Spinnhuset på Stampen 
och Brita Bomans öde

Man ville minska den växande importen genom att förädla de råvaror som fanns i landet och samtidigt öka exporten. Merkantilism och manufakturer blev det som landet skulle satsa på. Priserna på importvaror skulle vara höga och levnadsstandarden skulle hållas låg. Manufakturerna förändrades från hantverk till "massproduktion" i industrierna, vilka bearbetade råvarorna för förädling. Man ville förvandla Sverige till ett industriland och därför genomfördes politiska förändringar som gynnade manufakturerna. För att locka driftiga personer till att vidareutveckla och starta industrier erbjöd man olika privilegier så som lån och bidrag. Billig arbetskraft var det inte svårt att få tag i och för folket betydde manufakturernas framväxt hårdare slit och nästintill slaveri. För att ytterligare öka produktiviteten av textilindustrin och samtidigt få bort lösdrivare från gatorna, beslöt riksdagen 1735 att ett spinnhus skulle inrättas i varje län.

Redan under 1500-talets mitt fanns det spinnhus i England. Men Sveriges främsta förebilder för dessa anstalter kommer från Amsterdam vid 1500-talets slut. I spinnhusen skulle tiggare, lösdrivare, småtjuvar och ibland "oskyldigt" dömda arbeta av sina straff genom att spinna och bereda ull. Strafftiden varierade kraftigt från fall till fall, vissa fångar satt på bestämd tid andra satt på "behaglig tid". Fångarna kunde förkorta sin strafftid genom att antingen gifta sig, skaffa jobb eller så snabbt som möjligt spinna den tilldömda kvoten. Det var alltså inte främst för att spärra in brottslingar som spinnhusen byggdes - huvudsyftet var att skaffa "gratis" arbetskraft till staten.

1737 fick arkitekten Bengt W Carlberg i uppgift att rita ett tukt- och spinnhus för 250 personer här i Göteborg. Tydligen räckte inte pengarna för det blev bara ett stenhus på två våningar med plats för endast 45 personer och redan efter tio år var huset i så dåligt skick att en renovering var nödgad. 1742 stod huset färdigt att inhysa kvinnliga fångar. Året därpå byggdes ännu en byggnad parallellt, där inrymdes brygg- och tvätthus, badstuga samt bageri och sjukstuga. Förvaltningen av fastigheten sköttes till en början av Göteborgs kommerskollegium. Myndigheterna märkte snart att det inte gick att utnyttja Spinnhuset på ett tillfredsställande sätt. Det visade sig ofta vara svårt att skaffa arbete till de intagna och när det fanns mycket arbete var det för få fångar intagna. Stadens ordningsmakt fick extra betalning för att fånga in ny arbetskraft till Spinnhuset.

1752 erbjöd sig Peter Bagge att överta driften av Spinnhuset mot att han fick använda fångarna som arbetskraft för egen räkning. Göteborgs stad godtog förslaget och i maj 1754 övertog Bagge arrendet. Garnet som spanns av kvinnorna sålde han vidare till Sandbergska yllefabriken på Kungsgatan. Efter en tid i Bagges regi infördes även vävning som arbetsuppgift men man upptäckte ganska snart att de intagnas kunskaper inte räckte till. Problemet kunde lösa sig självt om man lyckades fängsla någon kvinna som kunde väva. Bagge frågade runt i sin bekantskapskrets om de kände till någon vävningskunnig kvinna som hade brutit mot någon lag eller möjligen var skyldig någon pengar. Jo, mästaren Christian Frank hade en spinnerska som även hade kunskaper i vävning. Hon var skyldig honom sex daler silvermynt vilket han krävde in med kort varsel. Kvinnan hade ingen möjlighet att betala skulden varför hon dömdes till ett halvårs fängelse på Spinnhuset, så var det problemet ur världen.

Peter Bagge förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset. Riksdagen beordrade magistraten, domstolarna och stadsfiskalen att även fängsla de som endast begått mindre förseelser. Tidigare hade dessa mindre allvarliga brott endast lett till en varning eller ringa böter. En av de många som sitter på Spinnhuset under dessa år är Brita Bohman, fånge nr 2.
   

Brita vaknade upp med ett ryck när nyckeln sattes i dörren. Är det min tur denna gång? tänkte Brita.

-STINA MOBERG!, sa fångvaktaren barskt.

-Ja, sa en liten späd röst från ena hörnet av cellen.

Fångvaktaren högg tag i kvinnan och drog henne med sig ut genom dörren. Pang, dörren drogs igen med en smäll och Stinas snyftningar hördes i hela korridoren. Brita rös i hela kroppen och drog schalen närmare sig och tänkte: Snart är det nog min tur. Hur länge har jag suttit här? Jag måste ha varit här i fjorton dagar nu, och allt för två kjolars skull. I två veckor har jag suttit i den här kalla, fuktiga och vidriga hålan. Det stinker något vedervärdigt från avträdet, lopporna kliar fruktansvärt och tänk om gubben i britsen bredvid kunde sluta snarka så jag fick sova bara en enda natt.

Brita reste sig sakta upp och tittade genom fönstergluggen ut på Stora torget. Regnet hade sakta börjat övergå till snö. Hon tittade ned på sina händer, de var alldeles blåröda av köld och hon tänkte att det här kommer nog bli den värsta vintern hon varit med om hittills.

Två dagar senare ropades Britas namn ut av fångvaktaren. Hon kände hur det knöt sig i magen.

-Ja, det är jag, svarade Brita uppgivet.

Hon reste sig och gick motvilligt till vakten. Hon drog handen genom håret i ett försök att släta till det och ge ett någorlunda vårdat intryck. Inte ens en kam hade hon fått med sig när hon blev förd till häktet. Vakten grep henne hårt i armen, och släpade henne ut genom korridoren och upp för trapporna.

Den tunga dörren in till rättssalen stod öppen. Hon kunde se de mäktiga kämnärsherrarna sitta bakom podiet. En trummade otåligt med fingrarna i bordet, det var hovsekreterare Christian W Walcke. Brita kände igen honom sedan februarirättegången. Kämnärsmännen Cederbourg och Blomsterdahl som också hade varit med den gången samtalade lågmält med, den för Brita okände, kämnären Sirenius. Den ende som varit välvilligt inställd till Brita vid förra rättegången hade varit kämnär Enander och han var nu utbytt mot Sirenius! Hur kommer detta att sluta? tänkte Brita.

Tystnaden lade sig över rummet och alla blickar riktades mot henne när hon steg in genom dörröppningen. Fångvaktaren förde henne till den plats som var avsedd för den åtalade. Hon satte sig försiktigt ner på yttersta kanten av stolen och stirrade stint ner i golvet. Hon försökte med alla sina krafter behärska sig från att börja gråta.

Walcke harklade sig och förklarade med sträng röst inför alla närvarande att rättegången nu kunde ta sin början, nu när samtliga kallade var samlade.

-Åtalet gäller den ogifta kvinnan Brita Bohman. Kvinnan är av Lars Bratt anklagad för att ha tjuvat en grön kamlott kjol och en gul nankin kjol, som tillhört hans tjänstepiga Greta.

Brita tittade försiktigt upp och mötte Walckes kalla blick. Han började orda och förmanade Brita om att uppriktigt bekänna sanningen. Brita som knappt kunde tala försökte nicka till svar men Walcke nöjde sig inte med det utan avkrävde henne ett muntligt ja. Brita svalde djupt ett par gånger och sedan kämpade hon fram ett svagt:

–Ja, jag lovar att tala sanning.

-Kan fröken Brita berätta för församlingen om sig själv, frågade Walcke.

-Jag fyller 21 år den 4 maj nästa år. Jag är född i Stockholm men flyttade tidigt hit till Göteborg. Min far var löpare vid Kungliga hovet och min mor arbetade som tvätterska, ingen av dem finns idag i livet.

-Har du haft någon anställning den senaste tiden? Frågade Walcke.

-Jo, jag har arbetat som piga hos Tunnbindare Huss änka, Märtha Malena Huss i ungefär två år.

Walcke nöjde sig med Britas korta berättelse och vände sig sen till notarie Dimberg och sa:

-Vill ni vara vänlig att informera församlingen om Britas tidigare förehavande. Om jag inte missminner mig var Brita här för inte så länge sedan.

-Ja, det stämmer, sa Dimberg. Han bläddrade bland sina papper och till sist hittade han det han sökte och började därefter med att berätta att Brita den 14 maj 1766 första gången hade erkänt tjuveri. Hon hade blivit dömd och bestraffad med nio par ris och en söndags kyrkoplikt.

Britas blick var återigen riktad mot golvet och hon skämdes. Skämdes för att hon var en fattig och trasig kvinna som dessutom hade stulit flera gånger. Men den gången 1766, då hon var sju år hade hon inte haft något annat val än att stjäla. Alternativet hade varit att svälta eftersom hennes mor vid det tillfället varit så svårt sjuk att hon inte kunde arbeta. Hon hade dessutom bara stulit ett par bröd.

Brita ville försvara sig mot Dimbergs protokoll men hon vågade inte säga ett knyst. Det passade det sig inte att den åtalade yttrade sig utan att blivit tillbedd att göra så i rättssalen. Det var mycket stor risk att kämnärsherrarna skulle tycka att hon var oförskämd och uppnosig om hon yttrade sig självmant och det kunde leda till ett hårdare straff.

Dimberg fortsatte att berätta om rättegången den 23 februari samma år. Vid denna rättegång hade Brita frivilligt erkänt att hon av Anna Maricken Risler fått blommor som hon för hennes räkning skulle sälja. Detta hade hon också gjort, men hon hade behållt en del av pengarna för egen räkning. För att bli kvitt skulden stal Brita två kjolar av mademoisellerna Anna-Stina och Charlotta Boethia. Den ena kjolen gav hon till Maricken för att på så sätt betala av sin skuld. Den andra kjolen sålde hon till en smed på Kyrkogatan. Brita blev vid det tillfället dömd till åtta par ris och två söndagars kyrkoplikt, även detta straff hade Brita avtjänat.

Tack för det, sa hovsekreterare Walche och reste sig upp och började gå runt Brita.

- Brita, erkänner du att du har stulit kjolarna från handelsman Bratts drängkammare, sa han med sträng röst.

-Nej, jag har inte stulit kjolarna. Jag har aldrig haft mer än en grön kamlott kjol och den fick jag av fru Stiberg som bor vid landsvägen mitt för Baggens krog, för att sälja vidare.

-Så du påstår att handelsman Bratt och hans tjänstepiga Greta far med osanning? Sa Walcke och stirrade anklagande på Brita.

-Ja, ja vet inte om de ljuger men jag är i alla fall oskyldig, sa Brita.

-Hmm vi får väl se det, sa Walcke och vände sig mot handelsman Bratt och frågade:

-Handelsman Bratt, på vilka grunder baserar Ni anklagelserna?

-Brita har vid flera tillfällen kommit till min bostad och sålt bakverk. När kjolarna försvann var det ingen som misstänkte Brita för att ha stulit dem men när Saxarobites hustru berättade att hon sett Brita sälja en grön kamlott kjol till fru Åberg för fem daler silvermynt föll mina misstankar på henne. När pigan Greta sedan gått till fru Åberg för att granska kjolen, konstaterade hon att det var hennes kjol. De stulna kjolarna hängde i den olåsta drängkammaren och Brita måste ha smitit in och stulit dem vid något av de tillfällen hon var hos mig och sålde bakverk.

-Jag får tacka dig för din redogörelse, sa Walcke och fortsatte sen med att fråga Brita om hon någonsin haft en gul nankin kjol eller en grön kamlott kjol.

-Ja, jag köpte en gul nankin kjol på Larsmässomarknaden. Den bytte jag sedan till den kjol jag har på mig nu. Men en grön kamlott kjol har jag aldrig ägt. Jag har bara sålt en åt fru Stiberg som jag sa tidigare.

-Har du något namn på den personen du bytte kjolen med på Larsmässomarknaden?

-Ja, hon heter Christina Hellström.

-Vem är denna kvinna?

-Hon är piga och bor borta vid den så kallade hästhagen, utanför staden, svarade Brita.
   

Walcke bad Catarina att redogöra för dagen då Brita sålde kjolen till henne.

-Brita kom till mig en dag för ungefär en månad sedan, och ville sälja en grön kamlott kjol som hon sa sig vara ombedd att sälja. Vi enades om priset och jag betalade utan att misstänka att kjolen var stulen, det fanns ju ingen anledning att tro något sådant. Följande lördag sökte Greta upp mig, och hon sa att det var hennes stulna kjol jag hade köpt. Då gav jag självfallet tillbaka kjolen. Jag sökte upp Brita och krävde tillbaka pengarna av henne. Brita hade inga pengar och jag tog då en silkesnäsduk som Brita skulle sälja för en fransk matros räkning. Denna silkesnäsduk pantsatte jag sedan. När hela historien uppdagades, hämtade jag ut silkesnäsduken och återlämnade den till matrosen, så nu är Brita åter igen skyldig mig pengar.

-Vi tackar för Ert vittnesmål, sa Walcke.

Därefter kallas Britas före detta arbetsgivare, Tunnbindare Änkan Märtha Malena Huss och hennes syster Jungfru Anna-Sofia Schullmejier, som vittnen. De svor sanningseden och Walcke kallade först upp Fru Huss i vittnesbåset.

Hon berättade att hon inte hade sett Brita Bohman bära någon grön kjol. Däremot hade hon haft med sig en gul nankinkjol från Larsmässomarknaden.

-Förutom att tjäna som piga hos mig har Brita även gått runt i staden och sålt bakverk för min räkning. Hon har alltid varit ärlig och uppriktig mot oss och redogjort för pengarna, sa Fru Huss.

Brita blev alldeles varm inom bords över Fru Huss goda vitsord. Det måste väl bevisa att hon egentligen var en ärlig människa, tänkte Brita. Hon tittade försiktigt på Fru Huss och försökte ge henne ett leende till tack, men Fru Huss såg inte åt hennes håll.

Därefter kallas Anna-Sofia Schullmejier till vittnesbåset. Hon bekräftade systerns utsagor och hade inget mer att tillägga protokollet.
   

-Innan du svarar på min nästa fråga vill jag att du verkligen begrundar ditt svar. Erkänner du ditt brott kommer din dom kanske inte bli så hård. Min fråga lyder:

-Har du verkligen inte stulit kjolarna?

Det blev tyst en stund i rättssalen. Allas blickar vändes mot Brita, självfallet förväntades det att hon nu skulle erkänna sitt brott nu när hon hade Bratts vittnen emot sig, men efter en stund sa Brita:

-Nej, jag har inte stulit kjolarna.

Handelsman Bratt skakade uppgivet på huvudet och sa:

-Självklart måste hon vara skyldig, vem skulle annars ha stulit kjolarna?

Kämnärsmännen och Walcke nickade i samförstånd med Bratt. Men eftersom Brita nekade och dessutom åberopat två vittnen, som kunde fria henne, kunde de inte utan vidare utredning döma henne för brottet.

Kämnärsmännen började rådgöra med varandra och efter en stund reste sig Walcke upp och förklarade att någon dom ej kunde utfärdas utan att först ha hört de vittnen som Brita åberopat. Både Christina Hellström och fru Stiberg skulle kallas till rätten för att vittna, Christina måste även ha med sig den tillbytta kjolen som bevis. Så tillsvidare skulle den åtalade återigen föras ner till häktet.

Brita pustade ut och kände en liten gnutta hopp. Hon satte sin tillit till att någon av hennes vänner skulle ha hört om hennes situation och kanske, kanske skulle någon komma till hennes undsättning.

Fångvaktaren förde tillbaka Brita till häktet. Pang, dörren stängdes åter igen bakom henne. Hon satte sig ner på den brits som var hennes sovplats och kände sig plötsligt illamående. Hon satt där i flera timmar och tänkte på hur skulle hon komma ur det här. Fanns det ingen vänlig själ som kunde hjälpa henne? Nej, vem skulle vilja hjälpa en simpel tjuv. För en stund svek modet henne när hon insåg att hennes vänner knappast skulle ljuga och offra sin egen frihet för att hjälpa henne. Men det var det enda hon hade att hoppas på, för fru Stiberg som var så präktig skulle aldrig lägga två strån i kors för att hjälpa henne. Men kanske Christina kunde hjälpa henne. Det absolut värsta tänkbara straff hon kunde tänka sig var att hamna på Spinnhuset och dit ville hon för allt i världen inte komma. Hon undrade om hon skulle kunna undvika Spinnhuset om hon erkände, men den tanken for snabbt ur hennes huvud. Inte skulle ett erkännande av tredje resan stöld bestraffas med något annat än Spinnhuset oavsett om hon erkände eller inte.

Efter två dagar fördes Brita åter igen upp i rättsalen. Hon hoppas naturligtvis att någon av hennes vänner har hört om hennes situation och kommit för vittna till hennes fördel. Men till hennes stora fasa fanns ingen mer i salen än kämnärsmännen.

Christian W Walcke meddelade att ingen av hennes nämnda vittnen hade påträffats.

Ja, det kunde man väl räkna ut, statspolisen har väl inte orkat åka ända ut till hästhagen för att söka upp Christina, tänkte Brita.

Walcke förklarade att ord står mot ord och eftersom hennes vittnesmål ej kunnat styrkas av vittnen kunde inte rätten enas om någon dom. Kämnärsrätten har därför överlämnat ärendet till Göta hovrätt i Jönköping.

Varför skickar de ärendet vidare, vad menar de? Varför fortsätter de inte leta efter Christina? Brita bubblade av frågor men hon vågade inte yppa en enda fråga till kämnärsmännen. Därefter fördes Brita återigen ner till häktet utan vidare förklaring.

Den 7 januari 1780 dömdes Brita av Göta Hovrätt för tredje resans stöld. Tre dagar senare får hon reda på sin dom av Christian W Walcke. Hon dömds till ris och kyrkoplikt därefter ska hon sitta tre år på Spinnhuset. Hon ska skrubbla, karda och spinna hundra strängar ull per år.

Efter nästan fem månader i häktet förs Brita Bohman till Spinnhuset, den 6:mars 1780. Hon var vid ankomsten 20 år gammal.
    

Efter det förde en vakt Brita en trappa upp och in i spinnsalen. När hon kom in i salen blev stanken så frän att hennes ögon började rinna. I spinnsalen stod spinnrockarna på rad och kvinnor i alla åldrar var i full gång med att spinna.

Vakten ropade:

-Anna! Här kommer en ny, visa henne vad hon ska göra.

En kvinna längst ner i rummet reste sig upp och gick fram till Brita. Anna var en äldre kvinna omkring 50 gissade hon. Hon såg sliten ut och hade håret slarvigt uppsatt i knut.

-Jaha ja, vem är du då? Frågade Anna lite irriterat.

-Jag heter Brita.

-Kan du spinna?

-Ja, men det var ett tag sen sist, sa Brita knappt hörbart och med rinnande ögon.

-Du är snart inne i det igen, sa Anna.

Brita såg sig runt i salen samtidigt som hon kliade sig i ögonen. Anna såg på hennes rinnande ögon och sa:

-Dina ögon slutar att rinna så snart vant dig vid stanken från latrinen och oset från tranlamporna.

Anna visade Brita till den enda lediga spinnrocken i rummet. Det var bara att sätta i gång, att driva hjulet med högra handen och ta emot garnet i spindeln i vänstra handen. Det gällde att spinna jämnt, ganska snart märkte Brita att om man inte höjde vänstra armen och handen tillräckligt snodde sig garnet för mycket och det blev knorr på det men Brita fick snabbt in snitsen för att få garnet lagom spunnet. Anna som satt strax bredvid henne nickade gillande åt henne.

Efter flera timmars arbetande ringde en klocka. Alla reste sig och gick till borden på andra sidan rummet. Brita stod ensam och förvirrad mitt på golvet och visste inte vart hon skulle gå. Vakten, som alltid gick runt i rummet och såg till att alla arbetade, dök upp framför henne och sa att hon nog skulle tillhöra fatlaget närmast dörren. Brita nickade och gick fram till det bord som vakten pekat ut. De tre kvinnorna som satt vid bordet granskade den nytillkomna med nyfikna blickar. Soppan och brödet som serverades intogs under tystnad och först efter det att alla ätit färdigt började ett sorl lägga sig över rummet. Det var nämligen tillåtet att en kort stund efter maten samtala med de andra.

Kvinnorna runt bordet började förhöra sig om Brita, vad hon hade gjort, hur länge hon skulle sitta här och så vidare. De i sin tur berättade för Brita att det var ett tung arbete som väntade henne och att hon hade haft tur att hon sedan tidigare kunde spinna. Annars hade hon fått börja med att skrubbla och karda ullen och det var ett arbete som var både tyngre och jobbigare att utföra. Klockan klämtade igen och alla reste sig och gick tysta tillbaka till sina sysslor.

När klockan var nio på kvällen ringde klockan igen. Kvinnorna reste sig och gick till sina sovplatser. Anna visade Brita vilken säng som skulle vara hennes. Det var ingen bred säng och de var tre stycken som skulle dela på den. Den har i alla fall en halmmadrass, tänkte Brita.

De osande tranlamporna släcktes en efter en och Brita låg där mörkret och tänkte på allt som hänt: Varför hade hon stulit kjolarna, kunde hon inte ha löst sina pengabekymmer på något annat sätt? Tankarna malde och malde men en sak lovade Brita sig själv där i mörkret, det var att aldrig mer stjäla.
    

• Årtalen då Spinnhuset byggdes.
• Vilka som förvaltade Spinnhuset, under respektive år.
• Att Spinnhuset var ett kvinnofängelse.
• När Spinnhuset renoverades och vad det kostade.
• Att Brita arbetat hos Tunnbindare Huss änka.
• Att Brita blivit dömd tre gånger för stöld.
• Att hon var anklagad för att ha stulit 2 kjolar både vid andra och tredje rättegången.
• Vilka personer som var med vid rättegången.
• Att hon var anklagad för att ha stulit en gul och en grön kjol vid sista rättegången.
• Att hon blev dömd till tre års fängelse på Spinnhuset.
• Att Brita var fånge nr 2 på Spinnhuset.

Egentligen kanske vi inte kan påstå att något av det vi skrivit är sant. Årtal, datum och stavning varierar beroende på vilket protokoll man läser. Är Brita född 1759? Vet man hur gammal man är om man är en nedre klassens medborgare på 1700-talet? Vem talar sanning och osanning under rättegången? Brita kan ha ljugit för att undkomma straff. Fru Åberg kan, för egen vinnings skull ha ljugit. Är handelsman Bratt en ärlig person? Pigan Greta, som inte ens blev hörd under rättegången, kanske själv har sålt kjolarna? Vad hade de för relation till varandra, så här kan man fortsätta att fråga i oändlighet. Vad är sant och vad är osant?

På vilka grunder Brita egentligen blev dömd vet vi inte. Det enda vi kan läsa oss till i Göta hovrätts domstolsprotokoll är att hon blev dömd för tredje resan stöld och skulle avtjäna dessa år på Spinnhuset, varför hon blev dömd står inte. Kanske blev hon ett offer för statens "rekrytering" av gratis arbetskraft? Vidare kan vi se i Spinnhusets fångrullar att Brita skrevs in som fånge nr 2 den 6 mars 1780 och frigavs den 14 mars 1783. Men hur gammal Brita egentligen är vet vi inte för ålder, datum och år är olika i samtliga originalhandlingar.

Vi kan bara konstatera att allt som finns nedtecknat måste ifrågasättas och vi kan bara anta vad som verkligen har hänt. Vi har dessutom fått dokumenten tydda av Susanna Lagerberg, som har tolkat de handskrivna dokumenten genom sina "glasögon". Sedan har vi i vår tur tolkat hennes text på vårt sätt.

Det enda vi verkligen kan säga är sant är att det står ett gult hus vid Stampen, som kallas Spinnhuset. Orsaken till att vi kan säga att vi vet det är att vi själva har varit där och fotograferat.

• Kronospinnhuset i Göteborg arkiv (GLA)
• Fångrulle vol DIIIaa:1 1770-1829
• Kämnärsrättens rättegångsprotokoll arkiv (GLA)
• Protokoll vol AIII:23; 23 feb. 1779, 2 nov. 1779.
• Göta hovrätt Jönköping, arkivet 1635-
• Brottsmålsutslag 1780, BIIA:89

Litteratur:

• Göteborg – berättar, Bengt A Öhnander.
• Göteborg på Gustav III´s tid, Sören Skarback.
• Göteborg förr och nu XXIV, Göteborgs hembygdsförbund
• Göteborg förr och nu XVIII, Göteborgs hembygdsförbund
• Göteborgs Historia, Från fästning till handelsstad. Bertil Andersson.
• Långholmen, Gunnar Rudstedt.

Artiklar:

• Göteborgs Posten 16/4 1954, Stig Dymling
• Göteborgs första fängelser.
• Centrumbladet Nr 13/1997, Sören Skarback
• Ett gammalt kvinnofängelse.

Vår berättelse om Brita är delvis fiktiv men hela historien är baserad på handskrivna rättegångsprotokoll och fångrullar från Landsarkivet i Göteborg och Göta hovrätt i Jönköping.