Fram till 1748 fick besättningen utöver lönen köpa och ta hem varor från Kina utan att betala för frakten. Superkargerna fick förstås ta mest: på första resan 1732 hade 1:e superkargören rätt att ta hem sex ton varor, medan kaptenen "bara" fick ta två ton. Alla de vanliga sjömännen fick dela på fem ton! Men efter 1748 blev detta förbjudet.

Systemet för svenska pengar på 1700-talet är så krångligt att det inte är någon större idé att försöka förstå det! Det går inte heller att räkna ut en "växelkurs", så att man kan se vad matrosen tjänade i 1999 års svenska kronor. Men man kan se på vad olika saker kostade och räkna ut hur länge man måste arbeta för att kunna köpa dem!

Man räknade ofta i daler kopparmynt (d km), som det gick tre av på en daler silvermynt (d sm). Matrosen på Cron Prins Gustaf 1767 tjänade alltså 3x17 daler kopparmynt i månaden, dvs 51 d km. På en daler km gick det 32 öre km (inte 100!).

Ordförklaringar - yrken ombord

Superkarg[ör]erna hade flera assistenter för allt skrivarbete och dessutom tillsammans en egen hovmästare och en kajutkock. Förste superkarg[ör]en hade en egen uppassare som kallades "dräng", men de andra fick dela på en.

Superkarg[ör]erna hade inte månadslön som alla andra utan andel i vinsten för den resa de var med på. Blev det ingen vinst fick de ingenting! Fram till 1748 fick besättningen köpa och ta hem varor från Kina utan att betala för frakten. Superkarg[ör]erna fick förstås ta mest: på första resan 1732 hade 1:e superkarg[ör]en. rätt att ta hem sex ton varor, medan kaptenen "bara" fick ta två ton. Alla de vanliga sjömännen fick dela på fem ton!

Superkarg[ör]erna skulle ju "representera kompaniet" i hamnarna, så de hade förstås med sig flera ombyten av fina kläder och flera peruker. De (och officerarna) hade också med sig förråd av bättre mat än vad manskapet fick, och en hel del vin och sprit.

Styrmännen var officerare och gjorde alltså inget grovarbete utan gav order om vad de vanliga sjömännen skulle göra. (Det var alltså inte styrmännen som "styrde" fartyget, "stod till rors", det gjorde vanliga matroser, som byttes om att vara rorsmän eller rorgängare. Det var ju ett tungt arbete när det blåste hårt.)

Det fanns fyra eller fem styrmän. Den förnämste kallades opperstyrman. ("opper-" är holländska för"över-", samma ord som svenska "upp") Det fanns också lärstyrmän, som ännu inte var helt färdigutbildade officerare.

Skeppsprästerna var oftast unga nyutexaminerade präster, som aldrig hade varit till sjöss förut. De tog anställning på ostindiefararna därför att det gav förtur till prästtjänster i land efteråt. Några var med på flera resor. Lönen var inte lysande: prästen hade lägre lön än t ex segelmakaren och räknades inte riktigt till officerarna.

Flera av kompaniets präster var elever till Linné och mycket intresserade av att studera växter och djur. Dessa var alltså ett slags vetenskapsmän och skrev dagböcker och rapporter, som de tog med sig hem. Men ofta tog prästsysslorna all deras tid, och de fick de sämsta hytterna. Linné skriver om detta: "Våra naturkunniga få alltid en miserabel hytta, den värsta på skeppet, där de ligga som hundar [och] begabbas på resan."

Den av skeppspredikanterna som är mest känd idag är nog Jacob Wallenberg, som skrev boken Min son på galejan  G. F. Hjortberg, Olof Torén och Pehr Osbeck är andra kända skeppspräster.

Kadetterna var unga befälselever. De deltog i allt skeppsarbete, "dock sådant som icke för trälsamt är, och som deras ålder och krafter tillåta". Av styrmännen fick de lektioner och övningar i navigation och av konstapeln och högbåtsmannen i dessas specialiteter, se nedan. Konstapeln hade ett speciellt ansvar för deras uppfostran och de åt tillsammans med honom

- math, t ex högbåtsmansmath, segelmakarmath, är detsamma som engelska "mate", som nu betyder "kompis". Från början betyder det "medarbetare, medhjälpare, assistent". På engelska betyder det också "styrman", dvs "kaptenens assistent". Svenskarna lånade det från holländarna, som var det stora sjöfartsfolket på 1500-1600- och 1700-talen. De flesta svenska officerare och många sjömän hade seglat en tid i holländska fartyg. På holländska heter det "maat". Man kan se i tabellerna att "mathen" tjänade betydligt mindre än sin chef.

Bödker betyder tunnbindare, han som tillverkade och reparerade laggkärl, dvs tunnor, hinkar och byttor (där har ni ordet!) av trästavar, som hölls ihop med band av enträ eller vide. Det kunde också heta "böttiger". Ordet har vi lånat från medeltida tyska. Båda formerna finns som efternamn i Norden, t ex danskan Cecil Bödker, som har skrivit böckerna om Silas.

Högbåtsmannen, "båsen" (av engelska boatswain, b’os’n) var den högste underofficeren, en erfaren yrkeskunnig "vanlig sjöman" utan någon särskild utbildning. Han hade ansvaret för allt som gällde riggen, dvs master, segel och tågvirke ("rep"). Därför hade han bra betalt, bättre än de yngsta styrmännen.

Konstapeln hade hand om kanoner, gevär och ammunition men var också "brandchef".

Kvartermästarna var "lagbasar", arbetsledare över de vanliga sjömännen.

Buteljören motsvarar dagens "stuert" och hade hand om alla förråd av mat och dryck. Han vägde och mätte varje dag upp och lämnade ut vad besättningen skulle få äta och dricka.

Också fältskärerna kunde ha naturvetenskapliga intressen. Den mest berömde av kompaniets fältskärer är Anders Sparrman. Han var bara med på en resa 1765-67 men flyttade senare till Sydafrika och gjorde forskningsresor där. Han var faktiskt också med på James Cooks andra resa i Söderhavet!

"gemena" var inte något skällsord som nu utan betydde bara "vanliga", dvs de vanliga sjömännen. Ordet kommer från tyska och holländska. En annan form i svenska är "menig", som i försvaret betyder "den som inte är chef".

Jungmännen var unga eller "obefarna" sjömän, av tyska och holländska "jung", svenska "ung".