| Svar på vanliga frågor 
Tillbaka till |
Pirater |
|
|
| Riskerade ostindiefartygen att råka ut för pirater? Djuphavspiraternas stora tid var 1600-talet och början av 1700-talet. På 1600-talet härjade buckanjärerna i Västindien och plundrade de spanska silverflottorna. (Sjörövarlivet var inte ett dugg romantiskt: piraterna var som vilka rånare som helst och dödade ofta sina hjälplösa offer för att slippa vittnen!) I början av 1700-talet flyttade sjörövarna sin kriminella verksamhet också till Indiska oceanen, där de höll till på bl a Madagaskar. Man beräknar att det mellan 1716 och 1722 fanns 1500-2500 pirater ombord på 20-30 välbeväpnade piratskepp. Men britter, fransmän och holländare sände ut krigsfartyg som jagade sjörövarna och förstörde deras tillhåll. Britterna hängde mellan 400 och 600 pirater mellan 1716 och 1726, och sedan fanns inte många kvar. (Uppgifterna är hämtade ur en bok på engelska: Earle, Peter, Sailors, Chatham, England 1998.) Utrotningskampanjen gjorde att en del pirater försökte "tvätta" sina pengar och gå över till en laglig verksamhet. En grupp sjörövarledare med tillhåll på Madagaskar skrev faktiskt brev till den svenske kungen Karl XII och erbjöd sig att starta en svensk handel på Asien, mot att de fick svenskt beskydd. Men 1718 dog Karl XII, så det hela blev inte av! (Kjellberg, Sven T., Svenska ostindiska compagnierna 1731-1813). Efter 1726 fanns det bara små sjörövarfartyg kvar i Indiska oceanen, framför allt i farvattnen runt Java. Ostindiefartygen var stora och hade kanoner, gevär och huggare ombord för att man skulle kunna försvara sig. Men ingen svensk ostindiefarare behövde någonsin använda dem i strid. Det brukade räcka med att man visade kanonerna och kanske sköt ett skarpt varningsskott. Ett betydligt farligare hot än sjörövarna var annars kaparskepp från de så kallade barbareskstaterna (Marocko, Algeriet, Tunisienoch Libyen) Härskarna där var muslimer och ansåg att alla de kristnas fartyg var fiendeskepp, och de nordafrikanska kaparna tog många europeiska fartyg och sålde fångarna som slavar. Därför betalade den svenska regeringen varje år en avgift till härskaren i Algeriet för att svenska handelsfartyg skulle slippa de algeriska kaparna. Ett "algeriskt sjöpass" fanns ombord på varje svenskt ostindieskepp. Marockanerna kunde svenskarna visserligen inte komma överens med på samma sätt, men ostindieskeppen klarade sig från dem i alla fall. När det var krig i Europa (och det var det ofta under 1700-talet) skickade de krigförande staterna ut sina krigsskepp för att lägga beslag på handelsfartyg från fiendelandet. Några gånger blev de svenska skeppen stoppade och visiterade av misstänksamma brittiska örlogsmän. Regeringarna i stater som var i krig kunde också ge tillstånd (kaparbrev) till civila redare och kaptener att försöka ta fiendelandets fartyg. Men också från detta hot klarade sig de svenska ostindiefararna.
|
|||
| Hur försvarade man sig? Ett ostindieskepp på 1700-talet var beväpnat med 20-30 kanoner, fler under de första årtiondena än senare. De svenska ostindiefararna behövde aldrig använda kanonerna till att skjuta mot fiender. Det man använde dem till var att skjuta salut, d v s med lösa skott, utan kula. Den vanliga saluten var åtta skott. Man sköt salut när man kom till en hamn och när man lämnade den, när man mötte andra skepp, när förnäma personer kom ombord eller lämnade fartyget, på kungens födelsedag och vid högtidliga tillfällen. Dessutom sköt man med kanon för att kalla på lots och när man seglade i dimma. En kanon var ett tjockt rör av mässing, brons eller gjutjärn, öppet bara framtill. Storleken angav man efter hur tung kula man kunde skjuta med den: en tolvpundare kunde skjuta iväg en järnkula som vägde 5,1 kg (ett pund=425 gram). De svenska ostindieskeppen hade 12-, 8- och 6-pundare ombord. Krigsfartygen hade mycket större kanoner: de största linjeskeppen hade 32-pundare (med en kula på 13,6 kg) på det nedersta kanondäcket. En sådan bjässe kunde skjuta sin järnkula 2,5 km, fast på så långt håll kunde man knappast träffa någonting som man siktade på. På nära håll kunde den slå igenom en meter ekvirke! När den gjorde det sprutade den en skur av vassa träflisor framför sig. De flesta som blev sårade under sjöstrider hade träffats av sådana flisor.
På bilden ser Du en medelstor skeppskanon, kanske en 18-pundare. Rundkulan som Du ser vid hjulen till vänster väger ca 7,5 kg, ungefär som en kulstötningskula för vuxna män. Kanonen vilade på sina två tappar (2) ovanpå lavetten (3), en låda av trä med fyra hjul. Den här lavetten kallas fyrarullalåda och var typisk för fartygskanoner. Lavetten var förankrad med rep till fartygssidan. Ett sådant rep syns på bilden. En kanon laddades på samma sätt som en musköt, utom att det inte gick att ställa dem rakt upp och ner. Man fick nöja sig med att höja mynningen så mycket det gick och trycka in krutladdning, kula och förladdning. Krutskyffeln (5) och laddstaken eller ansättaren (6) hade oftast (men inte på bilden!) skaft av tjockt rep som gick att böja, för man hade inte mycket plats att arbeta på. När kanonen var laddad halade man ut den så att mynningen stack ut genom kanonporten. Skytten avfyrade kanonen genom att föra en glödande stubintråd (lunta) till fänghålet (1). Om man ville rikta in kanonen i sidled måste man flytta hela lavetten, så det var lättare att "sikta" med hela skeppet. För att rikta i höjdled använde man riktkilar (4), framtill eller baktill. Om skytten ville träffa någonting gällde det också att passa på hur fartygen gungade - om han bedömde fel flög kulan ner i vattnet eller upp i luften! Sedan måste han hoppa undan, för när skottet gick for kanonen bakåt tills repen stoppade den. Eftersom hela kanonen nu var innanför fartygssidan var det bara att ladda om - fast först måste man tvätta loppet med en våt trasa, så att det inte fanns någon glöd när man hällde i det nya krutet! Därför hade man en pyts med vatten till hands. Du ser den till höger om lavetten. Vad vi inte ser är de tjocka, stickande, svavelluktande rökmoln som svartkrutet gav ifrån sig när man sköt. Kanondäcket blev snabbt rökfyllt när man sköt, och om det inte blåste blev det snart så mycket rök kring fartygen att fienderna inte kunde se varandra. Men man fortsatte att skjuta mot ljudet. (5) är en skruv som man använde till att ta ut förladdningen med, när man ville byta från rundkula till andra typer av skott. Sådana ser Du här: (9) är s k avriggningsskott, tre olika stånglod (som ser ut som hantlar) och ett kedjelod. När man sköt med dem mot fiendefartygets rigg snurrade de och slet sönder segel och tågvirke, så att det andra fartyget inte kunde segla lika bra. (10) är en behållare fylld med muskötkulor, som en stor hagelpatron. Den använde man mot tätt sammanpackade människor, t ex fiendens äntergastar när de stod beredda för att äntra. När det låg löst krut överallt måste man vara extra försiktig med eld, och om man måste lysa sig fick det bli med en sådan lykta som Du ser till vänster.
Ombord fanns det också gevär och huggare för närstrid. Vapnen hölls normalt inlåsta och delades ut till sjömännen när man förberedde sig på försvar mot t ex pirater. Sedan låstes de in igen - bara officerarna fick lov att bära vapen ombord. Man var rädd för att besättningen skulle använda våld mot officerarna, dvs göra myteri! Huggarna var enkla svärd med en egg. Gevären var musköter med flintlås. Pipan var ett rör som var stängt baktill, så den måste laddas framifrån. Att ladda en musköt var omständligt och tog tid. Först tog man fram en "patron", en liten korv av papper med en rund blykula i ena ändan och svartkrut i den andra. Ändarna var hopvridna. Sedan bet skytten av papperet i den ändan där kulan var (därför måste en soldat ha sina framtänder kvar!), tog kulan i munnen, öppnade fängpannan, en liten behållare längst bak på sidan av gevärspipan med ett litet hål (fänghålet) som ledde in i bakändan av pipan, hällde lite krut i den och stängde locket. Sedan ställde han musköten på kolven, så att pipan pekade uppåt, hällde resten av krutet i pipan, spottade ut kulan i handen och släppte ner den efter krutet. Till sist knycklade han ihop den tomma papperspatronen till en boll och tryckte in den i mynningen. Sedan drog han ut laddstaken, en meterlång stång av järn som satt intryckt i ett hål i stocken (den träbit som pipan var fäst på), körde ner papperet till kulan i botten och packade alltsammans. Nu kunde kulan inte rulla ut. Sedan satte skytten tillbaka laddstaken, tog musköten i famnen och spände hanen. I den satt en liten bit flinta (en hård stensort) fastskruvad. (Innan måste skytten ha sett till att flintan hade vassa kanter, och han måste alltid ha minst en reservflinta med sig.) Nu var det klart att sikta och skjuta. När skytten tryckte på avtryckaren slog hanen framåt. Flintan träffade locket på fängpannan, som var gjort så att det då öppnades framåt. Locket var av hårt stål. Om allt gick bra, och om det inte regnade eller blåste för mycket, slog det en gnista som antände krutet i fängpannan. Genom fänghålet spred sig (oftast) explosionen till krutet längst bak i gevärspipan, och skottet gick med en stor rökpuff. Eftersom kulans diameter var lite mindre än loppets studsade den omkring på vägen ut, så det var svårt att träffa prick. En del av krutgasen slapp också förbi kulan innan den lämnade mynningen, så kulan flög inte så fort. Man räknade med max 75 meter för att skytten skulle kunna träffa en man som han siktade på. På fartygen använde man ofta "muskedunder" med kort pipa där mynningen såg ut som en tratt. Ett muskedunder laddades inte med kula utan med hagelkorn eller småspik. De användes när fiender, t ex pirater, försökte äntra skeppet och då var tätt hopträngda. Tratten gjorde att laddningen spreds, och ett sådant skott kunde döda eller såra många på en gång inom 10-15 meters håll men var ganska ofarligt på längre avstånd.
|
|
