Sammanlagt 37 fartyg (enligt Kjellbergs skeppslista; andra uppger 38) seglade ut från Göteborg på 130 resor, alla utom 5 med slutlig destination Kanton. På 118 resor kom man lyckligt hem från Kanton och på två enbart från Indien (1735 resp 1742). 8 skepp förliste, 5 på utresan och 3 på hemresan. Ett av dessa var Götheborg I, som sjönk vid Älvsborgs fästning 1745. Ett skepp såldes i Amsterdam och ett i England på hemresan efter att båda ha seglat till Indien. Ett skepp (Fredrica) köptes på Isle of France (ön Mauritius i Indiska oceanen) och seglades hem därifrån år 1800. Det gjorde sedan två resor till för kompaniet.

1731-1746 (Första oktrojen): 12 skepp påbörjade 25 resor från Göteborg, varav två resor enbart gick till Indien, de övriga till Kanton. Fyra förliste, två på utresan och två på hemresan.

1746-66 (Andra oktrojen): 13 skepp påbörjade 35 resor från Göteborg, alla till Kanton. Ett förliste på utresan.

1766-86 (Tredje oktrojen): 10 skepp påbörjade 39 resor från Göteborg, alla till Kanton. Alla kom hem.

1786-1806 (Fjärde oktrojen): 12 skepp påbörjade 31 resor från Göteborg, på två resor enbart med destination Indien och fyra till både Indien och Kanton. Två förliste på utresan och ett på hemresan. Två såldes på hemresan, ett i Amsterdam och ett i England.

• Sträckan från Göteborg runt Skottland till Cádiz:
  drygt 3800 km eller knappt 2060 sjömil (nautiska mil; en nautisk mil är 1 852 m)
• Sträckan från Cadiz till Sundasundet:
  drygt 20700 km eller nästan 11200 sjömil
• Sträckan från Sundasundet till Kanton:
  ca 3400 km eller 1835 sjömil.

Sammanlagt blir detta nästan 28000 km eller 15120 sjömil. Om vindarna var ogynnsamma kunde sträckan bli betydligt längre. Wallenbergs skepp Finland blåstes av en svår storm från en punkt väster om Shetlandsöarna tillbaka ända till södra Norge, medan Brelins skepp först hamnade i Helsingör, innan man äntligen lyckades komma ut ur Kattegatt!

Hemresan blev något kortare, eftersom man då oftast hade vindar och strömmar med sig hela tiden och därför kunde hålla en rakare kurs över både Indiska Oceanen och Atlanten. Dessutom kunde man vanligtvis segla med västanvinden den kortare vägen genom Engelska kanalen.

Under den första oktrojen (tillståndsperioden) 1731-46 var medeltalet av restiden för mindre skepp (som t ex Götheborg I, det som sjönk utanför Göteborg) 382 seglingsdygn av totalt 551. Under den andra oktrojen 1746-66 sjönk medelsiffrorna till 367 seglingsdagar av totalt 564. Man lärde sig alltså att segla lite snabbare, men den totala restiden blev lite längre. Varför vet vi inte, men hur länge skeppen låg i hamn berodde på hur snabbt man kunde göra affärer, lossa och lasta, och när allt fler europeiska fartyg seglade på Kanton kanske kinesernas möjligheter att leverera varor inte riktigt hängde med. För de senare byggda större skeppen tog det lite längre tid både att segla och att lossa/lasta, men detta kompenserades av lägre personalkostnader per lastat ton.

De flesta avseglade från Göteborg i januari eller februari, några få i december eller mars.

Till Cádiz brukade det ta runt fyra veckor, och där stannade man i genomsnitt en månad.

Efter Cádiz seglade man utan uppehåll till Sundasundet. De flesta ostindieskeppen passerade Kap (Afrikas sydspets) i juni och anlände i augusti till Sundasundet. Till Kantons redd kom man vanligen i september. Där tog affärerna 4-5 månader, så man kunde segla från Kanton i januari året därpå. Sedan kunde man runda Kap i mars eller april. Hem till Göteborg kom de flesta i slutet av juli, i augusti eller september. Hela resan tog alltså normalt ett år och 5-7 månader.
(Uppgifterna är hämtade från Koninckx, C., The Swedish East India Company, i Ships, Sailors and Spices, Bruijn, J. & Gaastra, F. (red), Amsterdam 1993, s 121ff.)

Klicka här  för att se de faktiska tiderna för sex olika resor till Kanton!

Det gjorde de faktiskt! Handelsfartyg på 1700-talet var mycket dåliga på att segla mot vindriktningen. Därför måste de välja kurs så att de antingen hade vinden eller strömmen med sig, helst båda. Den snabbaste rutten från Västeuropa till Sundasundet mellan Java och Sumatra hade noga provats ut av portugiser och holländare redan på 1500-talet och hade länge funnits beskriven i tryck, när det första svenska ostindieskeppet seglade ut från Göteborg 1731.

De flesta avseglade från Göteborg i januari eller februari, några få i december eller mars. Detta berodde inte på att det var en speciellt bra tid att segla då, tvärtom. På vintern blåser vinden på Västkusten oftast från väst eller nordväst, och då kunde skeppen inte komma ut. Men när det är östanvind på vintern blir det kallt, och då frös skeppen ofta fast i isen och måste sågas loss! Dessutom frös sjömännen förskräckligt ombord i de helt ouppvärmda skeppen. Men man måste komma fram till Sundasundet mellan Java och Sumatra senast i början av september, för i oktober vänder vinden (monsunen) , så att det inte gick att segla vidare till Kanton! Och den resan tog i bästa fall minst ett halvår. Så om man inte hade kommit iväg från Göteborg allra senast i april, var det bättre att vänta till nästa vinter.

De allra flesta ostindieskepp seglade norr om Skottland och väster om Irland. Sträckan blev förstås längre än om man hade seglat genom Engelska kanalen, men där var risken för ihållande motvind mycket stor, och när man väl hade kommit igenom Kanalen kunde man riskera att bli inblåst i Biscayabukten och inte komma ut igen i tid!

Vindarna på Nordatlanten växlar, även om de oftast blåser från väst. Chanserna att ta sig runt Skottland var därför rimligt goda, trots att man hade Golfströmmen mot sig. (Risken fanns dock alltid att bli tillbakablåst till norska kusten, vilket hände Finland, som Wallenberg seglade i.)

Den besvärliga etappen till Cádiz brukade ta runt fyra veckor. Där stannade man i genomsnitt en månad för att sälja en del last, men framför allt för att köpa silver, som var vad kineserna helst ville ha i betalning. De var inte speciellt intresserade av svenska varor!

Men när man väl hade lämnat Cádiz hade man vind och ström med sig en lång sträcka, ända tills man närmade sig den kala klippön São Paulo strax norr om ekvatorn. (Dit kunde man, som Du ser, också segla med en västligare kurs, men då riskerade skeppet att bli inblåst i Karibien, varifrån det inte var så lätt att komma ut!) Genom stiltjebältet kring ekvatorn och söderut hade man hjälp av strömmarna förbi sydostpassadens område. Från Tristan da Cunha var det bara att låta sig drivas med god fart av vind och ström (’the Roaring Forties’) rakt österut, även om det då, mitt i vintern (maj-juni), kunde vara kallt och ruskigt. Afrikas sydspets (Kap) passerades vanligtvis i juni. Vid öarna S:t Paul och Nya Amsterdam valde de flesta en nordostlig kurs. (Man kunde som Du ser fortsätta med västvindarna österut en bra bit till men riskerade då att komma för nära de farliga korallreven väster om Australien.) Med sydostpassaden snett akterifrån var det aldrig några problem att nå Java och Sundasundet i juli-augusti, och sedan var det bara att fortsätta med sommarmonsunen. (Men i oktober börjar vintermonsunen blåsa från nordväst , så de skepp som kom fram för sent blev tvungna att övervintra vid Java!)
   

I juli, augusti eller början av september kunde man så äntligen sätta fartyget på grund i gyttjan utanför Klippan (strax innanför Älvborgsbrons södra landfäste) och sätta igång med att föra över lasten till småbåtar, som transporterade teet, porslinet och sidenet in till kompaniets lagerlokaler vid Norra Hamngatan. Hela resan hade då tagit ett år och 5-7 månader.