Tillbaka till
startsidan 

 

uppdaterad
2008-02-28

Under 1700-talet arbetade fortfarande de allra flesta européer (runt 80%) med livsmedelsproduktion. Vid seklets början fanns det i Europa bara 12 städer med fler än 100.000 invånare. Av dem fanns hela fem i Italien. Endast London, Paris och Konstantinopel hade fler än 400.000 invånare. Hundra år senare hade antalet städer med fler än 100.000 invånare ökat till 23, men bara London hade ännu blivit en miljonstad. Som Du kan se av tabellen var folkmängden år 1800 förvånansvärt liten i jämförelse med nu, även om befolkningen hade ökat kraftigt under 1700-talet, framför allt under det andra halvseklet.

Det dominerande statsskicket i Europa var envälde, också kallat absolut furstemakt eller absolutism. Mönsterlandet för detta styrelsesätt var Frankrike. Den absoluta furstemaktens stat utmärktes i allmänhet av följande drag:

1. En stor (i jämförelse med medeltida förhållanden) och dyrbar stående krigsmakt, uppbyggd och ämnad för erövringskrig mot andra stater, slukade större delen av statsinkomsterna
2. Fursten var i princip enväldig och oavsättlig, utsåg själv sina rådgivare (ministrar, regering) och kunde själv stifta lagar. Han kunde dock vanligen inte öka skatterna utan medgivande från en riksdag, som han därför om möjligt lät bli att kalla in.
3. Adelsmän hade i princip ensamrätt till alla maktpositioner och alla andra viktiga statstjänster under kungen, t ex officersbefattningar.
4. Adelsmän dömdes efter särskilda lagar, inte efter samma lagar som de ofrälse.
5. All opposition, politisk eller religiös, ansågs i princip som förräderi (majestätsbrott). Oppositionella kunde landsförvisas, eller spärras in utan rättegång och dom.
6. Fursten (staten) försökte kontrollera all verksamhet i landet genom sina ämbetsmän:
   1. kontrollera religionsutövningen, som bara fick ske inom den godkända statskyrkan (s k ortodoxi= renlärighet), för att ge fursten monopol på propaganda och information
   2. kontrollera näringslivet, för att effektivt kunna "mjölka" företagen:
      • tillstånd, som måste köpas, krävdes för att få starta och driva företag. I särskilt lönsamma eller på andra sätt viktiga branscher hade staten eller vissa storföretag (som fick betala dyrt) ensamrätt ( monopol). Oktroj var en term för ett sådant privat monopol.
      • produktionen av viktiga exportvaror reglerades beträffande kvalitet och kvantitet, så att priserna kunde hållas uppe
      • importen försvårades genom tullar eller importförbud, så att pengar inte skulle flyta ur landet
   3. kontrollera privatlivet (delvis av samma skäl som punkten närmast ovan):regler infördes om
      • hur undersåtar av olika samhällsklasser fick klä sig och bo
      • högsta tillåtna antal tjänare i hushållen
      • förbud mot viss konsumtion (t ex av kaffe)
   4. kontrollera kulturlivet (för att höja furstens och statens prestige):
      • staten inrättade "akademier" med uppgift att stödja "godkända" former av konst, genom stipendier, pristävlingar m m
      • censur rådde, dvs allt som skulle tryckas måste först godkännas av en statlig
        ämbetsman, censorn

Med ett sammanfattande begrepp var denna typ av stat förstås en diktatur. Den begränsades dock av de traditionella rättigheter som stora grupper hade, och statens verkliga möjligheter att kontrollera allting var också betydligt mindre än nu.

Furstarnas och deras regeringars ständiga problem var bristen på kontanter. Skatterna var vanligen fixerade sedan lång tid tillbaka och vilade huvudsakligen på bönderna. Delar av skatten (olika i olika länder) utgick dessutom i jordbruksprodukter i stället för i pengar. Adelsmännen, och kyrkan i katolska länder, var helt eller delvis befriade från skatt, och för förmögna ofrälse var också möjligheterna till skatteflykt stora.

Samtidigt slukade krigsmakten stora pengar också i fredstid. I krigstider blev utgifterna större än någon stat kunde bära, och man blev tvungen att låna. Räntor och amorteringar på gamla skulder var tillsammans med utgifterna för krigsmakten de stora utgiftsposterna i alla staters budget, mycket större än utgifterna för t ex hovlivet, hur lyxigt detta än kan förefalla. Den uppenbara möjligheten att få in pengar till statskassan var att på alla tänkbara sätt mjölka handeln. Att ta upp tull var furstens rättighet och han behövde inte fråga någon riksdag om lov. Det gällde alltså att se till att så stora varumängder som möjligt passerade de egna tullstationerna, allra helst i form av s k transithandel, alltså utländska varor på väg till ett tredje land. Danska staten tjänade i flera hundra år stora pengar genom att ta upp tull i Öresund av förbipasserande fartyg. När det gällde den tillåtna exporten, som i allmänhet var befriad från tullar, fanns det också en indirekt metod att få in kontanter: de företag som hade fått ensamrätt kunde pressas till att låna ut eller till och med skänka pengar till staten.

Det mesta av det ovanstående gäller också för de länder som inte styrdes av enväldiga kungar, t ex Storbritannien, Nederländerna och Sverige under Frihetstiden. 16- och 1700-talens handelspolitik, som vi brukar kalla för merkantilismen, tillämpades på ungefär samma sätt i alla europeiska länder. Att staten borde reglera näringslivet uppfattades som en självklarhet, och man betraktade allmänt konkurrens som något skadligt. Varje kategori av undersåtar skulle hålla på med sin bestämda uppgift utan att gå in på varandras områden:

"Husväfnaden är föga gagnelig, lika litet för allmänheten som för den enskilde. För den förre, emedan rörelsens naturliga ordning mellan stad och landet derigenom rubbas och fördelningen i innevånarnes sysslor förryckes; för den senare emedan sålunda endast dyrt tillverkas en dålig vara. Förvändheten i vår hushållning är nu så stor, att borgaren plöjer och sår, bonden derimot väfver och handlar, hushållen kladda i fabrikörens syssla och alla skämma sålunda hvarandras göromål, hvaraf följer, att städerna äro utfattiga och landet illa brukadt."
(Yttrande 1745 av den svenska myndigheten Manufakturkontoret om böndernas hemslöjd, citerat efter Eli Heckscher i Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, 1996, s 254)

Den storskaliga tillverkningen av varor i s k manufakturer var något som speciellt skulle skyddas mot inhemsk och utländsk konkurrens. De viktigaste produkterna var textilier och metallvaror.