Den tremastade fullriggaren, som under 1700-talet fann sin slutgiltiga form, var den i särklass mest avancerade maskin som mänskligheten dittills hade konstruerat.

Med hjälp av hundratals meter trävirke, tusentals meter tågvirke ("rep") och 1000-2000 kvadratmeter segelduk kunde besättningen med enbart sin kombinerade muskelkraft utnyttja minsta vindfläkt till att driva fram farkoster som vägde flera tusen ton, med en för den tiden aktningsvärd hastighet. Här under visar vi i två bilder benämningarna på ett fåtal av alla de komponenter som riggen bestod av, och som varje sjöman måste kunna hitta i kolmörker, göra de rätta "inställningarna" på och reparera när de hade gått sönder.

Rundhult ("runt trä") var den gemensamma benämningen på stänger, rår och andra spiror i riggen. Det skepp som har stått modell för Götheborg förliste som bekant 1745. Under senare halvan av 1700-talet gjorde man några förbättringar av riggen i jämförelse med bilden.
   
   

Förbättringar: man avskaffade blindorna (och monterade bogsprötet "mera vågrätt"). I stället införde man fler snedsegel på masternas stag (s. k. stagsegel).

Mesanseglet (ett trekantigt s. k. latinsegel) på den aktersta masten (mesanmasten, senare vanligen benämnd kryssmasten) monterades med en svängbar gaffel upptill och en bom nertill, så att "biten framför" masten försvann, och man började föra bramstång med bramsegel också på denna mast.

Utom de segel som syns på bilden kunde man i lätt akterlig vind utöka segelytan genom att förlänga rårna med lösa spiror och sätta s. k. ledsegel. När man väntade hård vind bärgade man bramseglen och minskade segelytan på de övriga genom att dra upp dem mot rårna och på så vis göra dem "kortare". Detta kallas att reva seglen.

Den förliga masten kallas fockmasten, med för(-märs-)stång och förbramstång. Den aktra masten hette alltså från början mesanmasten men benämns senare vanligen kryssmasten, med  kryss(märs)- stången ovanför och senare kryss- bramstång. Rårna på dessa master har namn efter sitt resp. segel: fockerån, förmärsrån, kryssmärsrån. Ändarna på rårna kallas rånockar. Bramstänger och bramrår var monterade så att de kunde tas ner (strykas) ute till sjöss. Även märsstängerna och märsrårna kunde strykas, och det gjorde man som regel om man skulle ligga länge i hamn. På bilden av ankarplatsen vid Whampoaön utanför Kanton  har skeppen till vänster tagit ner alla stänger och rår. (Under den långa liggetiden utanför Kanton förvarades dessa på Whampoaön i s k "bängsaler" [eng. bankes-halls]. På bilden kan Du se hur de såg ut!)

        
För att man skulle kunna utnyttja sjömännens muskelkraft bättre använde man i riggen hundatals block och taljor (blocktyg) med olika utväxling.

Masterna stöttas av vant, stag och barduner. Vantets fäste i fartygssidan kallas röst. På bilden syns storröstet. Vanten på större segelfartyg har horisontella s. k. vevlingar, så att de fungerar som "repstegar".

För att sjömännen skulle kunna arbeta ute på rårna fanns det rep, fotpärtar, upphängda "bakom" seglen ca 70 cm under rårna och parallellt med dessa.

Sjömännen stod på fotpärtarna och böjde överkroppen framåt över rån. På så sätt hade de "händerna fria" till att arbeta med seglen – kanske 30 m över havsytan i kolmörker, ösregn och hård vind! Ombord gällde alltid sjömansregeln "en hand till fartyget och en hand till dig själv". På bilden kan Du se en grupp sjömän i arbete med stormärsseglet.