Tillbaka till
startsidan 

Uppdaterad
2011-06-30

Från och med 1400-talets sista årtionde behärskade europeiska fartyg världshaven överallt där de visade sig. Orsaken var inte så mycket att européerna var bättre sjömän än andra, eller att deras fartyg hade så mycket bättre seglingsegenskaper än de arabiska, indiska eller kinesiska.

I stället berodde överlägsenheten på att de europeiska fartygen var konstruerade för att under lång tid tåla de mycket hårda förhållandena på Nordatlanten, Nordsjön och Östersjön under vinterhalvåret. Därför var de mycket stabilare byggda än vad asiatiska fartyg av samma storlek behövde vara: dessa kunde segla med de jämna passad- och monsunvindarna och behövde bara i undantagsfall uthärda en (nog så våldsam) tropisk cyklon.

En biprodukt av denna stabilitet blev att européerna kunde placera många tunga kanoner utmed fartygens båda sidor nära vattenlinjen, där de inte var till skada för jämvikten, och avfyra dem genom hål i fartygssidan, utan att fartyget skakade sönder av de våldsamma vibrationerna. Asiatiska fartygskonstruktioner tålde inte detta - de kunde på sin höjd ha kanoner på det övre däcket, men inte särskilt många.

Därför kunde först portugiserna, sedan nederländarna och till sist engelsmännen (till en början i konkurrens med fransmännen) bestämma vem som skulle få segla i de östafrikanska och asiatiska farvattnen. De enda utomeuropeiska makter som på 1700-talet kunde hålla européerna borta från farvattnen nära sina egna kuster var Osmanska riket och dess nordafrikanska vasallstater, de s k Barbareskstaterna. Svenska staten betalade under Ostindiska kompaniets tid "beskyddspengar" till guvernören i Alger för att svenska fartyg skulle få vara i fred.

Men för övrigt räknade det svenska ostindiska kompaniet uppenbarligen inte med att ostindiefararna skulle träffa på några stora kaparskepp: de svenska fartygen hade visserligen många kanoner, men de var ganska små. Man litade uppenbarligen på att britter, fransmän och nederländare kunde hålla sjövägarna öppna.

Överlägsenheten till sjöss gjorde det ganska lätt för européerna att ockupera och behärska mindre öar, särskilt sådana som var beroende av tillförsel över havet, men till lands var det bara i Amerika som de kunde bygga upp större välden.

På Afrikas och Asiens fastland dröjde det däremot innan européer kunde regera över mera än enstaka befästa platser utmed kusterna och en bit in längs några segelbara floder. I båda världsdelarna fanns det nämligen mäktiga härskare, som hade stora arméer och, speciellt i Asien, egna skjutvapen.

På kartan kan Du se namnen på några av de större statsbildningarna i Afrika på 1700-talet. Afrika var ingalunda "tomt" eller "kulturlöst" innan européerna erövrade kontinenten i slutet av 1800-talet! Men de europeiska skeppens närvaro förändrade ändå Afrika på ett djupgående sätt: européerna köpte och lastade ombord på sina skepp så många slavar som de afrikanska härskarna kunde leverera, och de betalade för slavarna med skjutvapen (musköter) och ammunition. Den afrikanske härskare som inte ville jaga slavar kunde inte utrusta sina soldater med musköter och måste därför se sina egna undersåtar bli bortrövade som slavar, vilket gav upphov till en våldsspiral: för att kunna skydda sina undersåtar måste härskaren gå i krig för att fånga slavar. Och så vidare. Från slutet av 1600-talet och under hela 1700-talet härjades stora delar av den afrikanska kontinenten av ständiga krigståg.Men européerna kunde inte själva bege sig på slavjakt i Afrikas inre.

I Asien behärskades under hela 1600-talet det jättelika området från Bosporen till Bengaliska viken av tre mycket starka imperier, de s k krutimperierna:

• i väster Osmanska riket (som på den tiden sträckte sig ännu längre in i Europa än vad kartan visar)
• i mitten safavidernas persiska rike i Iran, Turkmenistan och västra Afghanistan
• i öster Mughalimperiet ("Stora Moguls rike"), som i slutet av århundradet omfattade nästan hela den indiska subkontinenten.

I dagens Burma (Myanmar), Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam fanns folkrika stater med gamla kulturtraditioner. Norr om dessa sträckte sig det väldiga kinesiska imperiet en bra bit längre norrut än dagens Kina. Under Manchukejsarna (Qingdynastin) blev Kina större och mäktigare än någonsin förut - 1683 stoppade man ryssarna norr om Manchuriet och tvingade dem att dra sig tillbaka en bra bit. Portugiserna fick på nåder vara kvar i Macao under kinesisk kontroll, men inga andra européer fick bosätta sig året runt på kinesiskt område, inte ens på handelsplatsen vid Kanton.

I Japan till sist hade man kastat ut alla européer redan vid mitten av 1600-talet. Under 200 år fick inga andra europeiska fartyg än nederländska komma för att handla, och bara till en liten ö i Nagasakis hamn.

Under 1600-talet var européerna alltså i princip tvungna att uppträda som hövliga gäster i de flesta asiatiska hamnar. Undantaget var nederländarna i nuvarande Malaysia och Indonesien: för att kunna skydda sin ensamrätt på handeln med kryddor drevs det nederländska ostindiska kompaniet in på en ganska kostsam erövringspolitik. På kartan kan Du se hur stor del av övärlden som holländarna behärskade 1763.

Men i början av 1700-talet förändrades läget i Indien. Mughalkejsarna tappade greppet över sitt väldiga imperium (liksom safaviderna i Iran), och provinsguvernörer och lokala vasallfurstar tog den faktiska kontrollen över var sina områden. Detta öppnade nya möjligheter för européerna. De hade nämligen under tiden skaffat sig något annat än silver som gick att sälja i Indien: en ny och för den tiden mycket effektiv militär teknik.

Det visade sig under 1700-talet gång på gång att soldater som var beväpnade och tränade på europeiskt sätt kunde besegra mångdubbelt större indiska arméer. Platschefer i de brittiska och franska handelskompanierna utnyttjade detta för att köpa sig fördelar: de stödde än den ene, än den andre lokale makthavaren med sina europeiska soldater (och indiska soldater som de själva hade utbildat) och kunde till sist i praktiken göra sig till herrar över stora områden innanför kusterna.

Men konkurrensen mellan britter och fransmän ledde också i Indien till krig mellan dem. I det krig som slutade 1763 måste fransmännen ge upp det mesta av sina indiska erövringar, medan britterna fortsatte att kontrollera stora områden, som Du kan se på kartan. I samma krig förlorade fransmännen också sina besittningar i Nordamerika.