• Vart tog skeppen vägen?       Ny
  
• Bilder på ostindiska skepp    Ny
  
• Hur var livet ombord för sjömännen?
  
• Den seglande maskinen. En beskrivning av master,
  segel, tackel och tåg.              Ny
  
• Skeppens ankarplats i Wampoa. Bild av Carl Gustav Ekeberg
  Hela bilden. Detalj som visar hur man revar ett segel
  
• Hur såg det ut i Kantons hamn på 1700-talet?  En svensk bild.
  Två bilder till från Kantons hamn. En spansk och en svensk bild.
  Jämför alla bilderna från Kantons hamn och undersök
  vad som skiljer. Kolla på den svenska flaggan.
  Vilken av bilderna är riktig?
  Skriv till oss så skall vi berätta vad vi tror.

• Hade superkargörerna hand om något annat
  än varorna och vad hade de med sig på resorna?

• Vad är det för skillnad på rorsman och styrman?

• Vad hade matroserna med sig för egna saker?

• Hur sov matroserna på båtarna på 1700 talet?

• Vi undrar vad en vetenskapsman på Sjöstienarnan 2
  hade med sig på resan till kina?
  Hur många vetenskapsmän brukade åka med
  på sådana resor?

• Vad hade sjömännen med sig på resan?

• Vad en sjöman måste kunna

• Vilka deltog på resorna och vad tjände de?

• Vi har fått reda på att en matros tjänar
  17 silvermynt per månad och vi skulle
  vilja veta vad ett silvermynt är värt?

Hade superkargörerna hand om något annat
än varorna och vad hade de med sig på resorna?

Superkargörerna (kallas också ibland superkarger) var
bolagets ombud och kaptenen och alla andra måste lyda dem.
Kaptenen måste ha deras tillstånd för att gå in i eller lämna
en hamn och för att sälja eller köpa något, till och med
privatsaker.

De hade hand om kassan, som fanns i ett rum
med två lås. Förste och andre superkargören hade var sin
nyckel. Allting som de bestämde under resan skulle skrivas in
i någon av tio olika bokföringsböcker, som de genast måste
lämna över till bolaget när skeppet kom hem - annars fick de
böta. Superkargörerna hade flera assistenter för allt
skrivarbete och dessutom en egen hovmästare och en
kajutkock. Förste superkargören hade en egen uppassare som
kallades"dräng", men de andra fick dela på en.

Fram till 1748 fick besättningen köpa och ta hem varor från Kina
utan att betala för frakten. Superkargerna fick förstås ta mest: på första
resan 1732 hade 1:e superkargören rätt att ta hem sex ton varor,
medan kaptenen "bara" fick ta två ton. Alla de vanliga sjömännen
fick dela på fem ton! Men efter 1748 blev det förbjudet, så
allt beror på när Sjöstjernan seglade.

Annars hade superkargörerna förstås med sig flera ombyten av
fina kläder och flera peruker - de skulle ju "representera" i hamnarna.
De (och officerarna) hade också med sig förråd av bättre mat än
vad manskapet fick, och en hel del vin och sprit.                                Upp
LS 990322

Vad är det för skillnad på rorsman och styrman?

Styrmännen var officerare och gjorde alltså inget grovarbete
utan gav order om vad de vanliga sjömännen skulle göra.
Det fanns fyra eller fem styrmän. Den förnämste kallades
opperstyrman. ("opper-" är holländska för"över-")
Det fanns också lärstyrmän, som utbildade sig till officerare.

Det var inte styrmännen som "stod till rors", det gjorde
vanliga matroser, som byttes om att vara rorsmän.
Det var ju ett tungt arbete när det blåste hårt.                    Upp
LS 990322

Vad hade matroserna med sig för egna saker?

När det gäller kläderna kan Ni titta på historien om John!
Styrmännen hade egna hytter och kunde alltså ta med sig
fler personliga saker och finare kläder än de vanliga sjömännen,
som bara hade sina små sjömanskistor.

En rakkniv hade säkert alla, ombyteskläder, kanske en psalmbok,
och en fårskinnspäls som var nödvändig när man seglade ut
i februari.                                                                              Upp
LS 990322

Hur sov matroserna på båtarnapå 1700 talet?

Matroserna sov i hängmattor, som de hängde upp i krokar i
däcksbalkarna under däck. När de "gick på vakten"
stuvade de undan hängmattorna (kojerna). Alla sov ju inte
samtidigt

Om allt var normalt sov man fyra timmar, arbetade fyra timmar
och var ledig (frivakt) fyra timmar, dygnet runt. Hängkojerna var en
stor förbättring, som européerna hade lärt sig av indianerna i
Karibien.

På 1600-talet sov sjömännen direkt på däcksplankorna.
Officerarna sov i smala sängar med höga kanter, så att de inte
skulle falla ur när fartyget rullade. Man hade inte så stora krav på bekvämlighet som nu!                                                                   Upp
LS 990322

Vi undrar vad en vetenskapsman på Sjöstienarnan 2
hade med sig på resan till kina?

Hur många vetenskapsmän brukade åka med
på sådana resor?

De enda som vi skulle kunna kalla vetenskapsmän av dem som fanns
ombord var fältskären (läkaren) och prästen, och de fick i så
fall syssla med vetenskap på sin fritid. De behövde inte ha så
mycket mera än papper och penna för att beskriva i ord och
bild vad de såg på resan. Framför allt från prästerna har vi
många intressanta berättelser kvar.                                              Upp
LS 990322

Vad hade sjömännen med sig på resan?

En bok på engelska (Earle, Peter, Sailors, London 1998)
berättar lite om vad en vanlig engelsk sjöman kunde ha med
sig på en långresa på 1700-talet. Svenska sjömän hade nog
ungefär detsamma.

• Hängkoj med kudde och ett par filtar eller ryor
  
• Tre fullständiga omgångar kläder:
  
• En "landgångskostym" med väst, knäbyxor och skor med spännen
  
• Två omgångar arbetskläder som bestod av en ytterrock som kanske var en dubbelknäppt "skepparkavaj", en lättare jacka, knäbyxor eller vida "sjömansbyxor" som gick till knät, väst, skjorta, kalsonger, halsduk, strumpor och skor, vantar eller handskar och hatt eller mössa. Skjortor, kalsonger och strumpor hade sjömannen flera ombyten av, kanske också en eller två nattskjortor.
  
• Några hade t o m lakan och örngott.
  
• En guldring i örat (se Johns berättelse) hade alla och kanske några
  silverringar
  
• En kortlek eller något annat spel
  
• Sax, nål och tråd (nödvändigt för att kunna laga kläderna)
  
• Snusdosa med nässnus eller kritpipor och tobak, elddon (eldstål, flinta och fnöske, en torkad svamp att fånga upp gnistan med)
  
• Kanske silverknappar till rocken eller västen och ett fickur med
  klockkedja.
  
• Det var inte ovanligt att engelska sjöman hade en eller två peruker med sig, och då måste de också ha puder och kam.
  
• Såpa för att kunna tvätta kläderna och sig själv behövde de också
  
• Rakkniv, spegel, pennkniv, fjäderpennor och bläck
  
• Några böcker, t ex bibel, bönbok, psalmbok och någon handbok i sjömansskap.
  
• Många hade med sig eget brännvin och kryddor för att göra skeppsmaten lite smakligare.
  

Kläderna och alla småsakerna förvarades i sjömanskistan.
Därför var det en svår förlust att bli av med kistan, t ex om
fartyget förliste. Officerare och underofficerare, som hade
egna hytter, kunde förstås ha med sig betydligt fler saker.              Upp
LS 990322

Vad en sjöman måste kunna

En "helbefaren" fullbetald sjöman på en ostindiefarare måste kunna styra efter kompassen, loda (dvs mäta djupet), samt sätta, reva ("minska")och ta ner seglen, också i mörker, regn och storm.

Men dessutom måste han kunna en massa andra saker. Han måste känna namnet och funktionen på varenda detalj i riggen och kunna hitta den i kolmörker, och han måste kunna reparera allting som var gjort av tågvirke (Att "skarva" rep kallas att "splitsa").

Både till sjöss och i hamn gick besättningen ständigt över utrustningen och reparerade eller bytte ut det som var trasigt eller slitet. För seglen och för allting av trä fanns det specialister på en ostindiefarare: segelsömmare och timmermän. Men alla erfarna matroser kunde lappa seglen och göra enklare träarbeten. Alla måste också kunna sköta kanonerna.

En erfaren och duktig matros kunde hoppas på att så småningom bli kvartermästare och till sist konstapel eller högbåtsman. Men för att bli styrman och kapten på en ostindiefarare måste man kunna navigera, och för det behövdes utbildning.

Sedan fanns det gott om enkla jobb ombord som också en nybörjare kunde göra: skrubba däcken, göra rent under djuren och ge dem mat, pumpa (alla träfartyg läckte mer eller mindre), tjära allt trä och tågvirke så att det inte skulle suga upp vatten, putsa allting av som var gjort av metall, repa drev, dvs ta isär gammalt trasigt tågvirke, som användes tillsammans med tjära till att dreva, dvs fylla springorna mellan plankorna i däcken och bordläggningen, samt vara hantlangare åt specialisterna när de arbetade eller springa ärenden åt officerare och underofficerare och passa upp på dem.

När fartyget kom i hamn skulle man först lossa (bära upp varorna ur lastrummen) och sedan lasta skeppet igen. Dessutom tog kaptenen varje chans att kränga skeppet (lägga över det på sidan), så att man kunde skrapa bort sjögräs och musslor från bottnen, dreva och till sist tjära den.

En besättningsman på en ostindiefarare kunde aldrig lata sig under arbetstid!                                                                                       Upp
LS 990322

Vi har fått reda på att en matros tjänar
17 silvermynt per månad och vi skulle
vilja veta vad ett silvermynt är värt?

Systemet för svenska pengar på 1700-talet är så krångligt att
det inte är någon större idé att försöka förstå det! Det går
inte heller att räkna ut en "växelkurs", så att man kan se vad
matrosen tjänade i 1999 års svenska kronor. Men man kan se
på vad olika saker kostade och räkna ut hur länge man måste
arbeta för att kunna köpa dem!

Man räknade ofta i daler kopparmynt (d km), som det gick
tre av på en daler silvermynt (d sm). Matrosen tjänade alltså
3x17 daler kopparmynt i månaden, dvs 51 daler kopparmynt.
På en daler kopparmynt gick det 32 öre kopparmynt (inte
100!).

Här följer några exempel på vad saker kostade
vid olika tidpunkter:

• 1770 tjänade en grovarbetare 2 d 2 öre km (=2,06
  om man räknar decimalt som vi) om dagen, men då måste
  han betala maten själv.
  
• Ett par grova mansskor kostade 6 daler km
  
• ett par ullstrumpor 3 d km
  
• ett tjog ägg 1 d 28 öre km (=1,88)
  
• 6,8 kg torrfisk 7 d km,
  
• en måltid på krogen med en sup och svagdricka 1 d 1,5 öre km (=1,05)
  
• en kanna (2,6 liter) "mellanöl" 18 öre km (=0,56)
  
• lika mycket brännvin 8,5 d km
  
• ett helt lamm 15 d km.

Fem år senare, 1775, kostade

• en brun sidenhalsduk för en kvinna 45 d km
  
• 6,8 kg ost också 45 d km
  
• en tunna råg, ca 150 liter, 54 daler kopparmynt.

Uppgifterna är hämtade ur boken Vad kostade det?
av Lars O Lagerqvist och Ernst Nathorst-Böös.
Den finns säkert på biblioteket.                                                        Upp
LS 990322

Hur de vanliga sjömännen hade det
ombord på en ostindiefarare?                                             Nytt

"Törna in i våta kläder i en sur och usel skans
och så ut igen och alle man till väders!
När orkanens alla djävlar på Atlanten går till dans,
och för jämnan skall en sjöman va till hands."

Så beskrev Evert Taube (i balladen Linnea 1924) hur en vanlig sjöman kunde ha det ombord på ett segelskepp i början av 1900-talet. Men den passar precis lika bra för 1700-talet.

Törna in betyder "gå och lägga sig". Skansen var utrymmet under backen, som konstigt nog var namnet på däcket längst förut (fram på båten), framför fockmasten, masten närmast fören. Ombord på de flesta seglande handelsfartygen var det där matroserna sov. Därför betydde "segla för om masten" detsamma som att vara vanlig sjöman, medan befälet sov akterut (bak i båten). Men ostindieskeppen och krigsfartygen hade så stora besättningar att alla inte fick plats i skansen.

Hela besättningen utom superkargerna och deras medhjälpare, kaptenen och specialisterna (t ex timmermännen) var indelad i två vakter, styrbords vakt och babords vakt, som växelvis skötte själva seglingen. En styrman var chef för varje vakt. Ett arbetspass (som också kallades "vakt") var fyra timmar.

Dygnet delades in i sex vakter:

Plattvakten var delad i två tvåtimmarspass, så att man växlade arbetstider: t ex styrbordsvakten arbetade 20-24 det ena dygnet och 0-4 nästa dygn. Orsaken var att alla purrades (väcktes) vid två glas i dagvakten, dvs kl 6 på morgonen, så de som hade gått av vakten kl 4 hade inte fått sova särskilt länge. Sedan arbetade alla till kl 20, med avbrott för måltider och kanske två timmars fritid under plattvakten. Specialisterna och den vakt som inte skötte själva seglingen sysslade då med underhåll, reparation och alla andra saker som måste göras, t ex städning.

Rorsmannen (den matros som styrde) hade ett timglas som rann ut på en halvtimme. Då vände han glaset och slog i skeppsklockan: ett slag första gången, två slag andra gången osv. "Fyra glas i hundvakten" betydde att klockan var två på natten och att halva hundvakten hade gått. Vid "åtta glas" bytte man, så att de som hade arbetat under natten kunde gå och lägga sig och de som (i bästa fall) hade sovit i fyra timmar tog över ansvaret. Men om det uppstod en nödsituation under en av nattvakterna, så att det behövdes mer folk, så purrade (väckte) man helt enkelt den fria vakten med ropet "alle man på däck!". Det var nog den order som sjömännen avskydde mest, för det betydde att den fria vakten kanske inte fick sova alls innan det var dags att byta.

"Törna in i våta kläder i en sur och usel skans" – den ständiga fukten ombord i segelfartygen var en av de saker som gjorde sjömanslivet mindre trevligt. I fukt trivs mögel, och mögel luktar illa. (Våta yllekläder och otvättade människokroppar luktar heller inte gott – men folk var inte lika känsliga för dålig lukt på den tiden.) Så ofta man kunde tog man upp kläder och sängkläder till vädring på däck. Men kläder som har varit nedblötta med saltvatten känns aldrig riktigt torra, eftersom salt drar till sig vatten, så sjömännen tog varje chans att samla upp regnvatten att tvätta sina kläder och sig själva i. Fuktiga kläder och sängkläder gör att man lätt fryser, och eftersom ostindiefararna lämnade Göteborg i januari-februari kunde det vara rejält kallt ända tills man kom ner till Cádiz. Också på Sydatlanten och södra Indiska oceanen kan det vara kyligt, särskilt i maj-juli när det är vinter på södra halvklotet. Och det var just då ostindiefararna måste passera dessa farvatten, i alla fall på utresan. Någon uppvärmning fanns inte ombord, annat än i kabyssen där kocken lagade mat. Så vi måste räkna med att sjömännen frös förskräckligt ibland. De fick säkert också hudutslag och skavsår av de fuktiga kläderna i kombination med den dåliga hygienen.

I farvattnen kring ekvatorn hade man det motsatta problemet. När den tropiska solen hade värmt upp skeppet måste det ha blivit olidligt hett under däck, även om man riggade upp solskydd av segelduk och öppnade luckor och kanonportar för vädring. Antagligen sov folk på däck, om de kunde hitta platser där de inte var i vägen. Fast å andra sidan blev man tillfälligt av med fukten! Vi måste också tänka oss att de vinterbleka sjömännen blev illa brända av den starka solen under utresan, när skeppet hade passerat Cádiz. Det gick ju inte att skydda ansiktet, nacken och händerna när man klättrade i riggen!                                                Upp
LS 990419

Vart tog skeppen vägen?                              Nytt 

Skeppet Finland gjorde fem resor till Kanton mellan 1762 och
1781, men inte många svenska ostindieskepp användes lika
länge eller längre.

Enda chansen att hitta delar av handelsfartyg från 1700-talet
är att leta på havets botten. Om ett träskepp höll sig
flytande tills ägarna ansåg att det inte lönade sig att reparera
det, så högg man upp det på ett skeppsvarv och återanvände
allt som gick att återanvända. (Skrota säger vi i dag om
fartyg och fordon av metall.)

Torrt och friskt ektimmer håller i flera hundra år, så en del
av timret kunde man säkertanvända för att bygga eller
reparera andra fartyg, eller också byggde man hus av det.
Problemet var att den del av ett träfartyg som låg under
vattenlinjen hade två svåra fiender:

1/ skeppsmasken (Teredo navalis), som lever i alla salta hav.
Den borrar gångar i trävirke som ligger i vatten och kan
förstöra en träbåt på kort tid.

I Östersjön är vattnet inte tillräckligt salt för att skeppsmasken
ska trivas, så därför har man hittat välbevarade vrak där, främst
förstås regalskeppet Wasa. Men ingen ostindiefarare sjönk
någonsin i Östersjön.

I salta hav kan man bara hitta sådant skeppstimmer som har
sjunkit djupt ner i lera, där skeppsmasken inte trivs. (I de
tecknade filmernas och seriernas värld finns det gott om
oskadade vrak på havsbottnen, men inte i verkligheten.
Föremål av guld, silver, koppar, mässing, brons och lergods
kan förstås finnas kvar ändå!)

Man försökte skydda bottentimret genom att spika på
en ”maskhud” av tunn nöthårsfilt (? Sven T Kjellberg skriver
på s 170 i boken Svenska ostindiska compagnierna
”ett inre lager av papper och hår”) och utanpå den tunna
furubräder.

Medan man låg i Whampoa utanför Kanton krängde man
skeppen och lagade maskhuden, som då var rätt så
”maskäten” efter bara ett halvår. Det fanns på 1700-talet
ett bättre skydd mot skeppsmask – tunna kopparplåtar –
men det var väldigt dyrt, så det var mest krigsskeppen
som hade sådan kopparförhydning. (Under andra halvan
av 1800-talet kom de giftiga bottenfärgerna, som numera
är förbjudna. Men då hade man slutat bygga riktigt stora
skepp av trä.)

2/ rötsvampar var den andra svåra fienden till träfartygen.
De gör så att trä ruttnar om det är varmt och fuktigt, och det
var det alltid under vattenlinjen ombord på en ostindiefarare,
särskilt längst ner i fartyget. Det fanns inget sätt att hindra
timret från att så småningom suga upp vatten.

Det här gjorde att fartyget med tiden blev allt tyngre och
långsammare, men det var också mycket svårt att upptäcka
alla rötangrepp, och så tidskrävande och dyrt att byta ut
skadade delar nere kring kölen, att det många gånger var
billigare för ägarna att bygga nytt.

Skeppsbyggnadstekniken utvecklades också under 1700-talet,
så att gamla fartyg blev omoderna. Därför finns det inte kvar
något handelsfartyg från de stora träskeppens tid.

Stora krigsfartyg kunde det däremot löna sig att reparera.
Linjeskeppet HMS Victory (100 kanoner), amiral Nelsons
flaggskepp i slaget vid Trafalgar 1805, var vid det laget 40 år
och fortsatte i krigstjänst ända till 1812. Hon finns faktiskt
kvar än idag som museum – sedan 1922 ligger hon i torrdocka
i Portsmouth i England. Kvar som museiskepp finns också den
nordamerikanska fregatten USS Constitution från början av
1800-talet.                                                                                    Upp
LS 990418