"Törna in i våta kläder i en sur och usel skans
och så ut igen och alle man till väders!
När orkanens alla djävlar på Atlanten går till dans,
och för jämnan skall en sjöman va till hands."

Så beskrev Evert Taube (i balladen Linnea 1924) hur en vanlig sjöman kunde ha det ombord på ett segelskepp i början av 1900-talet. Men den passar precis lika bra för 1700-talet.

Törna in betyder "gå och lägga sig". Skansen var utrymmet under backen, som konstigt nog var namnet på däcket längst förut (fram på båten), framför stormasten. Ombord på de flesta seglande handelsfartygen var det där matroserna sov. Därför betydde "segla för om masten" detsamma som att vara vanlig sjöman, medan befälet sov akterut (bak i båten). Men ostindieskeppen och krigsfartygen hade så stora besättningar att alla inte fick plats i skansen.

bilden tagen ur berättelsen om John (Resan till Kina)

På 1600-talet hade matroserna sovit direkt på däcksplankorna. På 1700-talet sov de i hängmattor, som de hängde upp i krokar i däcksbalkarna under däck. När de "gick på vakten" stuvade de undan hängmattorna (kojerna). Alla sov ju inte samtidigt. Hängkojerna var en stor förbättring, som européerna hade lärt sig av indianerna i Karibien. Officerarna sov i smala sängar med höga kanter, så att de inte skulle falla ur när fartyget rullade. Man hade inte så stora krav på bekvämlighet som nu!

Hela besättningen utom superkargerna och deras medhjälpare, kaptenen och specialisterna (t ex timmermännen) var indelad i två vakter, styrbords vakt och babords vakt, som växelvis skötte själva seglingen. En styrman var chef för varje vakt. Ett arbetspass (som också kallades "vakt") var fyra timmar.

Dygnet delades in i sex vakter:

Plattvakten var delad i två tvåtimmarspass, så att man växlade arbetstider: t ex styrbordsvakten arbetade 20-24 det ena dygnet och 0-4 nästa dygn. Orsaken var att alla purrades (väcktes) vid två glas i dagvakten, dvs kl 6 på morgonen, så de som hade gått av vakten kl 4 hade inte fått sova särskilt länge. Sedan arbetade alla till kl 20, med avbrott för måltider och kanske två timmars fritid under plattvakten. Specialisterna och den vakt som inte skötte själva seglingen sysslade då med underhåll, reparation och alla andra saker som måste göras, t ex städning.

Rorsmannen (den matros som styrde) hade ett timglas som rann ut på en halvtimme. Då vände han glaset och slog i skeppsklockan: ett slag första gången, två slag andra gången osv. "Fyra glas i hundvakten" betydde att klockan var två på natten och att halva hundvakten hade gått. Vid "åtta glas" bytte man, så att de som hade arbetat under natten kunde gå och lägga sig och de som (i bästa fall) hade sovit i fyra timmar tog över ansvaret. Men om det uppstod en nödsituation under en av nattvakterna, så att det behövdes mer folk, så purrade (väckte) man helt enkelt den fria vakten med ropet "alle man på däck!". Det var nog den order som sjömännen avskydde mest, för det betydde att den fria vakten kanske inte fick sova alls innan det var dags att byta.

"Törna in i våta kläder i en sur och usel skans" – den ständiga fukten ombord i segelfartygen var en av de saker som gjorde sjömanslivet mindre trevligt. I fukt trivs mögel, och mögel luktar illa. (Våta yllekläder och otvättade människokroppar luktar heller inte gott – men folk var inte lika känsliga för dålig lukt på den tiden.) Så ofta man kunde tog man upp kläder och sängkläder till vädring på däck. Men kläder som har varit nedblötta med saltvatten känns aldrig riktigt torra, eftersom salt drar till sig vatten, så sjömännen tog varje chans att samla upp regnvatten att tvätta sina kläder och sig själva i. Fuktiga kläder och sängkläder gör att man lätt fryser, och eftersom ostindiefararna lämnade Göteborg i januari-februari kunde det vara rejält kallt ända tills man kom ner till Cádiz. Också på Sydatlanten och södra Indiska oceanen kan det vara kyligt, särskilt i maj-juli när det är vinter på södra halvklotet. Och det var just då ostindiefararna måste passera dessa farvatten, i alla fall på utresan. Någon uppvärmning fanns inte ombord, annat än i kabyssen där kocken lagade mat. Så vi måste räkna med att sjömännen frös förskräckligt ibland. De fick säkert också hudutslag och skavsår av de fuktiga kläderna i kombination med den dåliga hygienen.

I farvattnen kring ekvatorn hade man det motsatta problemet. När den tropiska solen hade värmt upp skeppet måste det ha blivit olidligt hett under däck, även om man riggade upp solskydd av segelduk och öppnade luckor och kanonportar för vädring. Antagligen sov folk på däck, om de kunde hitta platser där de inte var i vägen. Fast å andra sidan blev man tillfälligt av med fukten! Vi måste också tänka oss att de vinterbleka sjömännen blev illa brända av den starka solen under utresan, när skeppet hade passerat Cádiz. Det gick ju inte att skydda ansiktet, nacken och händerna när man klättrade i riggen!

En "helbefaren" fullbetald sjöman på en ostindiefarare måste kunna styra efter kompassen, loda (dvs mäta djupet), samt sätta, reva ("minska") och ta ner seglen, också i mörker, regn och storm.

Men dessutom måste han kunna en massa andra saker. Han måste känna namnet och funktionen på varenda detalj i riggen och kunna hitta den i kolmörker, och han måste kunna reparera allting som var gjort av tågvirke (Att "skarva" rep kallas att "splitsa").

Både till sjöss och i hamn gick besättningen ständigt över utrustningen och reparerade eller bytte ut det som var trasigt eller slitet. För seglen och för allting av trä fanns det specialister på en ostindiefarare: segelsömmare och timmermän. Men alla erfarna matroser kunde lappa seglen och göra enklare träarbeten. Alla måste också kunna sköta kanonerna.

En erfaren och duktig matros kunde hoppas på att så småningom bli kvartermästare och till sist konstapel eller högbåtsman. Men för att bli styrman och kapten på en ostindiefarare måste man kunna navigera, och för det behövdes utbildning.

Sedan fanns det gott om enkla jobb ombord som också en nybörjare kunde göra: skrubba däcken, göra rent under djuren och ge dem mat, pumpa (alla träfartyg läckte mer eller mindre), tjära allt trä och tågvirke så att det inte skulle suga upp vatten, putsa allting av som var gjort av metall, repa drev, dvs ta isär gammalt trasigt tågvirke, som användes tillsammans med tjära till att dreva, dvs fylla springorna mellan plankorna i däcken och bordläggningen, samt vara hantlangare åt specialisterna när de arbetade eller springa ärenden åt officerare och underofficerare och passa upp på dem.

När fartyget kom i hamn skulle man först lossa (bära upp varorna ur lastrummen) och sedan lasta skeppet igen. Dessutom tog kaptenen varje chans att kränga skeppet (lägga över det på sidan), så att man kunde skrapa bort sjögräs och musslor från bottnen, dreva och till sist tjära den.

En besättningsman på en ostindiefarare kunde aldrig lata sig under arbetstid!

Fritiden var knapp (se vaktschemat!) och en del av den måste sjömännen använda till att tvätta och laga sina kläder. Men ibland blev det lite tid över. Då kunde man spela kort, schack eller bräde. Goda historieberättare hade alltid en publik. Några hade med sig musikinstrument och kunde spela på dem, och andra kanske dansade sjömansdanser till musiken. Om det var fint väder kunde det säkert hända att de yngre sjömännen och kadetterna lekte "följa John" i riggen för att demonstrera sin vighet och spänst och göra av med överskottsenergi. Men de som var särskilt händiga gjorde gärna "sjömansarbeten" (engelska "scrimshaw"), t ex snidade vackra fartygsmodeller i djurben, som man fick av kocken. Dessa arbeten kunde sedan säljas i hamnarna och ge en extrainkomst.

En bok på engelska (Earle, Peter, Sailors, London 1998) berättar lite om vad en vanlig engelsk sjöman kunde ha med sig på en långresa på 1700-talet.

Svenska sjömän hade nog ungefär detsamma.
Matroserna på svenska och danska ostindiefarare måste dessutom ha varsin fårskinnspäls och tjocka vantar eller handskar för att inte frysa ihjäl på Nordsjön i januari-februari!

• Hängkoj med kudde och ett par filtar eller ryor
• Tre fullständiga omgångar kläder:
• En "landgångskostym" med väst, knäbyxor och skor med spännen
• Två omgångar arbetskläder som bestod av en ytterrock som kanske var en dubbelknäppt "skepparkavaj", en lättare jacka, knäbyxor eller vida "sjömansbyxor" som gick till knät, väst, skjorta, kalsonger, halsduk, strumpor och skor, vantar eller handskar och hatt eller mössa. Skjortor, kalsonger och strumpor hade sjömannen flera ombyten av, kanske också en eller två nattskjortor.
• Några hade t o m lakan och örngott.
• En guldring i örat (se Johns berättelse) hade alla och kanske några silverringar
• En kortlek eller något annat spel
• Sax, nål och tråd (nödvändigt för att kunna laga kläderna)
• Snusdosa med nässnus eller kritpipor och tobak, elddon (eldstål, flinta och fnöske, en torkad svamp att fånga upp gnistan med)
• Kanske silverknappar till rocken eller västen och ett fickur med klockkedja.
• Det var inte ovanligt att engelska sjöman hade en eller två peruker med sig, och då måste de också ha puder och kam.
• Såpa för att kunna tvätta kläderna och sig själva behövde de också
• Rakkniv, spegel, pennkniv, fjäderpennor och bläck
• Några böcker, t ex bibel, bönbok, psalmbok och någon handbok i sjömansskap.
• Många hade med sig eget brännvin och kryddor för att göra skeppsmaten lite smakligare.

Kläderna och alla småsakerna förvarades i sjömanskistan. Därför var det en svår förlust att bli av med kistan, t ex om fartyget förliste.

Officerare och underofficerare, som hade egna hytter, kunde förstås ha med sig betydligt fler saker. Superkargörerna hade säkert med sig flera ombyten av fina kläder och flera peruker - de skulle ju "representera" i hamnarna. De (och officerarna) hade också med sig förråd av bättre mat än vad manskapet fick, och en hel del vin och sprit.