Min Resa Till Kina
Av: Kristin Rosberg

Innehåll:

Förord...................................3

Göteborg..............................4

Fjortonde mars 1743..........5

Sjunde April.........................5

28 augusti..............................5

Tolfte september..................6

Åttonde september 1944.....6

Förord

Den 12 september 1745 siktade ostindiefararen Götheborg Vinga. Hon hade varit på en lång och äventyrlig resa till Kina, då hon seglade rakt på den välkända undervattensklippan Hunnebådan och sakta började sjunka. All värdefull last, bland annat te, siden och porslin, singlade sakta till botten. Och kom att ligga där till än idag.

3

-Ert pass, tack.

-Givetvis, konstapeln.

Jag har numera blivit ganska van vid att lämna mitt pass, på resande fot genom Sverige. Nu har mitt flackande liv fört mig till hamnstaden Göteborg, den mest befästa stad som jag har satt min fot i. Den är ju omgiven av vallgravar och höga murar och de raka och jämna gatorna är avdelade med djupa kanaler. Men denna försvarsstil är inte så konstig om man tänker på att stadens föregångare vid flera tillfällen blivit nedbrända av danskarna.

-Var bor Ni?

-På Tjärhovets värdshus.

Det ligger i Majorna och de flesta besättningsmän på ostindiefararna bor där.

En anledning till att jag ansökt om att få åka med på en expedition är min svårsläckta nyfikenhet. Det var den som fick mig på resande fot från början. En annan är att jag känner att jag vill slå mig ner men ändå se nya saker. Här skulle jag träffa nästan samma människor varje dag men ändå få se nya främmande platser. Många här på värdshuset kommer ursprungligen från fattiga lantbruk runt om i Sverige och har sedan blivit besättning på tidigare ostindiefarare som Stockholm, Riddarhuset och Fredericus Rex Sueciae. De kommer inte hinna vara i hamn längre än fem månader nu trots att alla är så tagna av resan.

Det är början av mars nu och bara drygt en vecka kvar tills äventyret börjar. Jag tycker att jag aldrig har varit nervös inför något nytt, men blotta tanken på denna seglats på flera år över världshaven, får mina knän att skaka. Magnus Hising, som är matros som jag kommer att bli, berättar ofta om sina strapatser på förra resan med Götheborg. De kom hem för sju månader sedan.

"Den gynnsamme vinden, som blåst oss ut, fägnade oss icke längre. Knappt hade man sett en skymt av Hetland förrän en storm jagade oss halva vägen tillbaka, varefter man åter arbetade sig opp, under ständiga urvägar, intemot Färöarna, belägna uti 64 grader nord."

Hising kommer att följa med även på denna resan. Vår kajutkock, Johan Hermansson är en reslig och gladmynt karl. Han är en riktig glädjekälla för alla ombord, har Oluf Malmborg sagt. De reste tillsammans på fartyget Stockholm. Hermansson är en ärlig människa som inte trivs något vidare bland överklassens tråkiga, stela människor. Så när han är klar med att betjäna superkagörena med mat, drar han sig tillbaka till matroserna och deras enkla liv.

4
 

-Kasta loss!

Götheborg glider varsamt bort från sin modershamn och de folkskaror som samlats kring kajkanten. Småpojkar hoppar av förtjusning och pekar mot oss. Sjömanshustrur, vars tårar rinner utmed kinderna och armar svajar i luften ropar något som vi inte kan höra här uppe på skeppet, men förstår är några älskvärda ord. Jag fylls av ett väldigt mod och känner mig som en hjälte.

-Jag kommer snart tillbaka, älskling, hörs någon ropa tillbaka.

Vi beräknas vara iväg i sjutton till tjugo månader om vi inte tvingas övervintra. Först ska vi ta oss förbi norra Skottland och sedan ner till Cadiz, i södra Spanien. Där ska vi komplettera proviantförrådet och hämta silver. Silver är nämligen det enda som Kineserna tar emot som betalning.

När vi äter sitter vi på "andra bordet". "Första bordet" är till de högre tjänstemännen, där superkargörerna är de främsta. De betalar maten själva och vissa har till och med sin egen kock. Här på första bordet betjänar hovmästaren och kajutkocken, Hermansson. De sitter också efter samma bordsplacering hela resan, för att undvika interna problem. På "tredje bordet" sitter de blivande befälen, midskipsmännen. De äter samma mat som vi. Vi får tre mål mat om dagen, som består av salt kött på måndag, torsdag och söndag, fläsk på tisdag och stockfisk på onsdag, fredag och lördag. Till detta får vi ärtor, korngryn och smör eller olja. Utöver detta får vi också två gånger tevatten och en gång brännvin. Om vi är i nordliga vatten får vi en halv salt sill och en halv jungfru brännvin. Från en ko som vi har med oss från Hisingen får vi färsk mjölk. Annars att dricka förutom vatten är svagdricka och dubbelöl. De högre satta dricker också vin, sherry, madeira, punsh och arrack, får jag veta av Hermansson. Ibland smusslade han med något sånt till oss.

Sjunde april

Efter tre långa veckor har vi nu nått Cadiz. Av belästa människor får jag veta att staden är från medeltiden, och att Columbus flera resor utgick härifrån. Vi lastar ombord fem ton silver och mycket proviant. En medicinkista tas också med till skeppet Riddarhuset, som gav sig av samtidigt som oss. Förste superkargören, August Tabuteau, tar också ombord en murare som låts mura en ny ugn. Tabuteau mönstrar också matros Nils Stawerin. En lång och gänglig matros som vi har lärt känna under den månad som vi spenderat här nu. Det har varit skönt att känna fast mark under förtterna och få färsk mat att äta. Men nu är det slut på det ett tag, när vi nu ger oss iväg igen. Denna gång styrs kursen mot Java.
   

28 augusti

-Hur kunde det ske, Lundberg, skriker Hermansson åt mig med förtvivlan i rösten. Jag kan inte svara. Stirrande på den bleka kroppen, som tillhörde Carl Ollsson, trillar en tår nerför min kind.

Han ser så liten ut, med smala armar och knotiga ben. Han var ju bara en liten pojke. Carl hade smugit sig ombord i Göteborg med sina två kamrater, Jacob och Magnus. När det upptäcktes fick de arbeta med kajubetjäningen och på så vis lärt känna kajutkocken Hermansson.

-Vi måste hålla ut, viskar Morre.

5

Tolfte september

Det skulle varit bäst om vi seglat vidare med en gång, från Java, i slutet av augusti, med tanke på monsunvindarna. De skulle då ha räckt ända till Kina. Nu får vi istället i dessa förrädiska vatten, i denna starka värmen och kraftiga motströmmar ständigt hala och sänka ankaret för att nyttja varje liten vindpust. Det tar på våra krafter och många blir alldeles utarbetade och svimmar. Detta har nu pågått i tre veckor tills vi nu äntligen får vila, på ön Sapatou, utanför Vietnams kust. Vi har fått ge upp, eftersom vatten och proviant nästan är slut. Dessutom sätter den nordliga monsunen nu in med full kraft söderut. Vi är tvungna att vända tillbaka till Java.

-Tillbaka hos mygghelvetena, slänger matros Berg ur sig.

Vi fördriver tiden med de lokala flickorna i hamnen. Hettan är så olidlig, att vi har mist 35 man under de fem månader vi legat här. Men nu, i slutet av maj, bär det iväg igen, ut på de svala haven.

Åttonde september 1744

Havet har lekt med oss de senaste månaderna. Stormar och tropiska orkaner om vartannat och tagit många liv och gjort nästan resten sjuka. Vi vet att vi är tvungna att underhålla fartyget, men det är ingen som orkar. Den stora förseningen har gjort oss utslagna och allt fler somnar in i bristsjukdomar. Mitt äventyr hade börjat likna ett helvete, när vi nu nådde vårt mål, Kanton.

Efter att superkargörerna bestämt sig för vad de ska köpa och vi har vilat och roat oss till januari 1745, är det dags för den stora pålastningen av:

289 kistor, 12 tunnor och 2388 buntar porslin

3,4 ton pärlemor

1,8 ton peppar

11,4 ton Gallingal

2677 kistor te (366 ton)

19 kistor siden

Längst ner stuvades metalltackorna (Tutanego) och däröver porslin. Ovanpå detta stuvades te och siden. Man skulle packa på detta sätt för att få ett stabilt fartyg. Trots detta placerade vi dricksvattnet högt upp. Vi tar också ombord mat för 135 man i åtta månader. Detta på grund av

att vi tar ombord 35 nya besättningsmän, vilka många är svenskar som är i holländsk tjänst men vill åka hem till Sverige. Sverige, det låter så avlägset för oss som inte har varit hemma på nästan två år. Jag känner nu en så stark hemlängtan att jag nästan kan känna dofterna från mitt älskade hemland.

Efter att vi nådde Java den nittonde februari för att åter igen segla iväg har vi nu den 27 juni nått Ascension. Här får vi höra om vårt sällskapsskepp Riddarhusets dramatiska problem vid Goda Hoppsudden. Hur de drabbades av svåra stormar och sprungit läck och med nöd och näppe nådde ön Sankta Helena. Här på Ascension tar vi ombord färskvatten och "fiskar" sköldpaddor. De går att äta. Men köttet är segt och lukten är inte särskilt angenäm. De luktar fotsvett. Men vi har iallafall något att imponera med hemma.

6

September

Nu är vi i Dover, i södra England. Vi har lidigt mycket under vår resa och är i stort behov av reparationer och proviant. Efter att vi tagit ombord lotsen, John Earl, ger vi oss iväg och siktar den elfte september Norges sydligaste udde, Näset. Hela besättningen är i ett lyckorus när vi siktar Vinga. Här tar vi ombord ytterligare en lots, Casper Mattsson från Brännö. Nu är det bara en kilometer kvar till Nya Älvsborg, och det betyder att vi snart är i hamn.

-BRAK!

Jag känner hela Götheborg skaka.

-Vad händer?

-Vi har gått på Hunnebådan.

-Rädda Er!

Båten börjar sjunka medan närliggande fartyg kom till undsättning. Sittande på en av dem kunde jag inte sluta tänka: "Jag blev ingen hjälte..."

7

Källor:

www.gotheborg3.se

Ostindiefararen Götheborg- Berättelsen om den sista resan silvret porslinslasten och utgrävningen

Min son galejan, Jacob Wallenberg

Svenska ostindiska compagnierna 1731-1813, Sven T. Kjellberg

Ostindiefararen Götheborg- Rapport om 1986 års undersökning

Ostindiska kompaniet, Tore Frängsmyr

8