Sverige &  Världen på
1700-talet

Tillbaka till
startsidan 

uppdaterad
2011-06-30

Det svenska riket under 1700-talet

Efter slutet av det stora nordiska kriget(1700-1721) omfattade det svenska riket utom det nuvarande Sverige också det nuvarande Finland samt två områden i norra Tyskland. Från och med 1749 finns det en någorlunda säker befolkningsstatistik, den äldsta i världen. Enligt denna hade det nuvarande Sverige 1749-50 knappt 1,8 miljoner invånare och Finland drygt 400 000. Befolkningen hade då (enligt ganska osäkra moderna beräkningar) ökat med 300 000 i Sverige och med 100 000 i Finland sedan slutet av det stora nordiska kriget (1721). Omkring år 1800 var siffran för Sverige drygt 2,3 miljoner och för Finland 0,8 miljoner. Både födelsetal och dödstal var höga: 30-35 respektive 25-30 promille. 20 % av alla barn dog före ett års ålder, och även om man räknar bort dessa var medellivslängden under andra halvan av 1700-talet bara 44 år. Under 1700-talet började man inrätta sjukhus (lasarett) i de större städerna och tjänster som provinsialläkare på landbygden, men dåtidens sjukvård var primitiv - större medicinska landvinningar kom först på 1800-talet.

Folkökningen var sedd över hela perioden i stort sett jämn och måttlig, men missväxt och krig slog hårt och ledde vissa år till folkminskning.

De allra flesta svenskar och finländare bodde på landsbygden: den första säkra siffran från år 1800 anger att bara 9,8 % av befolkningen i nuvarande Sverige bodde i städer; i Finland var siffran ännu lägre (5,5 % 1805). Städerna var mycket små: år 1800 hade rikets andra stad Göteborg bara 13 000 invånare. Därnäst kom Stralsund i svenska Pommern (Tyskland) med 12 000, Åbo i Finland med 11 000, den viktiga marinbasen Karlskrona med 10 000 och Norrköping med 9 000 invånare. Stockholm dominerade stort med 3 % av den totala folkmängden såväl 1720 (45 000 invånare) som 1800 (76 000). (Samtidigt hade London 959 000, Paris 600 000, S:t Petersburg 220 000, Berlin 172 000 och Köpenhamn 101 000 invånare.) Dödligheten i städerna var 50 % högre än på landsbygden, så det behövdes hela tiden ett stort inflyttningsöverskott för att invånarantalet inte skulle sjunka.

För att skydda alla dessa åkerlappar inne i skogen gick det åt mycket trävirke till stängsel. Myndigheterna försökte motverka detta genom att försöka förmå nyodlarna att använda sten till stängsel. Det är under 1700-talet som torpare och bönder börjar bygga alla dessa mil av stengärdsgårdar som vi ännu kan se, framför allt i skogsbygderna.
                            
            

De allra flesta svenska undersåtar på 1700-talet hade sin huvudsakliga inkomst av jordbruk och boskapsskötsel, som bönder eller jordbruksarbetare, men också som statstjänstemän - de flesta av dessa, framför allt officerare och präster, avlönades med statlig jord genom indelningsverket. (Också städernas borgare höll sig ofta åtminstone med kreatur.)

Bönderna bodde ännu 1750 vanligtvis i på medeltida sätt i tegskiftade byar, där varje gård kunde ha jord på 30-40 ställen. Under senare delen av 1700-talet påbörjade man visserligen den långvariga processen med att lägga samman jordbitarna (förordningarna om storskifte 1757-62). Längst kom man i Skåne. Men huvudsakligen hör skiftesreformerna (enskifte, laga skifte) till 1800-talets utveckling.

Brukningsmetoderna var under 1700-talet överallt de traditionella som man hade använt sedan medeltiden, och avkastningen i bondejordbruket var låg. Däremot bröt man ny åker i takt med att befolkningen ökade, framför allt på gammal betesmark (äng) och på byarnas utmarker. Skogsbygdernas andel av totalbefolkningen ökade, eftersom det fanns mer utrymme för nyodling där än i de centrala slättbygderna. Myndigheterna uppmuntrade nyodlingen genom att ge bönderna större frihet att stycka av torp på sina ägor, eftersom detta förväntades ge ökade skatteinkomster. (Torparen fick arrendera en jordbit mot att han och hans familj odlade upp den, men den nya åkerjorden förblev bondens egendom.)