösa kropp hade man inte kunnat gissa att han nästan var trettio år. Han var även en man med många fina idéer. Ett par år innan han träffade Peter var han en mycket framstående dykare. Han hade vart och dykt i Stora Barriärrevet många gånger. Det var han som kom på att det var bättre att två man begav sig till skeppet och att det räckte med en man ovanför ytan. Martin som skulle befinna sig i båten var positiv till idén. Martin var en kort, knubbig lite äldre man som hade en brinnande intresse för de gamla ostindiekompanierna. Peter var en frilansjournalist som bestämt sig för att finna orsaken till Götheborg förlisning. Dessa tre män skulle göra ett nytt försök att ta sig ner till Götheborg. Försöket skulle äga rum inom tre dagar, antagligen redan nästa dag. Var och en gick hem till sig för att sova ut för inför nästa dykning.

Tidigt nästa morgon hyrde de en båt och åkte ut till Hunnebådan för att dyka. Martin kontrollerade kom-radion och alla instrument medan Johan styrde ut båten mot Hunnebådan.

– Allt klart för dykning, sa Martin.

– Bra! svarade Peter och Johan i kör.

De åkte förbi Nya Älvsborgs fästning. Hunnebådan ligger 900 meter från fästningen. De saktade in och Martin tog över styrningen medan Johan och Peter tog fram dykarutrustningen. När de kom fram stängde Martin av motorn och hjälpte de båda dykama på med dräkterna. Alla var så koncentrerade på uppgiften att de inte märkte att Stena Danica körde förbi och skapade stora svallvågor..

– Sätt er ner! vrålade Johan till de båda andra när han fick syn på vågorna.

När vågorna lugnat ner sig ställde sig Peter upp och skrattade åt komiken i det hela.

– Det måste sett rätt roligt ut när tre män kastar sig ner på botten i båten, skrattade Peter.

De utbrast i ett hejdlöst skratt. Det var det sista skrattet innan allvaret började. Det var dags att gå ner till Götheborg. Med två plumsar föll de båda dykama i vattnet. En sista kontroll att utrustningen fungerade och Martin fick tummen upp av både Peter och Johan. De försvann ner i djupet och nu återstod bara en lång väntan för Martin.

Det tog inte alls lång tid för Johan och Peter att komma ner till skeppet. Det var bara aktern som var någorlunda intakt. Fören var nästan helt söndertrasad. Johan tecknade att de skulle börja vid fören och gå akter ut. Det verkade inte finnas mycket till hjälp som kunde avslöja orsaken till förlisningen. De simmade över båten för att se hur den såg ut ovanifrån. De såg ett stort område med gammalt virke. De gick ner på båtens däck. Deras stora simfötter var gjorda i klara färger, vilket gjorde att de såg varandra hela tiden. Johan kände på materialet. Det var nästan helt täckt med alger. Peter började simma mot aktern på babords sida. Johan simmade efter och höll koll på Peters simfötter. De gick ner mot botten för att göra en sista titt på fartyget innan det var dags att simma upp till ytan. De hade varit nere i nitton minuter och efter tjugo minuter skulle de starta stigningen upp till ytan där Martin väntade. Johan började simma långsamt uppåt. I sanden där Johan sparkat med sin simfena blänkte något till. Peter vidrörde det med sina händer. Det såg ut som ett halsband, med en nyckel och en mässingbricka. Peter tog det i sin hand och började simma mot ytan.

Martin satt och läste i det senaste numret att Illustrerad Vetenskap, när det plötsligt hördes att något var i vattnet bredvid båten. Det var Peter och Johan som var på vag upp. Martin hjälpte först Johan och sedan Peter upp i båten. Medan dykama krängde av sig utrustningarna startade Martin båten och styrde mot hamnen.

Peter lade försiktigt upp halsbandet på bordet i sin lägenhet i Haga. Det var som han misstänkte förut vid dykningen. En nyckel och en mässingsbit. De tre männen var glada över- fyndet, men de undrade vart nyckeln ledde. På brickan stod det något otydligt. Martin tog det till kranen på diskbänken och gjorde ren den från smutsen. Han kunde då urskilja texten "C. Mattsson". Martin hade hört det namnet tidigare, men vart? Efter en stund utbrast han:

– Jag har det! Jag läste i en bok att lotsen som skulle lotsa Götheborg in till kaj, hette Casper Mattsson. Den här nyckeln måste leda till något som har med honom att göra.

– Varför inte ta reda på vart han bodde och när han levde? föreslog Johan.

Peter gick till datorn för att dels skriva om dagens händelser i dagboken och dels för att gå ut på Internet för att se om det fanns någon fakta om Casper Mattsson.

När Johan promenerade till Haga nästa dag gick han vägen om Hagakyrkan. Där frågade han om de hade någon fakta om personer som levde under 1700-talet i Göteborg. Han trodde inte att de kunde hjälpa honom, men han försökte ändå för han hade inget att förlora.

– Självklart ar vi det! utropade prästen. Vi har fört folkbokföring sedan 1500-talet.

– Då skulle du kunna hjälpa mig, sa Johan.

– Visst! Vad skall du ha reda på?

– Det fanns en man som hette Casper Mattsson som levde på 1700-talets mitt.

– Följ med här. De två männen gick in till ett avlägset rum i kyrkan som fungerade som kontor. Där satte prästen på en dator och gick in i ett register.

– Du sa Casper Mattsson om jag inte missminner mig.

– Ja. Casper Mattsson.

– Det fanns fyra stycken Casper Mattsson på 1700-talet.

– Den jag söker var lots. – Då är det den här mannen. Prästen tryckte på den rätta Casper Mattsson och en ruta med text kom fram på skärmen. – Kan du skriva ut det? frågade Johan.

– Javisst, svarade prästen. När Johan tagit pappret från skrivaren sade han.

– Tack så väldigt mycket.

– Det var så lite så. Johan småsprang hela vägen från Hagakyrkan upp till lägenheten. Han var andfådd och svettpärlorna rann ner för hans ansikte.

– Jag har tagit reda på vart Casper Mattsson bodde, sa Johan glatt.

– Det är ju kanonbra, svarade Martin.

– Han bodde i ett hus på Brännö, sa Johan.

– Vad sägs om en liten tripp till Brännö idag? frågade Peter.

– Varför inte? sa Johan.

De plockade ihop sina saker och begav sig till Brännö. Väl ute på Brännö smygläste de i en turistbroschyr att det äldsta huset på Brännö var samma hur där Casper Mattsson bodde. De tog en rask promenad mot Sjövägen som vägen hette. De frågade två öbor vilken väg de skulle gå. De pekade och sa att det var rakt fram och tredje vägen till vänster. Johan tackade för hjälpen och de gick vidare. När de kom fram till Sjövägen letade de upp nummer ett. De knackade på och efter en halv minut öppnades dörren av en äldre dam.

– Hejsan! Vi kommer från stan och är väldigt intresserade av Ostindiefararen Götheborg. Vi undrar helt enkelt om ni vet något om Casper Mattsson som bodde här, gör ni det? Damen brast ut i ett stort leende och sa:

– Visst gör jag det! Kom in, kaffet är snart klart. Männen följde efter damen. När de kom in till köket bad hon dem att sitta ner. Johan presenterade sig och de övriga.

– Jag heter Johan och det här är Martin och Peter.

– Jag heter Greta, sa damen.

– Så ni är intresserade av Casper? frågade Greta som om hon var mor till honom.

– Ja, vi hittade en nyckel och en namnbricka där det stod C. Mattsson, svarade Martin.

– Kom så skall jag visa er runt. De reste sig och gick efter Greta som åter började prata:

– Det här huset byggdes i början av 1700-talet. Efter diverse turer flyttade Casper hit när han var sju år. Det var efter att hans far dog. Sedan dess har detta hus funnits i släkten.

De gick runt i huset och tittade. Det fanns många fotografier på Gretas som varit död i tio år. När de kom ut på gården såg de en gammal jordkällare.

– Vad är det? frågade Peter och pekade på källaren.

– Det är en jordkällare, svarade Greta.

– Får vi gå ner och titta i den?

– Den har varit låst så länge jag bott här.

– Jag förstår.

– Nu är nog kaffet klart, sa Greta för att få bort uppmärksamheten från jordkällaren. De gick in för att dricka kaffet. De satt och pratade om allt möjligt när plötsligt Johan säger:

– Martin, kan du ge mig nyckeln som vi hittade på botten. Jag tror att det är den som går till jordkällaren.

De gick ut till jordkällaren och satte nycken i nyckelhålet. Nycken kärvade lite men den gick i. Johan fick upp låset och lyfte upp luckan. Stanken som vällde ur j ordkällaren var inte nådig. Greta hade rätt. Den hade inte varit öppen på minst hundra år. När källaren vädrats ut gick de ner för att titta på vad som fanns där nere. Där fanns en massa olika saker bland annat en stol, olika lerkärl och en byråliknande möbel. Peter gick mot byrån och öppnade de två översta lådorna försiktigt. I den ena låg det en gammal fjäderpenna och papper. Den andra innehöll ett par bommullskläder. Peter drog sedan ut den nedersta lådan. Den innehöll en dokumentsamling. Han tog upp dokumenten och tog med sig dem in till huset. Johan och Martin plockade snabbt undan allt porslin från bordet. Peter lade dokumenten på bordet och böijade läsa. Efter en stund sa han:

– Det är ett testamente, där det står att Mats Karlsson ger Anders Tabeltou huset och textil firman.

– Vem var Anders Tabeltou? frågade Johan.

– Han var superkargör på Götheborgs sista resa, sa Martin.

– Vilket datum är testamentet skrivet? frågade Johan.

– Den tolfte september 1720, sa Peter.

– Det var alltså 25 år innan Götheborg gick på grund, sa Peter.

– Exakt på dagen, fyllde Martin in.

– Kan vi låna testamentet? frågade Peter. Det skulle betyda så mycket för vår forskning.

– Javisst, svarade Greta.

– Tack så mycket, svarade Peter. De tackade för sig och gick ut. De lovade att höra av sig. De tog båten till fastlandet och tog taxi hem. Väl uppe i Peters lägenhet la de in testamentet i kassaskåpet där de förvarade allt annat de hittat från Götheborg. Nu bestämde de sig för att gå ut och fira.

– Trettio minuter till avresa! ropades ut över Kantons hamn på ren svenska.

Det var superkargör Anders Tabeltou som ropade ut meddelandet att de skulle resa hem till Göteborg. Tabeltou gick in till kaptenshytten där alla officerare var samlade. Tabeltou satte sig vid det kvadratiska bordet på sin vanliga plats med ryggen mot fönstret. Till vänster om honom satt Jon Wiljamson. Han var andre superkargör. På andra sidan bordet satt Erich Moreen som var förste kapten och bredvid honom satt Georg Chitching som var andre kapten. Dessa fyra män var mycket nära vänner. De hade fört Götheborg till Kanton utan några större förluster i besättningen. Det var bara ett fyrtiotal män som hade fatt sätta livet till i olika sjukdomar. Skörbjuggen hade tagit mest liv. Men nu var de snart på väg från Kanton. De skulle bara gå igenom resan en sista gång. Alla skulle kunna resvägen som ett rinnande vatten. Tabeltou delade ut kartor som visade vilka vindar och strömmar som skulle utnyttjas. Resvägen var även inritad. Tabeltou började:

– Härmed öppnar jag mötet.

Denna fras var inget som egentligen behövdes sägas, alla visste ändå vad som gällde vid mötena. Det var inget formellt möte utan ordet var fritt. De var bara fyra deltagare, därför blev inte mötena så allvarliga. Frågor kunde komma när som helst. Med detta i bakhuvudet började Tabeltou dra resvägen.

– Vi seglar ut från Kanton idag för att ta oss ut på Sydkinesiska sjön. Där skulle vi få hjälp av vintermonsunen som blåser kall luft från Sibirien över Kina ut över havet. Främst Indiska Oceanen men även Sydkinesiska havet. Monsunvindarna skulle hjälpa oss till Java, där vi skall fylla på vårt proviant och vattenförråd för att klara oss över Indiska Oceanen.

– Vilka strömmar skall vi utnyttja där? frågade Jon Wiljarnson.

– Lugn, jag kommer till det.

Det var sådana inlägg som gjorde att mötet blev mindre formellt. Det uppskattades för att man då slapp höra på samma röst hela tiden. Tabeltou fortsatte.

– Från Java seglar vi ut för att segla mot Afrikas östkust. Vi kommer att ta hjälp av Södra Ekvatorialströmmen. Tillsammans med Sydostpassaden kommer den att föra fram oss mycket snabbare. Sydostpassaden är en passadvind som kommer från södra vändkretsen och blåser snett mot ekvatorn. Vi kommer fram mycket snabbare om vi kan ta vara på de vindarna. När vi sedan seglar neråt och rundar Godahoppsudden är vi på rätt sida havet. Då är vi i Atlanten. Vi kommer att ta hjälp av Benguelaströmmen och sydostpassaden. När vi sedan kommer förbi ekvatorn upp mot norra vändkretsen kommer vi att få Kanarieströmmen mot oss. Då kommer vi att få kämpa för att få fartyget framåt. Sedan går vi iland i Spanien för att fylla provianten igen. Det blir sista stoppet innan Göteborg.

– Skall vi inte stanna någonstans emellan Java och Spanien? frågade Georg

– Nej, det skall vi inte göra.

– Behöver vi inte det?

– Vi skall fylla på väldigt mycket vatten och mat.

– Jag förstår.

– Tillbaka till Spanien. Vi kommer att lämna Spanien och ta hjälp av västvindarna för att komma upp i Engelska kanalen där tidvattnet är mycket markerat. Västvindarna kommer att hjälpa oss upp förbi Danmark och hem till Göteborg. I slutet av färden kommer även Golfströmmen att påverka oss. Vi kommer att vara i Göteborg i början av september om mina beräkningar stämmer.

– Jag tänker redan på när skeppet glider in i hamnen, suckade Jon.

– Det kommer att bli en sån underbar känsla att återse Sverige när vi kommer hem, sa Georg.

– Det första jag skall göra när jag kommer hem är att äta köttbullar, skrattade Tabeltou.

– Det är bara ett problem innan vi kan drömma om Sverige. Det är att vi skall ta oss dit helskinnade, sa Erich.

De fyra männen gick ut på däck för att göra klart för avgång. Det var ett par minuter kvar. Georg sprang ner till lastrummet för att kolla att allt var som det skulle. Efter fyra minuter kom han tillbaka och hade inget att anmärka på lasten. Det innebar att de var klara för avgång. Tabeltou vrålade:

– Alle man på däck!

Han väntade en stund innan han utropade.

– Dra in landgången! Hissa seglen! Gör klart för resa mot Göteborg!

Matroserna sprang omkring nere på däck som vilda höns. Men alla visste vad de skulle göra. Fyra kinesiska hamntjänstemän tog loss Götheborg gigantiska tampar från kajen. Nu var det bara till att vänta på att vinden skulle ta tag i seglen. Det dröjde inte länge förrän seglen var fulla av vind. Rycket blev så kraftigt att Erich nästan ramlade. Han lyckades till sist få tag i Georgs arm. Ett skratt utbrast bland officerarna. Erich tog hand om rodret när de lämnade hamnen. Nu hade den långa resan hem mot Göteborg börjat. I lasten ombord på Göteborg fanns det 366 ton te, 289 kistor porslin, 133 ton Tutanego, 19 kistor siden, 2,3 ton rotting och 3,4 ton pärlemor. Detta skulle fraktas till Göteborg över den åtta månader långa resan.

Väl ute på Sydkinesiska Havet började Götheborg öka farten. Hon gick som en syl genom vattnet. Det var inte några stora vågor som mötte skeppet. Vinden kom snett bakifrån på styrbords sida. Det var nordlig vind. En matros fick hålla kursen medan befälen hade ett möte. De hade ett möte där det inte bestämdes något viktigt utan pratet gick fort. Den viktigaste punkten var hur de skulle agera om överraskades av en cyklon i Indiska Oceanen. De gjorde upp en krisplan. De skulle snabbt riva alla segel och sedan hoppas på det bästa. Efter mötet var det dags för kortspel. De spelade i lag. Det var alltid Erich och Georg mot Anders och Jon. Det brukade ofta bli spännande matcher. Utgången var aldrig säker. Erich och Georg vann nästan varannan gång. De spelade kort varje kväll i två timmar. Då var det olika matroser som styrde skeppet allt närmare Göteborg. Det fanns en positiv anda i besättningen. De var på väg hemåt.

Det var morgon tre veckor senare. Då vrålade Tabeltou:

– Samling på övre däck!

Det var som ett eko då matroser skrek att det var samling. Efter två minuter var alla samlade uppe på däck. Då började Tabeltou:

– Det är dags för det första skeppsmötet till havs sedan ankomsten till Kanton. Som ni alla vet är vi på väg hem till Göteborg. Det känns skönt att vara på väg hemåt, men det är lång tid kvar och vi har många månader kvar till sjöss. Det gör att vi måste vara på alerten och vara fullt koncentrerade hela vägen tills vi kommer iland. Minsta lilla snedsteg kan fä förödande konsekvenser för hela besättningen. För att ni skall känna er mer delaktiga i resan hemåt, har vi beslutat att ni skall få styra skeppet. Vi har gjort en lista i vilken turordning ni skall få sköta rodret. Ni blir instruerade av kaptenerna Georg Chitching och Erich Moreen. Om vi skulle råka ut för problem som gör att ni behövs på er plats vid seglen eller masterna så tar givetvis någon av kaptenerna över. Styrmännen blir instruerade att arbeta i masten eller på någon annan plats. Nu närmast skall vi gå i land på Java för att fylla proviant- och vattenförråden. Sedan är det dags för Indiska oceanen. Det var allt för nu. Återgå till era positioner.

– Bra talat, sa Georg med ett stort leende.

– Tackar, svarade Anders.

Tidigt en morgon ett par veckor senare:

– Land i sikte! vrålade en röst från utkiken.

Georg vaknade av att Erich kittlade honom under fötterna. Georg kastade sin kudde efter Erich som bara skrattade. Dags att gå upp. Java skymtades i horisonten och det var bara ett par timmar kvar till de skulle gå iland. Georg gäspade så stort att han skulle kunna svälja hela skeppet.

– Är du trött efter gårdagens kortspel? frågade Erich.

– Ja, det blev lite mycket rom igår, svarade Georg.

– Jag trodde du tålde mer, skrattade Erich.

– Det trodde jag med, skrattade Georg tillbaka.

De båda skrattade medan Georg fick på sig sina kläder. Det var dags att gå upp på däck och se till alla matrosema. Väl uppe på däck mötte de båda kaptenerna superkargörerna. Tabeltou började:

– God morgon. Är ni ledsna att ni förlorade igår?

– Det var bara en tillfällighet, replikerade Erich snabbt.

– Det tror ni allt va? Om ni skall vinna får ni hålla er nyktra.

– Igår gick det inget vidare, eller hur Georg? skrattade Tabeltou och Jon tillsammans.

– Nej det gjorde det inte, men det var er tur att vinna igår. Därför tillät vi oss att dricka igår. Det är ju den enda chansen för er att vinna, svarade Georg.

De slutade med gliringarna och började diskutera hur de skulle göra vid ankomsten till Java. De bestämde sig för att ge besättningen ledigt på eftermiddagen. De skulle vila upp sig inför morgondagens vattenhämtning.

De seglade upp mot Java. När dem var tillräckligt nära kastade de ankar. Fyra roddbåtar skickades in till land för att rekognoscera området. Efter en timme kom de tillbaka med beskedet att det var klart. De hade hittat en vattenkälla från vilken de kunde hämta rent dricksvatten. Tabeltou sa att allt var klart och att de hade ledigt för resten av kvällen.

Klockan åtta nästa dag vaknade besättningsmännen av att Tabeltou skrek:

– Skeppsmöte!

Den här gången tog det längre tid för dem att samlas. Orsaken till det var festen som höll på mer än halva natten. Tabeltou började ge order.

– Kära besättningsmän. Idag börjar vår stora dag för provianthämtning. Idag skall vi samla vatten och bära ombord mat. Vi börjar nu direkt. Alle man i båtarna!

Det tog inte många sekunder innan de flesta hade hittat en eka att ta sig in till land med. Det var ett par som skulle stanna kvar och vakta skeppet ifall de mot all förmodan skulle bli attackerade. Hela dagen bars vatten och mat ombord på Götheborg. De skulle hålla på i två veckor med att bära ombord proviant. Georg gick med in i djungeln för att hämta vatten. Han blev verkligen fascinerad av regnskogen som fanns på ön. På Java som ligger i den tropiska zonen använder man sig av svedjebruk. Det innebär att man bränner ner en del i regnskogen där man sedan odlar på mineralerna som finns kvar i marken. Georg var mycket förvånad över skogen. Han var bara van vid blandskogen han sett i Göteborgsområdet. Efter att han hämtat vatten gick han tillbaka till de andra officerarna som låg och vilade sig i skuggan av ett stort träd. Han var exalterad över det han sett. De andra visade inte mycket till intresse. Det gjorde inte honom mycket. Det viktigaste för honom var hans egna upplevelser och dem behöll han för sig själv. Han lade sig ner på stranden bredvid Erich. De fyra männen som låg i sanden vad gyllenbruna i huden. Solen hade gjort att de fick en jämn fin solbränna.

Solen började gå ner och de gick ombord på båten och startade sitt traditionella kortspel. Erich och Georg ledde med två poäng. Tabeltou hade svurit på att de skulle ha vunnit flest gånger innan de kom till Göteborg. Det var många partier kvar att spela om...

Proviantupptagningen var klar och det var dags att ge sig av. Erich ropade:

– Lätta ankar, dags för avresa mot Spanien.

Ett monotont basljud hördes från fören. Det var ankaret som var på väg upp. När det var uppdraget skrek en matros att det hela var klart Då började de på eget bevåg hissa segel utan order från kommandobryggan. Erich styrde skeppet ut från bukten där de lagt sig med kurs mot Indiska Oceanen. Tabeltou kom ut från sin kabyss och hörde efter hur det gick. Han fick reda på att det inte var några problem och sammankallade skepparmöte!

Den här gången gick det väldigt fort att samlas.

– Nu börjar vi närma oss den farligaste seglatsen på den här resan. Vi skall korsa Indiska Oceanen. Här finns det en överhängande risk att det uppkommer cykloner. Då finns det en regel. Vi måste riva segel mycket snabbt. Det gör att cyklonens vindar inte får tag i oss på samma sätt som om vi skulle haft seglen uppe. Det är den enda regeln. Men låt oss hoppas att det inte blir någon katastrof. Jag säger kom ihåg regel nummer ett. Riv seglen om vi kommer till en cyklon. Utgå!

Officerarna samlades inne i Tabeltou's kabyss.

– Kommer någon ihåg vilka strömmar vi skulle använda nu? frågade Tabeltou.

– Ja det gör jag, sa Erich. Det är Södra Ekvatorialströmmen.

– Jag skulle bara kolla er, sa Tabeltou.

Götheborg fick upp en hög hastighet i strömmen och i vinden från sydostpassaden. Alla segel var hissade. Nu var det bara en lång väntan på antingen att se Östafrika eller att möta en cyklon. Alla hoppades att de skulle se Afrikas kust.

Det var tidigt en måndagsmorgon. Jon vräkte upp dörren till Tabeltous hytt och skrek:

– Vi har stött på en cyklon!

– Va!

– Vi har stött på en cyklon!

– Det hörde jag väl.

– Jag springer och varnar Erich och Georg.

Jon skrek till matroserna att de skulle riva seglen. De var redan i full gång att göra så och la inte märke till Jon. Jon slog upp dörren till Georgs hytt och skrek att de stött på en cyklon. Georg var uppe ur sängen illa kvickt och fick på sig ytterkläder och sprang ut. Han tog över rodret från styrmannen samtidigt som Jon sprang till Erich. Han var redan vaken och höll på att klä sig. De två sprang ut för att hjälpa till på båten. De kom ut lagom för att se en stor flodvåg skölja med sig andre kaptenen Georg Chitching. Georg föll överbord och de andra männen kunde inget göra. Erich sprang och tog rodret och höll Götheborg ganska stadigt i den hårda vinden. Efter ett par hårda timmar lämnade cyklonen skeppet ifred och tog av åt ett annat håll. Tabeltou och Jon gick snabbt igenom skadorna på båten. Det fanns inga yttre skador på skeppet. Men i lasten hade det stuvats om bland varorna. Tabeltou gav order till ett par matroser att de skulle göra i ordning i lastrummet. De sprang ner och undersökte vad som hade hänt. Det var ett par lådor te som hade kastats omkring i lasten. Det var inget annat som var skadat förutom ett par porslinstallrikar. Det var dags för ännu ett skeppsråd och Tabeltou utropade:

– Dags för skepparmöte!

Den här gången väntade han inte in alla utan började med en gång. Tabeltou var mycket skakad över vad som hade hänt, men det var hans uppgift att lugna besättningen och visa att han själv var behärskad. Han började med att rapportera skadorna. Sedan berättade han att andre kaptenen hade fallit överbord under stormen. Georg tillsammans med ett par andra matroser hade fatt sätta livet till i den fruktansvärda tragedin som slutade förhållandevis lyckligt. Det kunde gått betydligt värre.

Casper Mattsson som nu var trettioett år gammal hade hört att Anders Tabeltou var i Stockholm på en affärsresa. Han tänkte nu ge igen för gammal ost. Casper tog sig ut till Skepparvillan en ljus vårnatt. Han skulle leta upp det förfalskade testamentet och sätta dit Tabeltou när han kom tillbaka. Han bröt sig in i huset på samma sätt som Tabeltou själv gjort tjugofem år tidigare. Den enda skillnaden var att Casper inte skulle mörda någon utan bara skrämmas. Huset låg ensamt ute vid kusten på västra Hisingen. Han tog sig in i hallen och började en systematisk genomsökning av huset. Han hade god tid på sig. Han var ledig från jobbet som lots dagen efter. Var han inte klar innan morgonen skulle han stanna inne hela dagen för att ta sig ut senare på kvällen. Han gick igenom rum för rum och lämnade ingen plats okontrollerad. Det gjorde att det tog lång tid.

Morgonen kom och Casper började leta på övervåningen. Han kom in till sitt gamla rum. Det var mycket ändrat men han kände igen sig. Han återupplevde händelseförloppet den tolfte september 1720. Han såg i sin fantasi hur hans far jämrade sig nere från matsalen då han blev dödad av Anders Tabeltou. Denna händelse hade plågat honom tusentals gånger. Han hade haft mardrömmar nästan varje natt de första åren. Varje gång vaknade han kallsvettig från den hemska mardrömmen. Casper hatade Tabeltou så mycket att det inte var av denna värld. Han ville se honom död många gånger om. Han fortsatte att leta. Han kom till Tabeltou's sovrum. Där i en kinesisk kruka hittade han dokumentet som skulle förstöra Anders Tabeltou's liv. Det förfalskade testamentet. Nu var det bara att vänta tills Tabeltou kom hem. Då skulle han bli straffad. Tabeltou skulle få ge tillbaka Skepparvillan och betala ett högt skadestånd. Casper tog testamentet hem till sig. Han lade det i den nedersta lådan i en byrå i jordkällaren under sitt hus på Brännö för att ingen skulle hitta det. Han låste jordkällaren mycket noga och satte nyckeln på halsbandet med hans namn. Casper var tvungen att bära halsbandet i tjänsten. Casper bestämde sig för att vänta med att straffa Tabeltou till efter sommaren. Han ville tillbringa sommaren på Brännö. Detta gjorde att han hade god tid på sig att planera hur han skulle gå till väga. Casper hade sett Tabeltou en gång när han var vuxen. Han var tvungen att springa därifrån för att inte frestas att misshandla Tabeltou. Casper ville att Tabeltou skulle få ett hårdare straff. Med testamentet i sin ägo satt han med fyrtal i ess på handen mot Tabeltou's par i tvåor. Det var bara till att spela korten i rätt tillfälle. Det skulle bli ett par långa varma sommarmånader innan han skulle spela ut korten. Det var en väntans tid.

– Land i sikte, vrålades ut av matrosen i utkiken på Götheborg.

Det var Östafrika som siktades. "Skönt", tänkte Tabeltou. Nu var det bara till att segla runt Godahoppsudden och segla utmed Afrikas kust hem till Europa. Nu var en av de två svåra passagerna avklarad. Nu var det bara att ta Benguelaströmmen till hjälp innan de skulle få kämpa med Kanarieströmmen. Det var en dämpad stämning ombord på Götheborg efter cyklonens framfart som hade gjort att tjugo besättningsmän fallit överbord. Nu var det bara hundratrettiotre kvar varav ett tjugotal sjuka i skörbjugg. Andre kaptenen hade åkt med överbord i stormen. Det gjorde att kortkvällarna inte blev vad det brukade. Nu spelade de istället ett annat spel, men det var ändå inte samma sak utan Georg. Istället för att tänka på att de snart var hemma tänkte de på Georg.

– Nu måste vi hitta på något för att lätta upp stämningen, sa Jon.

– Vadå? frågade Erich.

– Någon sorts tävling eller något liknande som får matroserna, att tänka på något annat är stormen. Nej jag har det! Vi anordnar en stor fest. Vi ankrar vid Godahoppsudden och gör i ordning en stor fest och låter alla supa sig redigt fulla.

– Skulle det vara något? undrade Tabeltou.

– Det är ju ändå ett försök, sa Jon.

– Som du vill. Men vi måste segla vidare dagen efter, förklarade Tabeltou.

– Självklart, svarade Jon överlycklig.

Det blev en stor fest och det var inte många som var nyktra. Alla officerarna blev så berusade att de inte kunde stå upprätt. Till följd av festen blev det sovmorgon nästa dag. Vid tiotiden vaknade de upp och lättade ankar för att åka hem till Göteborg. Det gick ganska snabbt att runda Godahoppsudden och komma ut på Benguelaströmmen. Där fick de snabbt medvind att sydostpassaden. Resan från södra Afrika enda upp till norra vändkretsen gick fort. Sedan seglade de rätt in i Kanarieströmmen. Det gjorde att farten blev mycket långsammare. Nästan varje dag dog besättningsmän i malaria eller skörbjugg. Det var inte mycket proviant kvar, men det blev hela tiden mindre munnar att mätta. De som klarade sig upp till Spanien skulle med största säkerhet klara sig hela vägen hem. Nu började hoppet återvända hos de besättningsmän som var kvar i livet. Det var inte många dagar kvar till Spanien som betydde rent vatten och ny mat. Det gällde bara att hålla ut den sista biten.

– Jag hoppas att vi kommer till Spanien inom en vecka, sa Erich.

– Det gör jag med, svarade Tabeltou.

Med hoppet som fanns bland matrosema gick dagarna mycket snabbare och efter nio dagar kom de fram till Spanien där de gick in till hamn. De köpte nu ny proviant och vilade upp sig lite innan de skulle segla den sista biten hem till Göteborg. Färskt vatten var det som de flesta besättningsmän saknat mest.

– Detta är mitt livs lyckligaste stund, vrålade Jon Wiljarnson och hällde i sig friskt vatten.

– Rent vatten! Det som jag längtat efter sedan södra Afrika, sa en matros.

Det var många som saknat rent vatten. De åt, drack och vilade upp sina kroppar. Tabeltou bestämde att de skulle var här i fem dagar. De dagarna gick väldigt snabbt. Det var inte många som var hungriga när de lämnade Spanien. Nu skulle de använda sig av västvindama och Golfströmmen för att snabbt ta sig hem till Göteborg. Till skillnad från då de seglade förbi Sydafrika fanns nu hopp i besättningen. De hurrade och sjöng när det arbetare. De hade gått upp för dem att de skulle överleva resan nu när de befann sig på Engelska Kanalen. Engelska kanalen är känd för sin stora nivåskillnad mellan flod och ebb. Att det blir ebb och flod beror på att månen drar till sig vatten. När månen står mot en viss del på jorden blir det flod i den del som är närmast månen, men även på den sid som är längst bort från månen. Det är likt två vågor av högvatten som sveper runt jorden.

Det hann bli både ebb och flod många gånger innan Götheborg kom ur Engelska Kanalen. Nu var det bara till att segla runt grenen på Skagen och in till Göteborgs hamn. Det var mindre än en vecka kvar nu.

– Bara ingenting händer, sa Erich för sig själv.

– Det hoppas inte jag heller, sa Tabeltou.

Det var många tankar som for genom deras huvuden. Om det skulle gå vägen skulle de bli hyllade som hjältar och bli förmögna. Skulle de inte gå lika bra utan lasten går förlorad, kommer de att bli hatade och lynchade för sitt misstag. Deras ansvar skulle försvinna när lotsen kom ombord. Då kunde de slappna av. Men det var ändå ett par dagar kvar innan det tillfället skulle komma.

Just den tiden på dagen var Casper Mattsson ensam på arbetet som lots i Göteborgs hamn. När han fick höra att ostindiefararen Götheborg var på väg in till hamnen satte han sig i en båt och åkte ut till det gigantiska skeppet. Det var ett väldigt vackert skepp. Han blev upphissad till däck via en hissanordning. Casper hälsade på Erich Moreen och Jon Wiljarnson först. När han gick upp till rodret på båten såg han även skeppets superkargör Anders Tabeltou. Casper blev väldigt förvånad över att se Tabeltou på skeppet. Tabeltou skulle vara i Stockholm, trodde han. Men det var fel. Nu var han ombord på båten som Casper skulle segla in till Göteborgs hamn. Tabeltou kom närmare Casper och de hälsade.

– Anders Tabeltou, sa Tabeltou.

– Casper Fredriksson, sa Casper Mattsson som inte ville säga sitt riktiga namn eftersom han inte ville bli igenkänd av Tabeltou.

– Det är alltså du som skall föra henne till hamnen, sa Tabeltou.

– Ja, det är det. Jag har fått det ärofyllda uppdraget att göra det, sa Casper Mattsson.

– Jag hoppas för allas bästa att det går bra.

– Det gör jag också.

Nu var Götheborg vid Vinga fyr. Det var inte alls långt kvar när Casper kom på idén: "Jag skall sänka henne. Jag har inte mycket att förlora. Tabeltou har seglat i två år för att få äran att komma hem med så mycket värdefulla föremål. Nu skall han få se på fan", tänkte Casper. Nu var det bara Casper uppe på kommandobryggan. Alla de andra hade ställt sig vid relingen för att ta emot folkets jubel när de kom närmare staden. Redan nu fanns det båtar på båda sidor om fartyget. Alla var ovetande om vad som skulle hända utom Casper Mattsson som tänkte sänka henne mot Hunnebådan. En undervattensklippa som många båtar gick på grund på. Nu var det inte långt kvar. Det skulle bli ett fruktansvärt brak och båtdelar skulle flyga omkring. Vid detta tillfället en normal lotsning in till kajen, skulle man sakta in nu. Istället behöll Casper farten. Hon skulle träffa Hunnebådan inom en minut. Casper höll kursen på klippan. Det fick inte misslyckas. Han tog ett stadigt tag i relingen framför honom.

Hela båten skakade till och det brakade till i fören. Det var många matroser som trillade i vattnet med en gång. Götheborg hade gått på grund. Hon tog in vatten. För att rädda sig var man tvungen att hoppa i vattnet. Uppe på kommandobryggan stod Casper Mattsson med ett nöjt leende på läpparna. Hans leende avtog något när han fick se Anders Tabeltou komma springandes mot sig. Tabeltou var rasande. Han skrek:

– Är du fullkomligt från vettet? Hur kunde du styra på klippan?

– Du skall veta att jag heter Casper Mattsson och är son till Mats Karlsson som du mördade för tjugofem år sedan. Detta är min hämnd. Du kommer aldrig att klara dig.

– Du är inte riktigt klok.

– Jag har länge velat sätta dit dig. Jag har ditt förfalskade testamente hemma hos mig nu. Jag skulle gå till polisen men så fick jag se dig här och då kunde jag inte låta bli. Hela Göteborg vet hur stolt du är över att ditt skepp kommer hem från Kina. Men nu förliser det på Göteborgs mest mest kända grund. Alla kommer tro att du är en misslyckad idiot Tabeltou.