1700-talet
Tillbaka till
startsidan
Kryddorna
Ostindiska importen:
GALINGALE, Alpinia
galanga (eller Galangal eller Galanga) [guh-LANG-guhl].
I engelska källor efter medeltiden, kan Galingale ibland betyda/syfta på roten från
Cyperus longus (denna ätbara rot är rosa aktig och har en doft av rosor när den
tillagas). Det är inte denna rot som här åsyftas, utan två ganska olika rötter som
importerades till Europa, från Medeltiden och framåt, under dessa namn. Båda används
än i dag i den asiatiska matlagningen.
Laos ingefära, Siamesisk ingefära eller Thailändsk ingefära
Större eller Java Galingale: Denna rot var känd under medeltiden som "light
galangal". Den växer i sydöstra Asien, och är särskilt populär i Thailändsk
matlagning. Det är en mild krydda, vars smak kan jämföras med en blandning av ingefära
och kardemumma. Roten har ett krämigt vitt kött och används ofta som ett substitut till
ingefära. Laos är namnet kryddan har fått i sin pulveriserade form, vilken är något
mer intensiv i smaken än den färska roten.
Lesser Galingale
Mindre Galingale: Gick under namnet "heavy galangale" under Medeltiden, är hemmahörande i södra Kina. Lesser Galingale har ett orange aktigt kött och är mycket starkare/skarpare i smaken, mer som en kombination av ingefära och peppar. Det verkar som om denna sort var den som föredrogs i Europa förr, men i dag används den mindre än den mildare Java varianten.
Denna mycket aromatiska rot används för att krydda grytor, soppor, ris och curry. Den används även som medicinskt medel vid svulnader, ögon infektioner, reumatism och som ett slemlösande medel vid såriga och onda halsar.
