Tillbaka till
startsidan 

Tillbaka till
elevarbeten

Av Mats Bruto, Karin Floberg, Lars Kamvik och Anne Ömar

Inledning och syfte

Att försöka få klarhet i varför ostindiefararen Götheborg gick på grund. De olika spekulationerna gjorde att vår nyfikenhet väcktes, vad var sant och vad var inte sant?

Efter besök av IT-projekt Ostindiska Kompaniet så inspirerades vi än mer och beslutet fattades att välja just detta ämne för vår fördjupning.

Metod

Genom gruppdiskussion och samtal med projektledaren Håkan Svensson samt med samtal med marinarkeolog Anders Västfält. Med hjälp av detta har vi kunnat finna arkivmaterial på sjöfartsmuseet och Göteborgs universitetsbibliotek samt litteratur inom området. En stor hjälp för att förstå källmaterialet och att våra iakttagelser hamnat på rätt plats under arbetets gång har släktforskaren Ulrica Bränning varit till mycket stor hjälp.

Svenska Ostindiska Compagniet

En affärsidé
Hur kunde Göteborg förvandlas från en byhåla långt uppe i norr till en av norra Europas rikaste handelsstäder; på bara några få årtionde under 1700-talet? Sveriges ekonomi var körd i botten tack vare Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs planer om en svensk stormakt. De lyckades för all del att ta stora landsområden, men Sveriges ekonomi var nästan helt och hållet baserad på naturahushållning och kunde inte täcka den nya stormaktens alla utgifter.

Med inspiration från Holland och England lyckades några handelsmän övertyga regeringen att få ensamrätt på handeln med Ostindien år 1731. Deras argument var att det skulle strömma in utländskt kapital till Sverige så att hjulen skulle kunna börja snurra dvs. mer kapital till olika projekt som skulle skapa fler arbetstillfällen och på så sätt skulle staten kunna öka sina skatteintäkter. Så startades de Svenska Ostindiska Compagnierna som skulle komma att betyda så mycket för Sverige och framför allt för staden Göteborg.

Handeln
Svenska ostindiska kompaniet drev framför allt handel med Kanton i Kina. Från Sverige exporterades främst trä och järnvaror som såldes i Cadiz, Spanien. Kompaniet tog betalt i silvermynt vilket var det enda betalningsmedel som handelsmännen i Kanton godtog. I Kina köpte svenskarna mest te, siden. Porslin och tuttanego, som användes som barlast men såldes sen till legeringstillverkning.

Resan tog normalt 18 månader och väl till i Göteborg lastades det dyrbara innehållet på mindre pråmar från Röde sten vid Göta älvs mynning. De stora ostindiska fartygen kunde inte gå ända in till Göteborg då älven var för grund. Inne i Göteborg ordnades auktioner på lasten och många köpare kom från utlandet. De som hade satsat kapital på detta riskfyllda företag fick enorma summor i återbäring, ett enda Ostindiskt fartyg kunde ge vinst på upp till halva svenska statens budget.

Ostindiefararen Götheborg

För att utnyttja de gynnsamma passadvindarna på Atlanten och Indiska oceanen försökte Ostindiefararna segla ut ifrån Göteborg mellan december och mars månad. Försenad kom Ostindiefararen Götheborg iväg den 14 mars 1743. De gick norr om Skottland (se karta sid 2) och sedan ner till Cadiz, som var det första stoppet på resan, vilket tog 35 dygn. Nästan tre veckor senare kastade man loss och 36 dagar senare hade Götheborg passerat ekvatorn för första gången. Expeditionen seglade nonstop runt Godahoppsudden och ut i Indiska Oceanen ända fram till Java som Götheborg anlände till den 28 augusti 1743.

Därefter händer något märkligt som har givigt upphov till en rad spekulationer bland forskare i ämnet. Under tre månader seglar Götheborg kors och tvärs i Sydkinesiska sjön. Var det "bara" väder som fick Ostindiefararen att ändra kurs flera gånger eller var det handel och smuggling som bedrevs? Vi vet att Götheborg ankom till Kanton någon gång efter den 14 juni 1744. Det var det datum som Götheborg passerade ekvatorn upp till Kanton enligt skeppspastorn Peter Holmertz dagbok. Den 1 februari 1745 var det åter dags att passera ekvatorn, nu på väg hem. Fyra och en halv månad senare hade skeppet rundat Sydafrika och passerat ekvatorn i Atlanten.

Götheborg hade följe med Ostindiefararen Riddarhuset på vägen hem och enligt anteckningar från Riddarhuset led man svårt av stormar och proviantnöd under hemfärden. De fick söka nödhamn på atlantöarna S:t Helena och Ascension för att reparera skeppen och ta ombord proviant och färskvatten. Den 1 juli styrde skeppen mot engelska kanalen för att den 6 september 1745 ankra i Dover. Varför gick de in i Dover, när hemmahamnen var så nära? De stora Ostindiefararna var mycket svåra att manövrera inne i hamnar och riskerna för olyckor var stora när de skulle in och ut från hamnen. Var besättningen så starkt behov av mat och vatten att kaptenen tog dessa risker, eller var det av andra dunkla orsaker? Enligt en bevarad skuldstämning vet vi att en vanlig besättningsman på Götheborg köpte kläder i Dover. Hur hade de tid med det? Finns det något samband mellan spekulationerna om att de bedrev smuggling på Sydkinesiska sjön och uppehållet i Dover? Frågetecknen är många.

Den 12 september 1745, över ett år försenade ankom Götheborg och Riddarhuset till Göteborg. Bara en fjärt från ankarplatsen går Ostindiefararen Götheborg på grund och sjunker. Ingen besättningsman verkar att ha omkommit eller skadats i olyckan men större delen av lasten gick förlorad. Dock kunde man bärga så pass mycket att färden ändå gick med lite vinst. Men hur kunde Götheborg gå på grund så nära hamnen och på ett så väl känt grund dessutom? Och vems fel var det? Lotsen Casper Matthisson som hade gått ombord hade det formella ansvaret på skeppet inom hamnen . Men det finns inga rättegångspapper som tyder på att Matthisson skulle orsakat grundstötningen, utan han fortsätter arbeta som lots i fem år till. Kaptenen på Götheborg fick också fortsatt förtroende på Svenska Ostindiska Kompaniet och gjorde två resor till som kapten till Kina. Eftersom det saknas protokoll från rättegångarna om vems fel det var att skeppet gick på grund, kan vi bara ännu en gång spekulera i Ostindiefararen Götheborg fascinerande tredje och sista resa.

Lotsen Casper Matthisson

Brännö är en ö som ligger i Göteborgs södra skärgård, här har fostrats lotsar i generationer. Vinga är en holme som ligger längst ut i skärgården där har funnits en station för lotsar, mera känd under namnet Brännö-Vinga lotsplats. Namnet kommer ifrån att lotsarna skulle

" stadigt hålla vakt vid Wingarne ( = Vinga ) och lotsa de ifrån Sjön därhän ankommande opp till Staden ( = Göteborg )"

Det lotsväsen som kan följas från 1600-talets mitt är en produkt av stormakts-tidens Sverige och som sådant noga reglerat. Statliga åtgärder syftar till att trygga tillgången på lotsar för örlogsflottans behov men också för statens behov av kontroll över den merkantila sjöfarten.

Lotstvång infördes genom 1676 års sjölag.

Lotseriet är inordnat som en del av rikets sjöförsvar och lotsens åligganden är detaljerat föreskrivna i förordningar och reglementen. Fel i tjänsten, även om det inte leder till någon skada, betraktas som brott – ej liktydligt med " kriminell " i civil betydelse utan något mycket värre – brott mot krigs-

Lydnaden. Lotsen ställs inför krigsrätt och döms efter krigslag d.v.s. efter andra grunder och till annorlunda straff än vad som tillämpas i civila sammanhang.

Lotsens uppgifter under 1600-och 1700-talet var bland annat:

Att hålla utkik till sjöss vid de yttersta skären och i god tid möta ankommande skepp och farkoster.

Väl ombord var han ansvarig för att skepp och gods intill dess de var förda i säkerhet.

Det ankom på lotsen

Att hålla sig med goda och tjänliga båtar samt dugliga segel och redskap,

Att anställa drängar till hjälp men också att lära dem för att de skulle bli hans efterträdare.

Att ansvara för utprickning i farlederna och för uppsättning och underhåll av alla märken som underlättade navigation.

Ordinarie (=behörig) lots blev den som först varit "dräng i lära" därefter tjänat som "utlärd dräng" och slutligen avlagt prov om sin kapacitet. Då fick han sin lotsfullmakt och vid närmaste härads- eller rådhusrätt svor han Lotseden efter ett särskilt formulär. Därmed var han kronans lots. Men han erhöll av kronan varken lön , pension (kunde sökas om vid speciella skäl) eller annan penningförmån. Lotsens lön bestod i lotspotten, d v s hans andel i de lotspenningar som utbetalades efter utförd lotsning av skeppets befälhavare efter en särskild taxa. Dessa medel gick oavkortat till lotsarna vid lotsplatsen och delades dem emellan i lika potter.

Vid 1700-talets början bestod Brännö av fem större gårdar och de hade alla ett visst bestämt antal marker. Brännö Sörgård hade åttio marker och där föddes Casper Matthisson 1713. Han ägde 1/12 eller 6 ½ marker i mödernearv och gifte sig två gånger. Av de sex barnen som han fick var det bara tre som överlevde. Själv dog han 1783-01-06 i Brännö Sörgård av vattusot " genom en salig och stilla död". Kallas i dödboken "gamle lotzen".

Första giftermålet
G 1735-07-13 i Styrsö med pigan Anna Olofsdotter, Brännö f 1708,

d 1759-08-10 i Brännö Sörgård av torrvärk 51 år.

Barn Mathis, f 1735-09-14 i Brännö, d 1736-08-10 i Brännö

Matthis, f 1737-09-01 i Brännö, d före 1761-11-03

Elin Caspersdotter f 1740-06-23, lever 1783-04-07.

Olof Caspersson f 1743--09-25, d före 1761-11-03

Andreas Caspersson d.ä. f 1746-09-21 lever 1783-04-07 i Brännö Norgård.

Andra giftermålet
G 1761-12-28 med änkan Börta Andersdotter f 1721, d 1795-12-13 i Brännö av ålder 74 ½ år.

Barn Andreas Caspersson d.y. f 1763-10-08, lever 1783-04-07.

Som kuriosa kan nämnas att Andreas Caspersson d.ä. gifte sig, enligt Styrse vigselbok, med Britta Maria Petersdotter Berg 1771-09-15. Britta Maria var dotter till Peter Berg som arbetat på ostindiefararen Riddarhuset som tunnbindare. Efter giftermålet flyttar Andreas från Brännö Sörgård till Brännö Norgård.

Den huvudsakliga näringen för lotsarna på Brännö var jordbruk, jakt och fiske. Lotsyrket var en bisyssla och förblev så ända in på 1800-talet.

På Vinga bor det ingen det är bara lotsarna som kommer och går. Ett lag om fem man är avdelat från lotsarna på Brännö till att passa upp på sjöfarten härute. Tillsammans med sina drängar håller de vakt och lotsar mellan Vinga och Staden under åtta dygn i taget. (3)

Den 12 september 1745 har Casper Mattisson vakten på Vinga och det blir även han som får lotsa ostindiefararen Götheborg in till Staden. Straxt framför Nya Älvsborg fästning ligger grundet Hunnebåden som är välkänt för alla lotsar, trots det seglar ostindiefararen rakt emot det. Katastrofen blir ett faktum. Casper sätts i förvar på Älvsborgs fästning i väntan på krigsrättens dom (3). Den 25 september 1745 behandlas ärendet i Göteborgs rådhusrätt, handlingen finns inte bevarad. Den 28 september 1745 beordras

"commenderande officieraren på Elfsborg" att låta inställa Casper inför amiralitetsrätten (=krigsdomstol) att rannsakas och dömas för "dess begångna brott Wid Ostindiska Compagniets Skiepp Götheborg inlotsande".

Casper rannsakas och döms men inga handlingar finns bevarade från denna händelse. Därför vet man inte hur det gick. Straffpåföljden vid dylika händelser går dock att utläsa från lotsförordningen 1696 som ansluter till sjölagen:

" Men händer en olycka på varjehanda sätt igenom lotsens förseende antingen av oaktsamhet, okunnighet eller fylleri, samt annat slikt hans vållande, vare lotsen om det är ett kofferdiskepp (=handelsfartyg) förpliktat av sin egendom att ersätta skadan. Orkar han ej botum plikte med gatulopp efter straffordningen"

Casper orkar inte botum, värdet på gårdsbruket är jämförelsevis alldeles för litet. Därför borde straffet sannolikt blivit gatulopp. Inga handlingar finns dock bevarade så det får stå som en spekulation.

Gatulopp är ett kroppsstraff som var vanligt på 1600-talet men därefter borttaget ur civillagstiftningen. I krigslagen kvarstod det till 1812. Straffet utdelades av kamrater och ansågs inte som vanhedrande.

Hur blev nu Caspers fortsatta liv?
Han står upptagen i en lotsrulla från 1750 . Casper är enligt rullan 38 år gammal och hans lotsfullmakt är utfärdad den 12 februari 1737. Vid tiden för ostindiefararen Götheborgs undergång bör han alltså vara 33 år gammal och sedan 8 år tillbaka vara Kronans lots. I nästa rulla från 1752 finns Casper inte med och genom en odaterad anteckning framkommer det att han beviljades avsked utan gratial (pension).

Men hur Casper slutade som lots och på vilka grunder han beviljades avsked vet vi ej i skrivande stund.

Ur en artikel i GP 920322 Av Axel Miltander 
"Det var minst tjugo till antalet och ofta låg de ute till havs för att "ragga" kunder. Lotstaxan var deras enda inkomst vid sidan av naturaförmånen att få bygga ett hus på en klippa vid strandkanten och hålla en ko om det nu fanns något gräs."

Detta stämmer ej, lotsväsendet var strängt reglerat och lotsarna var stationerade på Vinga åtta dagar per gång. Lön betalades efter djup av fartygen som blev lotsade. Övrig lön förutom naturaförmånen bestod av skattebefrielse.

Ur en artikel i GP 920322 Av Axel Miltander
"Lotsarna på den tiden var anställda av amiralieten, dvs. flottan och löd direkt under krigslagarna. Det innebar att de fick ersätta en skada om lotsningen misslyckades, tillråga på allt fick de springa gatlopp. Men om fartyget gick helt förlorat dömdes de till döden."

En lots som befanns skyldig kunde välja att antingen ersätta skadan eller springa gatlopp. Dömdes till döden gjorde man endast om det var amiralitetets fartyg som skadades.

Ur en artikel i GP 920322 Av Axel Miltander
"Ingen vet ens om Casper Matthisson blev dömd. Sannolikt blev han det inte, ty senare dyker han upp som rätt välbärgad Brännöbo… Casper Matthisson var med andra ord en rätt välbärgad man."

Med detta kan man dra slutsatsen av att Casper Matthisson skulle ha varit delaktig i Göteborgs grundstötning. Faktum är dock att han redan innan olyckan hade del i hemman på Brännö, detta efter ett morsarv.

Ur en artikel i GP 920322 Av Axel Miltander
Om förste superkargör August Tabeteau : "Efter förlisningen vid Hunne-bådan försvann han lika omärkligt som han kommit. Inga handlingar vet berätta om hans vidare öden."

Efter olyckan stannade August Tabeteau kvar i Göteborg för att få ut så mycket pengar som möjligt från skeppet Göteborg och andra tillgångar i stan. Det som visar detta är rättegångsprotokoll efter förlisningen. Efter olyckan arbetade han inte för Ostindiska kompaniet utan försvann.

Ur Lars Olof Lööfs skrift Ostindiefararen Göteborg
"Det sista som vi hör beträffande vraket är i en skrivelse från Lars Bogman vid lotsverket den 27 november 1747 till Göteborgs magistrat."

Lotsverket kom till först 1872.

Artikel: Räddas ur dyn
"Kapten Erik Moreen måste varit mycket nära det totala sammanbrottet… men klart är att kapten Moreen helt försvann ur det Svenska ostindiske kompaniet handlingar efter att ha varit huvudperson i en rad olika rättegångar."

Att Erik Moreen skulle ha försvunnit ur kompaniet är helt fel. Han tjänstgjorde på flera resor för Svenska ostindiska kompaniet efter olyckan.

Spekulationer  

Varför seglar man fram och tillbaka över ekvatorn i tre månader i Syd-kinesiska sjön? Kan det ha berott på vindarna? 
Om det gjorde det borde väll Ostindiefararen Götheborg gått i hamn och väntat på de rätta vindarna. Kanske hade kringresandet i Sydkinesiska sjön inte alls med vindarna att göra, det finns tecken på att Götheborg kan ha bedrivit illegal handel för att tjäna extra pengar. Holländska kompaniet misstänkte detta och de tvingade därför in skeppet till hamn för att bekänna flagg. Hur det egentligen låg till vet vi inte, vi kan bara hoppas att man någon gång får reda på detta mysterium.

Varför gör skeppsprästens dagbok ett avbrott på tjugo dagar efter dessa händelser?  
Har han något att dölja? Kanske händer det saker under dessa dagar som inte får komma till allmän kännedom. I boken den långa resan, som i och för sig bara är en saga, kan man läsa att de personer som inte var med på planerna vad gällde Götheborgs öde, blev mördade. Kan detta ha något med att två sidor ur prästens dagbok saknas och att han gör ett uppehåll på tjugo dagar i sitt skrivande? Eller är det helt enkelt så att det inte finns något av värde att skriva under denna period? Kanske var Peter Holmertz sjuk och på grund av detta inte orkade skriva. Det finns många teorier, men inga svar.

Varför gick man in i Dover ett dygn med sex – åtta dagar kvar hem till svenska kusten?
Anledningen man ger till ingången i Dover är att skeppet är så illa skadat att man måste reparera det samt att man måste hämta lots för resan Dover – Göteborg. Men om skeppet är så pass skadat att det inte klarar de sex till åtta dagar som återstår av resan hem, räcker väll knappast ett dygn för att reparera Ostindiefararen Götheborg? Något som verkar kontigt i sammanhanget är att en besättningsman lånar pengar av August Tabeteau för att handla kläder. Hur hinner han detta om skeppet skall hinna bli klart? Våra spekulationer om Dover är att man stannade mer än ett dygn på platsen för att sälja delar av lasten, med eller utan kompaniets samtycke. Om så var fallet, kan Götheborg mycket väl ha satts på grund av antingen kompaniet eller besättningen.

Varför lastade August Tabeteau vissa av sina varor från Kina på systerfartyget Riddarhuset?
Då en resa var riskabel och ett skepp relativt lätt kunde gå under, kanske han ville sprida sin last. Om något av skeppen skulle gå förlorat hade Tabeteau fortfarande last kvar som han kunde tjäna pengar på. Eller kan det ha varit så att han kände till vad som skulle hända med Götheborg? En annan aspekt är att han och kaptenen på Riddarhuset kände varandra sedan en tidigare resa, detta kanske gjorde att Tabeteau fick chansen att ta med mer last än vad han igentligen kunde. Han var girig och ville ha ut så mycket som möjligt av resan helt enkelt.

Varför är Casper Matthisson inte med på sjöförklaringen?
Han borde ha varit med, om inte annat så som vittne. Då han var lots på Götheborg när hon förliste skulle han vid sjöförklaringen ha gett sin version av vad som hände, detta fick han dock av någon anledning inte. Kan det vara så att Casper Matthisson ansågs oskyldig och att rättegången bara var ett spel för gallerierna? Om kompaniet låg bakom grundstötningen ville de förmodligen få allt överstökat så fort som möjligt så att de kunde börja sälja lasten på auktion.

Varför finns det så lite material om Götheborg
jämfört med kompaniets andra båtar?
Vi tror att man av någon anledning vill dölja så mycket som möjligt vad gäller detta skepp.

Detta var några spekulationer som vi någon gång i framtiden hoppas få svar på.

Varför gick Götheborg på grund?  

Orsaken till varför Ostindiefararen Götheborg gick på grund är fortfarande obesvarad.

Slutdiskussion 

Det har varit fascinerande att få en inblick i hur man forskar inom ett historiskt ämne. Vi har haft en spännande tid då vi fått ta del av original-handlingar och läst otaliga tidningsartiklar. Men det roligaste har varit att samtala med personer som är kunniga i ämnet, detta gav oss inspiration och lust att söka mera. Men vi har även stött på patrull, när vi ville läsa kopian av skeppspastorns Peter Holmertz dagbok . Vi ringde Terra Nova och blev lovade att få låna kopian för vår forskning, när vi väl tagit oss dit kunde man plötsligt inte finna den. Hur kunde dagboken bara försvinna? Nästa bakslag kom när vi besökte Göteborgs Universitetsbibliotek (GUB) för att få mera information om Ostindiefararen Riddarhuset. Tjänstemannen som gladeligen hjälpte oss fann ingenting om fartyget. En tid senare fick vi ta del av historiken Martin Åbergs artikel om "Ostindiefararen Götheborgs undergång 1745 i Unda Maris 1986-88". Åberg hänvisar till källmaterial om Riddarhuset som skall finnas i GUB. Känslan att man inte gärna delar med sig av "sitt" material har vi haft genom hela arbetets gång. Anders Wästfelt säger att det i årsskiftet skall komma en bok med teorierna kring Ostindiefararen Götheborg. Vi tror att detta kan vara en bidragande orsak.

Det vi främst har reagerat över när vi läst alla artiklar är att spekulationer och direkta felaktigheter skrivs som om det vore sanningar. T.ex. när det gäller lotsen Casper Matthisson står det på flera ställen att han eventuellt skulle ha blivit förmögen efter grundstötningen. Enligt de dokument vi funnit har Casper Matthissons levnadsstandard ej förändrats efter olyckan. Detta och andra felaktigheter fick oss att fokusera vår forskning kring honom och lotsväsendet.

Så här avslutningsvis känns det tråkigt att vara tvungen att lämna vårat ämne. Vi har under resans gång hittat flera lösa tampar att dra i så att säcken sluts. T.ex. har vi hittat material som ligger på krigsarkivet i Stock-holm och som eventuellt kan ge svar på varför Matthisson tog avsked. Finns det flera dokument i arkiv runt om i världen, t.ex. i Dover eller Kina som kan hjälpa oss att finna sanningen om Ostindiefararen Götheborgs tredje och sista färd?

Tack till släktforskare Ulrika Bränning, projektledare Håkan Svensson och marinarkeolog Anders Wästfelt för all hjälp under arbetets gång.

Källförteckning
Kjellberg T Sven Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Malmö 1974

Lööf Lars-Olof Ostindiefararen Göteborg. Göteborg förr och nu 1998 sida 45-58

Nordqvist Sven och Wáhl Mats Den långa resan. Opal AB Stockholm 1998

Nilsson m.fl. Ostindiefararen Götheborg. Vänföreningen Ostindiefararen Götheborg 1994

O´lan Eskil Ostindiska Compagniers saga. Elanders boktryckeri AB Göteborg 1920

Åberg Martin Unda Maris 1986-1988. (Utgiven av Göteborgs Sjöfartsmuseum ) Göteborg 1989 sida 7-34

Tidskriften Släkthistoriskt forum nr 5/95

Sjöfartsmuseets arkiv, material ur dossier 15:3, 17:2, 145:9:3, 158:16, 158:17 samt 158:18

Göteborgs Universitets biblioteket, samtal med Anders Larsson

Samtal per telefon med marinarkeologen Anders Wästfelt

Samtal per telefon med Kristina Otterhäll på Terra Nova

Intervju med Håkan Svensson, projektledare på IT-center

Intervju med Släktforskaren Ulrika Bränning

Besök på Terra Nova