HJORTBERGSTAVLAN 
-kring ett familjeporträtt i Släps kyrka

av Anna  Hyltze

C-uppsats vid Konstvetenskapliga institutionen
Göteborgs universitet ht 1995
Handledare: Gunilla Åkerström-Hougen

Hjortbergstavlan - kring ett familjeporträtt i Släps kyrka, behandlar Jonas Dürchs porträtt över familjen Hjortberg. Tavlan kan sägas vara ett dokument över 1700-talets tidsanda. Den skildrar en präst och hans intresse för vetenskapliga och andliga ting. I uppsatsen beskrivs traditionen med de minnesporträtt, sk epitafier som var vanliga under 1700-talet. Möjliga orsaker till målningens ålderdomliga prägel tas upp och dess datering diskuteras. En viktig del av porträttet utgör framställningen av de levande och avlidna barnen. Nya fakta angående barnens födelsedata och dödsdata presenteras i uppsatsen och det bevisas att epitafier inte bör ses som helt tillförlitliga historiska dokument. Vidare beskrivs Hjortbergs mångfasetterade verksamhet och målningens religiösa innehåll.

INLEDNING

Motivering av ämnesval

Jag har valt att skriva om Jonas Dürchs porträtt över Gustaf Fridric Hjortberg och hans familj. Mitt intresse för målningen väcktes redan för ett flertal år sedan då jag fick syn på den i en historiebok. Vad som intresserade mig då var de många barnen, deras onaturliga proportioner och närmast säregna utseende. Intresset kom sedan att förstärkas då jag våren -94 såg målningen på Grand Palais i Paris. Under B-kursens exkursion till Paris ingick Solen och Nordstjärnan, denna stora utställning om svenskt-franskt 1700-tal, som ett frivilligt museibesök. Hjortbergstavlan fanns representerad på utställningen och jag fann att den var än mer fängslande i verkligheten. Mitt intresse väcktes ytterligare och jag beslöt mig för att ta den som ämne för min C-uppsats. Hjortbergstavlan finns nu upphängd i Släps kyrka, inte långt från mina hemtrakter, vilket bidrog till mitt beslut.

Källor och forskningsläge

Då målningen fanns reproducerad i en mängd olika böcker trodde jag att även litteraturen om den skulle vara omfattande, men så var inte fallet. Det har därför varit nödvändigt för mig att orientera mig kring litteratur som gränsar till det konstvetenskapliga.

Den som närmare skrivit om Hjortberg och hans levnadshistoria ur ett idéhistoriskt perspektiv är Sten Lindroth. Han har i sin uppsats "Vardagslust och Söndagsro. Kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka" och i sin bok om frihetstiden utförligt beskrivit Hjortbergs mångfasetterade verksamhet. Lindroths skrifter, liksom de herdaminnen som skrivits efter Hjortbergs död, har i min uppsats legat till grund för kapitlet om Hjortbergs liv och verksamhet.

Christine Morris har i sin tidskriftsartikel "En mångsidig präst och hans äreminne" i Populär Historia skrivit om konstens seder kring döden och målningen i sin helhet. Denna artikel skriven -94 utgör det senast skrivna materialet kring målningen, varför jag citerar, stödjer mig på och ifrågasätter hennes åsikter i uppsatsen.

Viktiga har också de utställningskataloger och böcker varit, ur vilka jag kunnat inhämta jämförande material nämligen Bilden av barnet och 1700-tal. Tanke och form i rokokon där jag fått fakta om barnavbildandets traditioner och allmänt om 1700-talet, samt Caroline Browns bok Klädedräktens historia genom fem sekler där jag införskaffat fakta om tidens mode och sätt att klä sig.

Det har också varit nödvändigt att komplettera med Svenskt biografiskt lexikon och Svenskt konstnärslexikon,  då materialet om konstnären varit otillräckligt.

För att få tillgång till barnens verkliga födelsedata har jag sökt i Vallda församlings dop- och vigselregister från mitten och fram till slutet av 1700-talet.

Nämnas bör också att det finns en relativt stor del mer eller mindre ovetenskaplig litteratur om målningen i form av turistguider och sevärdhetsböcker, dessa kommer jag ej att referera till.

Syfte och avgränsningar

Valet att skriva om en enda målning, porträttet över familjen Hjortberg, innebar en naturlig avgränsning och underlättade på så sätt arbetet. Syftet med uppsatsen har varit att ge en klar och sammansatt bild av Jonas Dürchs målning, men också att komma med nya tankar och idéer angående dess ålderdomliga prägel, datering och barnens roll.

För att läsaren från första början skall kunna skapa sig en bild av porträttet inleder jag uppsatsen med en beskrivande presentation av målningen. Jonas Dürchs var känd för sitt noggranna sätt att avbilda klädedräkter, varför jag också i ett avsnitt beskriver familjens dräkter.

Efter detta följer en kort beskrivning av konstnären. Jonas Dürchs var en tämligen okänd kyrkomålare som inte var inskriven i något ämbete eller skrå och som sällan signerade sina verk. Av denna anledning finns det mycket lite dokumenterat om hans verksamhet och detta är också skälet till att jag inte ägnat någon större del av uppsatsen till beskrivning av hans liv och verk.

För att läsaren skall få en klarare bild av de traditioner och förhållanden som påverkade och låg till grund för porträttet, berättar jag i nästa kapitel om epitafiets uppkomst och traditionen att avbilda avlidna. I följande två kapitel tar jag upp möjliga orsaker till målningens ålderdomliga prägel och diskuterar dess datering.

En viktig del av porträttet utgör framställningen av barnen och dödssymboliken kring dem. Jag ägnar därför ett kapitel till att beskriva barnens roll i familjen och diskutera deras födelsedata och dödsdata. Jag vill här visa att epitafier inte bör ses som helt tillförlitliga historiska dokument och att felaktigheter kan förekomma.

I följande kapitel har jag skrivit om 1700-talets tidsanda och Hjortbergs egna levnadshistoria, då jag menar att detta vidgar innebörden och förståelsen av porträttet.

Slutligen skriver jag om målningens religiösa innehåll.

Frågeställningar

Jag menar att målningen främst bör ses som ett dokument över en tidsålder, som tecken för 1700-talets svenska kulturepok och tidsanda. Porträttet är tydligtvis starkt påverkat av beställaren och av allt att döma ett beställningsverk med klara instruktioner till konstnären. Jag har ägnat mig åt arkivforskning och arbetar i viss mån med kritik av andra författares resultat.

Följande frågeställningar har jag ansett aktuella att ställa till materialet;

Kan man utläsa något av 1700-talets tidsanda och kulturepok ur porträttet?

Hur speglas Hjortbergs verksamhet och stolthet över familjen?

Porträttet har en ålderdomlig prägel, hur kommer detta sig?

När målades porträttet? Skall det ses som Hjortbergs epitafium?

Vilken roll spelar barnen i porträttet? Hur många barn hade Hjortberg?

Bakgrund

Målningen hänger vanligtvis i Släps kyrka, Särö, men har under de senaste åren blivit något av en celebritet på utställningar som Solen och Nordstjärnan i Paris och Stockholm och Dödens Riter här i Göteborg. Den har också förekommit på en utställning om 1700-talet på Nationalmuseum i Stockholm 1979 och på en utställning om barnet i konsten på Göteborgs Konstmuseum 1943.

Många som sett målningen har beskrivit den som märklig eller underlig och det kanske inte heller är ordet vacker som bäst beskriver den. Konstnären har varit återhållsam med starka färger, färgsättningen är dov och går i en gråbrun skala (reproduktionen i uppsatsen är återgiven med betydligt klarare och starkare färger än vad målningen visar upp i verkligheten). Om inte annat gör dock målningens imponerande storlek (320x160 cm) och dess detaljrikedom att den lämnar ett bestående intryck även på den mindre intresserade åskådaren. Målningens många komponenter och mängd i detaljer gör att man som åskådare, trots att man sett den ett flertal gånger, varje gång upptäcker något nytt, en detalj man inte lagt märke till tidigare.

Målningen består av fyra längsgående dukar som sytts eller på annat sätt fogats ihop. Den är försedd med en förgylld ram, som är mörkbetsad vid sidorna och undertill. Huruvida detta är den ursprungliga ramen eller ej, är inte känt.

PRESENTATION AV MÅLNINGEN

Hjortbergstavlan är till sin kärna ett grupporträtt av traditionellt slag. På målningen syns kyrkoherden och teologie doktorn Gustaf Fridric Hjortberg tillsammans med sin hustru Anna Helena. De båda sitter snett vända mot varandra och med ett allvarligt, men vänligt ansiktsuttryck håller de blicken stadigt riktad mot betraktaren. Hjortberg utstrålar högtidlighet och värdighet där han sitter tillbakalutad. Sönerna är samlade kring honom, liksom inför sin läromästare. Till höger syns döttrarna tillsammans med sin mor. På de blad som Hjortberg och hustrun håller fram för åskådarens läsning framgår barnens namn, födelsedata och dödsdata. Hjortberg håller en förteckning över sönerna, Anna Helena en över döttrarna.

Kring Hjortberg, som sitter klädd i ämbetsdräkt och med Vasaorden runt halsen, syns en mängd symboler för hans intellekt och vittomfattande, vetenskapliga verksamhet. Till vänster syns Hjortbergs bibliotek återgivet med stor detaljrikedom, varje ryggtitel är läsbar och vetenskapliga verk från tidens ledande författare trängs på hyllorna. Här finns också en klocka, urtavlan visar på en kvart i tolv. Till höger om biblioteket syns burkar och flaskor med biologiska preparat prydligt uppställda i ett naturaliekabinett och på väggen bredvid är främmande djur och naturalier uppspikade. Tydligast framträder kanske den röda paradisfågeln, men här finns också en sköldpadda, en skallerorm, en taggsnäcka och en apollofjäril.

Hjortberg och sönerna är samlade kring ett dukbeklätt bord med matematiska väg- och mätinstrument, här syns bl.a. en passare, en gradbåge, en kompass och en linjal. Framför bordet, vid Hjortbergs fötter, står en jordglob som påminner om hans långa ostindiefärder och bredvid syns familjens husdjur, en livs levande lemur. Den yngste sonen har tagit ett stadigt grepp om apans svans och ler förnöjt mot betraktaren.

Dessa detaljer tillsammans med de tre orgelpiporna som står lutade mot konsolbordet, vittnar om en berest man och en lärd miljö.

I mitten av porträttet syns ett altare med ett krucifix och på ett flertal ställen förekommer hänvisningar till avsnitt i Bibeln. Tydligast framträder den bibelhänvisning som finns utsatt under Hjortbergs högra hand, där fjäderpenna och bläckkrus lämnats kvar. Genom dessa bibelhänvisningar kommer Hjortbergs prästämbete och familjens religiösa tro till uttryck. Under altaret syns en svart tavla med Hjortbergs privata data nedtecknade. Åskådaren får här redovisat Hjortbergs utbildning, tid för giftermål och ostindieresor, hans prästtjänst i Vallda och Släp, samt en rad påföljande utmärkelser.

Målningens högra sida, kvinnosidan, innehåller inte tillnärmelsevis så många detaljer och lärda symboler som manssidan. Istället för bibliotek och naturaliekabinett ser man här hur arkitekturen öppnar sig till ett rymligt rum med bågformiga valv där himlen syns igenom. På höger sida ramas kvinnogruppen in av ett mörkblått sammetsdraperi med nedhängande guldtofs och Anna Helenas eleganta stol.

Mest utmärkande är Anna Helenas och döttrarnas dekorativa och detaljerade klänningar och smycken. Denna sida av målningen visar upp det eleganta i arkitektur och klädedräkt, allt är yta och skönhet.

Dyrbara är också de möbler som förekommer på målningen, de är elegant och sirligt utformade med blomsterdekorationer. Det asymmetriska bordet med marmorskiva, som Hjortberg lutar sig emot, har de för rokokon typiskt insvängda benen. Vaggan och den enkla kistan draperad i vitt, skiljer sig i sin robusta utformning från de övriga möblerna.

Hjortbergstavlan är intressant inte bara för sin konstnärliga kvalitet, utan kanske främst för sitt innehåll, vad den har att berätta. Målningen öppnar en dörr in i det förgångna. Den är ett dokument över 1700-talets svenska kulturepok, den skildrar en prästs tydliga intresse för vetenskapliga och andliga ting. Målningen kan sägas vara orealistisk såtillvida att den inte uppvisar någon autentisk miljö. Den är ett beställningsverk med klara instruktioner till konstnären vilket är uppenbart med den mängd detaljer som förekommer. Orgelpipor, mätinstrument och andra framhävda objekt blandas med texthänvisningar och biografiska data.

Varje detalj är noggrant uttänkt att framhäva och tydliggöra familjen och dess position i samhället. Hjortberg ville framstå som en lärd man, men också som prominent kyrkoherde och lycklig familjefar. Mycket av det som åskådliggör hans auktoritet och pondus ger också familjen förhöjd status. I tidens borgerliga kretsar var det statushöjande att omge sig med en stor familj och barnaskara.¹

Bilden av en sammanhållen familj

Vid en jämförelse med Jonas Dürchs andra porträtt föreligger det av allt att döma ingen närmare porträttlikhet i målningen över familjen Hjortberg. Sönerna och döttrarna är avbildade som mindre kopior av sin far och sin mor, liksom schabloner i olika storlekar. I den manliga respektive den kvinnliga gruppen kan åskådarens öga röra sig från ansikte till ansikte utan att förlora synen av det första. Detta schabloniserade drag gör att varje person är samverkande, bidrar till och uppbär den presenterade helheten. Likheten i porträtten manifesterar en familjesamhörighet. En bidragande faktor till detta är också den demokratiska framställningen av Hjortberg och hustrun. Här föreligger inget värdeperspektiv, båda är avbildade på samma avstånd från åskådaren. Föräldrarna uppvisar båda auktoritet och pondus, men målningen visar samtidigt en bild av en sammanhållen familj, den är ett uttryck för en familjekänsla. Barnet och den borgerliga familjen var en av 1700-talets nya skapelser. Familjen sågs inte längre som en ekonomisk produktionsenhet, rollerna för den ömma makan och den strävsamme familjefadern blev nu en del av den västerländska idealbilden.²

Målningens olika sidor - en manlig och en kvinnlig sida

Samtidigt som målningen visar en sammanhållen familj är den klart indelad i en manlig och en kvinnlig sida, Hjortberg och sönerna till vänster, Anna Helena och döttrarna till höger. Den svarta tavlan med Hjortbergs privata data förstärker intrycket ytterligare. De olika sidorna kompletterar varandra, skapar en balans och symmetri i målningen, men för även tankarna till den indelning som förr var vanlig i våra svenska kyrkor. Med den mängd detaljer som förekommer är det uppenbart vilka "manliga" och "kvinnliga" egenskaper som tillskrivits respektive sida. Motsatsparen är tydliga, kunskap och vetenskap står mot skönhet och dekoration.

DRÄKTERNA

Till de många symbolerna för lärdom och resor, kan man lägga kläderna som familjen bär, tecken på Hjortbergs stolthet över familj och status. Klädedräkten kan ses som en reflektion av tiden, som ett kännetecken på bärarens ekonomiska och sociala position, men den är samtidigt utsatt för konstnärens godtycke och personliga syn på mode och kläder. Dessa dyrbara kläder var nödvändigtvis inte något som familjen ägde, utan målades troligen efter schabloner.³

Den manliga klädedräkten

Det svenska borgerliga herrmodet vid 1700-talets mitt kan väl illustreras av Jonas Dürchs målning över familjen Hjortberg. Pojkarna, som är identiskt klädda, bär knälånga, blåa rockar med breda ärmuppslag, s.k. en bottes.⁴ Ärmuppslagen hålls på plats med tre stora knappar och under dessa syns vita, eleganta spetsmanchetter. Rockarna saknar krage och har en lång tättsittande knapprad med långa hål, något som vid den här tiden ansågs ståndsmässigt.⁵  Under rockarna bär pojkarna vita, höftlånga västar och ljusa byxor som slutar strax under knät. De låga skorna är svarta och försedda med stora spännen.

Den manliga klädedräkten genomgick inga större förändringar, utan kom genom hela 1700-talet att bestå av livrock, väst och knäbyxor. Dessa plagg bars i stort sett av alla samhällsklasser och det var främst genom tygernas kvalitet och utsmyckning som en mer praktfull dräkt kunde urskiljas.⁶
Vid mitten av 1700-talet hade däremot herrfrisyren genomgått stora förändringar. Perukerna var nu platta med tinningslockar och håret hölls tillbaka från ansiktet.⁷
Efter 1760 blev det allt ovanligare att bära peruk varpå man band det egna håret bak till en hårpiska. En liknande frisyr, med högt hårfäste, hårpiska och svart nackband, har Hjortberg och pojkarna på Dürchs målning.

Den kvinnliga klädedräkten

Anna Helena och flickorna bär liksom pojkarna likadana klädedräkter. De är klädda i en klänningsmodell som är öppen framtill över en kjol i samma tyg. Klänningen sitter åt kring det smala snörda livet, som täcks av en rikt blomsterdekorerad bröstlapp. Urringningen är frikostig och rundad över skuldrorna, mitt fram är en rosett fästad. De snäva ärmarna är armbågslånga och avslutas med tre spetsvolanger, engaganter.⁸  Volangerna är kortast fram och gradvis längre bak. Kring halsen bär flickorna svarta mönstervävda sidenband och kring Anna Helenas och flickornas handleder syns svarta sidenarmband.
Klänningsmodellen, Robe a la francaise, är en typ av den franska rokokodräkt som blev populär och så småningom kännetecknande inom det svenska dammodet.⁹
Blommorna i flickornas hår och det rikt dekorerade klänningstyget visar på den återupptäckt av blommor som prydnad och utsmyckning, som man gjorde på 1700-talet.¹⁰

KONSTNÄREN JONAS DÜRCHS

Målningen över familjen Hjortberg är inte signerad, men har under senare tid tillskrivits den tyske konstnären Jonas Dürchs. Så sent som 1872 trodde man att Hjortberg själv hade målat porträttet över sig och sin familj,¹¹ och i C.W Skarstedts åminnestal över Hjortberg, skrivet 1948, nämns en N. Dyrets som konstnär.¹²

Jonas Dürchs föddes omkring 1730 i Hannover, Tyskland, men invandrade senare till Sverige.¹³
Från och med 1600-talets andra hälft utövade Sverige stor dragningskraft på tyska hantverkare och andra yrkesmän som såg Sverige som möjligheternas land.¹⁴  Denna invandring av skickliga hantverksmän var något som uppmuntrades av svenska staten, att vara av tysk härstamning tycks för en kyrkomålare ha medfört anseende.
Från 1700-talets mitt var Dürchs verksam som kyrkomålare i trakten kring Göteborg och Västsverige, mest känd var han dock som den övre medelklassens porträttör. Godsägare, handelsmän och präster hörde till hans uppdragsgivare. Hjortbergstavlan har allmänt ansetts som ett av Dürchs bästa och mest praktfulla arbeten. Omkring 75 porträtt, utförda mellan åren 1758-81, är av hans hand och ytterst få utav dessa är signerade. Hans porträtt karakteriseras av en tunn färgskala och syns i allmänhet vara schablonmässigt utförda. Ifråga om detaljer var han emellertid mycket noggrann och dräkterna är ofta ingående tecknade.

Dürchs skiljer sig från samtida kyrkomålare i Sverige, hans kyrkomåleri visar formella brister och hans naiva, stiliserade figurer påminner om en åldrig tysk konst från Lucas Cranachs dagar.¹⁵
Då Dürchs inte var inskriven i något ämbete eller skrå, utan uppträdde som bönhas, fick han ofta utstå besvärligheter från skråmålarnas sida och syntes vid ett par tillfällen varit tvungen att rymma från ofullbordade målningsuppdrag.¹⁶ Bönhasare kallades de personer, ofta soldater eller förlupna lärlingar, som utan godkänd utbildning eller mästarbrev sökte biförtjänst genom enklare hantverksarbeten. Porträtt- och stafflimåleri var ansett såsom fri konst och för utförandet av detta krävdes ingen skråanslutning, men att åta sig jobb som föll inom ämbetets kompetensområden sågs inte med blida ögon.¹⁷

Bland de kyrkor Dürchs dekorerade kan Styrsö, Lena, Hålanda och Hanhals kyrka nämnas. Han förfärdigade här främst takmålningar, men även altartavla och predikstol, som är fallet i Lena kyrka. Vid sidan om sitt kyrkomåleri och porträttmåleri försörjde sig Dürchs genom att undervisa barn i rit- och teckningslära.
Om konstnärens privatliv är inte mycket känt, dock vet man att han gifte sig två gånger, andra gången med Christina Lenbeck, dotter till komministern i Lena. Efter bröllopet bosatte sig Dürchs i Lena och där kom han att bo fram till sin död den 8 december 1785.

EPITAFIER

Av våra förfäders attityder till döden vittnar i många fall litteratur och bildkonst. Under medeltiden var det vanligt att de efterlevande sörjde för den döde genom själamässor och förböner. Med reformationen upphörde dessa traditioner och det blev istället desto vanligare att hedra den avlidnes minne genom minnesporträtt, sk epitafier.¹⁸  Porträttet över familjen Hjortberg benämns i viss litteratur såsom epitafium, eller minnesporträtt. Huruvida porträttet skall ses som Hjortbergs eller de döda barnens epitafium kan diskuteras. Om man med epitafium enbart menar ett minnesporträtt målat över en redan avliden person, kan Hjortbergstavlan inte ses som Gustaf Fridric Hjortbergs epitafium.

Epitafium, som är det grekiska ordet för gravskrift, anses i dess vanligaste form härstamma från södra Europa och de italienska väggravar som blev vanliga på 1200-talet.¹⁹ Föregångarna till våra svenska epitafier är vapen och sköldar som sattes upp i våra kyrkor, men också de katolska altartavlornas stiftarporträtt. Sverige följde utvecklingen i Tyskland och epitafierna, som fram till 1600 var oansenliga och fåtaliga, bestod ofta av runda träskivor med målade vapen. På vasatidens epitafier var det vanligt att de döda framställdes knäböjande kring en religiös scen, under 1600-talet blev epitafierna mer världsliga och en allt vanligare syn i våra svenska kyrkor. Bland adeln var det vanligt med stora stenepitafier, borgerskapet föredrog stora trätavlor med målningar.

Vanligtvis består våra svenska epitafier av ett porträtt av den avlidne och hans familj, ibland i de mer ståtliga exemplaren med en arkitektonisk inramning. Denna minnesbildskonst, som varade i en tid då familjeporträtten blev allt vanligare, var få förunnat och uppfördes främst över mer välbärgade familjer.²⁰
I många västsvenska kyrkor finns bevarat porträtt eller epitafium som minne över en i församlingen verksam präst.²¹ Ofta anlitades mindre skolade konstnärer eller kyrkomålare för uppdragen, vilket fört med sig att kvaliteten hos de västsvenska prästporträtten i allmänhet varit låg. Många av västsveriges prästporträtt härstammar från 1700-talet, ett århundrade som var en gyllene epok för kyrkomåleriet och de kringresande konstnärerna. Många av dessa kringresande konstnärer var inte porträttörer till professionen, men då de ofta utförde arbeten i kyrkorna föll det sig naturligt att även förfärdiga en bild över prästen. Epitafier och porträtt utförda av goda konstnärliga krafter finns, men är relativt få. Under 1800-talet minskade intresset för epitafier och målade prästporträtt, mycket p.g.a. att enklare metoder för porträttavbildning uppkom, ex. fotografiet. Målade porträtt försvann inte helt, men kom att höra till undantagen.

MÅLNINGENS ÅLDERDOMLIGA PRÄGEL

På 1700-talet hade det stela familjeporträttet med strikt uppställda personer nästan helt avskaffats och kompositionerna hade blivit friare.²² Redan under slutet av 1600-talet hade familjeporträtten genomgått en förändring. Tidigare sågs familjen uppradad längs en linje med föräldrarna i mitten, men nu grupperades den äldre generationen kring barnen, som en skyddande ring.  Personligheten betonades alltmer och tyngdpunkten lades inte längre vid den yttre prakten i kläder och smycken.
Man fick under 1700-talet en känsla för barnets egenart och synen på barn och barnuppfostran förändrades med Locke och Rousseau. Barnet sågs som en individ med egna anlag och resurser och precis som i porträtten av de vuxna sökte konstnärerna nu få fram det naturliga hos barnet. Detta förde med sig att barn inom konsten avbildades som barn och inte som förkrympta vuxna. Istället för barocktidens tunga, ceremoniella porträtt blev barnporträtten nu mjukare och lekfullare till sin utformning.

När man kommer till Dürchs porträtt över familjen Hjortberg tycks denna beskrivning av 1700-talets porträttmåleri främmande. Hjortbergstavlan utfördes någon gång i slutet av 1760- början av 1770-talet, men är av så ålderdomlig karaktär att man utan vetskap om dess rätta datering skulle tro att den målades betydligt tidigare. Representationsporträttet från sent 1500-tal tycks ha varit konstnärens modell. Alla familjemedlemmar skulle avbildas och hur levande porträttet sedan blev var av underordnad betydelse. Familjen och gruppen var det viktigaste - inte individen.
Familjen på Hjortbergstavlan är stelt avbildad och de många barnen står uppradade bredvid varandra efter ålder och kön. Skillnaden i framställningen av barnens ansiktsdrag är närmast obefintlig. De är avbildade som mindre kopior av sina föräldrar och några individuella drag har de till synes inte. Dessa drag manifesterar en familjesamhörighet och en gemenskap, som ytterligare förstärks av att barnen bär likadana kläder. Den som skiljer sig från mängden är Hjortberg själv i sin svarta ämbetsdräkt.

Trots den påtagliga stelheten i porträttet, ser man hur Dürchs i skildringen av den yngste sonen försökt att karakterisera barnets värld och det lekfulla hos barnet. Pojken som kniper familjens apa om svansen har ett förnöjt leende på läpparna, som om han vore väl medveten om sitt rackartyg.

Det är inte inom 1700-talets gängse måleri som man skall leta efter föregångare eller förebilder till porträttet, utan snarare inom den svenska kyrkokonsten.
1700-talets konstnärer utgjorde en blandad skara ur olika klasskikt och majoriteten av många lantliga målare och bildhuggare utbildades inom skråna.²³ Regler och praxis gav trygghet åt medlemmarna, men de som arbetade oberoende, de s.k. bönhasarna, sågs med ogillande och deras verksamhet inskränktes. Vid mitten av 1700-talet skedde en del förändringar som gav konstnärerna en självständig ställning gentemot skråna, förändringarna började i Stockholm och spreds sakta ut på landsbygden. Eftersom konsten var en beställningsartikel och då konstverk sällan fanns på den allmänna marknaden var konstnären fortfarande beroende av uppdragsgivarna.

Den svenska kyrkokonsten tillhör den grupp av hantverk som allmänt faller utanför den stil- och periodindelade konstens råmärken.²⁴
Kyrkomålarna arbetade ofta ute på landsbygden och hade lite, om ens någon kontakt med det akademiska måleriet i Stockholm, vilket ledde till en stilmässig eftersläpning inom kyrkomåleriet. Utsmyckningarna i våra västsvenska kyrkor kan ses som ett uttryck för den mer traditionellt folkliga konstuppfattningen. Således menar jag att en förklaring till Hjortbergstavlans ålderdomliga karaktär kan vara att konstnären Jonas Dürchs i grunden var kyrkomålare.

En annan förklaring kan vara konstnärens ursprung. Dürchs var ursprungligen från Hannover, Tyskland och invandrade först på mitten av 1700-talet till Sverige. Den svenska konsten influerades vid denna tid av länder i Europa, framförallt Frankrike. De tyska impulserna började under 1700-talet avta i svensk konst och det var framförallt inom de skråbundna hantverken som det tyska inflytandet var märkbart.²⁵ 
Där det förekom rörde det sig om konservativ, snarare än nyskapande prägel.

MÅLNINGENS DATERING

Hjortbergstavlan är som tidigare nämnts inte signerad och detta kan vara en av anledningarna till att källorna uppger varierande uppgifter angående dess datering, alltifrån 1760-tal till några år efter Hjortbergs död 1776.²⁶
Epitafier och minnesporträtt målades i allmänhet efter någons död och av texten på den svarta tavlan att döma är det ett naturligt antagande att porträttet målades efter Hjortbergs bortgång.

Sten Lindroth diskuterar i sitt avsnitt om källor och litteratur dateringen närmare och menar att målningen tidigast kan ha utförts 1766 då apan var i familjens ägo och det dödfödda barnet hade kommit till världen.²⁷ Lindroth skriver vidare att ordenstecknet - Vasaorden som tilldelats Hjortberg 1772 och som på målningen syns kring hans hals - skulle vara tillmålat i efterhand. Vad Lindroth inte skriver, men automatiskt antar med ovanstående påstående och datering av målningen, är att de tre nedersta textraderna på den svarta tavlan med Hjortbergs privata data också är tillmålade i efterhand, då de alla rör data kring 1772 och framåt 

Detta påstående styrks av framförallt tre saker. Det första är att de två nedersta textraderna är anpassade efter vaggans utformning. Eftersom texten i övrigt inte gör liknande anpassning kan det vara möjligt att denna del av texten är utförd senare och av annan hand. Det andra som talar för påståendet är att utformningen av siffror och bokstäver här skiljer sig ifrån den övriga texten. Tydligast syns detta på ettor, sexor och sjuor, samt stora A:n och W:n. Det sista som tyder på att de tre nedersta textraderna är tillmålade i efterhand är att de är mindre till storleken och att bokstäverna här, till skillnad från den övriga texten, inte har några fasta konturer. Textraderna har krackelerat i större utsträckning och är inte så tydliga.

En utveckling av Lindroths resonemang leder till att det årtal som nämns i sista, ursprungliga textremsan är 1767 då Hjortberg blev ledamot i Kungliga Svenska Vetenskapsakademien (det har efter min undersökning i Valldas dop- och vigselregister visat sig att det yngsta barnet kom till världen detta år och inte 1766 som Lindroth skriver.)²⁸ Årtalen mellan vilka tavlan skulle vara utförd kan således, efter förlängning av Lindroths resonemang, begränsas till 1767-1772. Att Dürchs var verksam i trakten under dessa år finns dokumenterat, han utförde takmålningar i Hanhals kyrka, Kungsbacka 1769-1770.²⁹

Christine Morris skriver i sin artikel "En mångsidig präst och hans äreminne" att målningen målades och beställdes några år före Hjortbergs död, av barnens ålder att döma anser hon att detta bör ha varit omkring 1772.³⁰ Barnens oproportionerliga avbildning och det faktum att de döda barnen inte är avbildade i exakt den ålder då de dog, utan snarare i ungefärlig storlek efter vad som passade kompositionsmässigt gör det svårt att skapa sig en uppfattning om barnens ålder och därmed styrka Morris antagande.

En gemensam slutsats som kan dras av Lindroths och Morris resonemang är att målningen från början inte var målad som Hjortbergs epitafium, utan först efter hans död kom att fungera som sådant. Att målningen är ett epitafium över de döda barnen är däremot uppenbart.

BARNENS ROLL I FAMILJEN

Prästen Hjortberg var en mångsysslande man med en respektingivande verksamhet, men frågan är om man inte finner hustru Anna Helenas livsgärning väl så imponerande. Av de barn hon fött och uppfostrat uppnådde långt ifrån alla vuxen ålder. Anna Helena föddes den 1 maj 1725 och var 22 år gammal då första sonen kom till världen. De fyra första barnen uppfostrade hon nästan helt på egen hand då Hjortberg var ute på sina ostindieseglatser. Under 20 år födde hon fjorton barn och hon hade vid den sista sonens födelse uppnått en aktningsvärd ålder av 42 år.

Den allmänna uppfattningen om målningen har varit att de barn som står bortvända eller delvis skymda är döda, detsamma gäller den minsta flickan i vaggan och den dödfödda gossen i kistan. De döda barnen känns också igen på att de har en gråare ansiktsfärg och inga rosor på kinden som de levande barnen. På de blad Hjortberg och hustrun håller fram för åskådarens läsning framgår barnens namn, födelsedata och dödsdata. Hjortberg håller en förteckning över sönerna, Anna Helena en över döttrarna. Tillsammans nämns fjorton barn, åtta pojkar och sex flickor (bild 5 och 6).

Dödens närhet i vardagslivet

Dessa blad och framställningen av de döda barnen vittnar om familjens personliga tragedier och visar på ett skrämmande sätt att barnen var sjukdomarnas och farsoternas första offer. Målningen kan ses som en talande bild för tidens höga nativitet och barnadödlighet, under 1700-talet födde varje kvinna i genomsnitt nio barn och vart femte barn dog under det första levnadsåret.³¹
Familjens attityd till döden och dess närhet i vardagslivet syns också i den hänvisning till 41 kapitlet i apokryfiska Syraks bok som är utsatt under Anna Helenas vänstra hand. Där står bl a:

O död, hur bitter är inte tanken på dig för en man som lever i lugn och välstånd, en man utan bekymmer som har framgång i allt och som ännu kan njuta av en god måltid. O död, en lycka är det bud du sänder för en man som är fattig och orkeslös, en utlevad gubbe som har bekymmer med allt, som vägrar finna sig och inte längre håller ut. Frukta inte för dödens bud - tänk på dem som gått före och dem som kommer efter.³²

Med döden så nära inpå var det inte ovanligt att föräldrarna, som en personlig försvarsåtgärd fäste sig mindre vid sina barn.³³
Att makarna Hjortberg kände stolthet över sina barn avspeglas dock i den bibelhänvisning till Jesaja 8:18 som är utsatt på det blad Hjortberg håller fram:

Se, jag och barnen som Herren gett mig, vi är tecken och förebilder i Israel, från Herren Sebaot, som bor på Sions berg.³⁴

Uppfattningen om att de barn som på målningen står bortvända eller skymda är döda är något som de allra flesta författare som skrivit om Hjortbergstavlan delar. Sten Lindroth är en av de få som inte nämner någonting om denna dödssymbolik. I sin uppsats "Vardagsro och Söndagslust. Kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka" betonar han främst Hjortbergs verksamhet och resor ur ett idéhistoriskt perspektiv och nämner endast barnen i en inledande beskrivning av målningen. Där skriver han:

Sju söner stå uppradade bredvid fadern, sex döttrar trängas bredvid modern, den minsta ligger i vaggan, en dödfödd vilar i sin kista.³⁵

Christine Morris skriver i sin artikel "En mångsidig präst och hans äreminne" att:

Av de femton barnen på tavlan var bara åtta i livet när tavlan målades. De döda barnen finns med på bilden och känns igen på att deras ansikten är bortvända eller delvis dolda. De två små som ligger i sina vaggor har också dött vid späd ålder.³⁶

Hur många barn hade Hjortberg?

Dessa båda författare nämner båda femton barn och antalet avbildade barn på målningen är också femton, åtta pojkar och sju flickor. Som jag skrev tidigare nämns endast fjorton barn på de blad som Hjortberg och hustrun håller fram. Dessa motsägelsefulla fakta fick mig att närmare undersöka de namn och data som nämns på bladen.
Noterbart var att två av barnen, Gustaf och Caisa Christina, enligt bladen har samma dödsdata. Barnen skulle således dött samma dag, något som är anmärkningsvärt, men inte omöjligt under 1700-talets farsoter. Det som fick mig att tvivla på exaktheten i dessa data var däremot Caisa Fridricas och Henrics födelsedata, 25 november 1760 och 17 april 1761. Om dessa siffror vore korrekta skulle barnen ha kommit till världen med fem månaders mellanrum.
För att försöka ta reda på barnens verkliga födelse- och dödsdata, samt huruvida de var fjorton eller femton till antalet, sökte jag i Vallda församlings dop- och vigselregister från mitten och fram till slutet av 1700-talet.³⁷ De fyra äldsta barnens födelsedata kunde här varken verifieras eller falsifieras då de föddes under den tid Hjortberg var ute på sina seglatser och familjen bodde på annan ort. Den äldste pojken Henrics dödsdatum fanns nedskrivet, men Gustafs dödsdatum gick inte att verifiera då det under dessa år fanns ett antal blanka sidor i registret.

Undersökningen i registret visade att endast ett födelsedatum stämde överens med de nämnda på målningen, nämligen den tredje äldsta sonen Fridrics.

Gustaf och Caisa Christina dog således inte samma dag och mellan Caisa Fridrica och Henric skilde det elva månader. Dagsdata och månader var i de flesta fall inkorrekta och i sex av fallen stämde inte heller årtalen se barnens riktiga födelse- och dödsdata.

Den åttonde flickan som finns avbildad på målningen, men inte nämns på Anna Helenas blad, har jag inte kunnat finna. Av åldern och de verkliga födelsedata att döma är det en av de döda flickorna i bakgrunden som inte fanns i verkligheten. Något annat som var högst anmärkningsvärt var att den gosse som på Hjortbergs blad nämns som dödfödd och som Dürchs porträtterat i svepning liggandes i sin kista, inte var dödfödd. Pojken föddes den 18 november 1767, döptes två dagar senare till Adolph och finns, fem år efter sin födsel, inte omnämnd i Vallda församlings dödskolumn.³⁸

I de källor jag tagit del av nämns antalet barn oftast som femton och i ett fall som fjorton, däremot har ingen påpekat att antalet avbildade barn inte stämmer med antalet nedskrivna namn på Hjortbergs och hustruns blad. Dessa motsägelsefulla fakta väcker en mängd nya frågor och funderingar. Hur kommer det sig att konstnären avbildat femton barn och varför är den minste gossen avbildad som dödfödd? Hjortberg själv var präst och hade med säkerhet vetskap om barnens riktiga födelsedata, om inte annat så genom kyrkoböckerna. Vår medvetenhet om tid och datum är idag stor, vårt födelsedatum är inte bara något som identifierar oss genom personnummer, utan något som vi traditionsmässigt firar varje år. Att man på 1700-talet hade en annorlunda uppfattning är uppenbart, men med den noggrannhet som barnens namn och födelsedatum är nedtecknade och dokumenterade i målningen, leds betraktaren till att tro att de skulle vara de riktiga.

Barnens födelsedata och dödsdata

De data som redovisas på följande sida är tagna från bladen som Hjortberg och hustrun håller fram på målningen och ur Vallda församlings dop- och vigselregister från 1700-talet.

Dessa data skall läsas så att 
den översta raden är barnens födelsedata och eventuella dödsdata som de är utskrivna på målningen och 
den undre barnens verkliga födelsedata och eventuella dödsdata som de är nedskrivna i Vallda församlings dop- och vigselregister.

Klicka på bilden för att se den i större format

Födelsedata / Dödsdata

HJORTBERG - EN MAN AV SIN TID

Tidsandan

Sjuttonhundratalet som kulturepok begränsas inte av några fasta tidsramar, det är en anda, en hållning, nya idéer som allmänt brukar sammanfattas med ett ord, Upplysningen.

Många svenska vetenskapsmän nådde under 1700-talet internationell ryktbarhet, de geografiska vyerna vidgades stort och främmande världsdelar utforskades. Naturalhistorien var tidens stora passion, jordklotet inventerades på sitt innehåll och alla nyheter beskrevs och beskådades. Århundradet präglades av en optimistisk tro på människans framtid och möjligheter. Vetenskapen ställdes i nyttans tjänst och vardagsförnuftet skulle spridas över nationsgränserna. Det forskades inte bara vid universiteten utan många blivande präster och läroverkslärare tog exempelvis del av Linnés läror. Prästerna i sin tur undervisade lantmannen och så spreds forskningens resultat även till den genomsnittligt bildade medborgaren.³⁹

Gustaf Fridric Hjortberg var med sina idéer och sin mångsidiga verksamhetslust en typisk representant för frihetstidens människoideal. Han var en mångsysslare och var vid sidan av sitt prästerskap bl.a. känd som ostindiefarare, läkare, elektroterapeut, veterinär, lantbruksförespråkare och orgelbyggare. Hjortberg föddes i Göteborg den 2 oktober 1734 (enl. tavlan) och gick i sin faders fotspår då han några år var kadett vid amiralitetet. Han sökte sig snart till Lund där han disputerade på en avhandling Om synd mot den helige Ande (ett avsnitt i Bibeln som allmänt anses som ett av de mer svårtolkade) och prästvigdes 1745.⁴⁰ Året efter äktade han sin maka Anna Helena Löfman (enl. tavlan).

Ostindiefararen

Linné och hans lärjungar gav ett stort bidrag till förståelsen av den vittomfattande naturalhistorien. Deras verksamhet kom att omfatta hela jordklotet och någon motsvarighet under denna tidsepok står inte att finna. Genom Linnés förbindelser med Ostindiska Kompaniet fick svenska präster och Linnélärjungar företräde till tjänster som skeppspredikanter. Skeppspredikantens uppgift var att hålla dagliga morgon- och aftonböner, samt att undervisa kadetter och skeppspojkar i kristendom. Av stor vikt var också hans dagboksanteckningar och insamlande av naturalier, växter och djur. Resmålet för de allra flesta svenska ostindiefarare var Kanton. Resan påbörjades vanligen under vintermånaderna och tog tur och retur i genomsnitt ett och ett halvt år.⁴¹Färden startade vid Kompaniets säte i Göteborg och gick sedan via Gadiz i Spanien.

Hjortberg avseglade som skeppspredikant med skeppet Freden till Ostindien första gången 1747 och det kom att bli ytterligare två resor till Kina inom de närmaste fyra åren. Hjortberg var en entusiastisk naturalhistoriker och under sina resor studerade han de främmande ländernas växt- och djurliv flitigt. Hans idoga arbete, om än inte sensationella rön, gav senare lön för mödan då hans ostindiska anteckningar publicerades i Vetenskapsakademiens handlingar. Linné hade tagit del av Hjortbergs ansträngningar och menade att det inte i hela riket fanns en "curieuxare prästman"⁴²

Det är framförallt naturaliekabinettet på Dürchs målning, men även jordgloben och de långa raderna av flaskor och glasburkar med bevarade djur, som vittnar om Hjortbergs långa resor till Kina. Naturalierna och de uppstoppade djuren är så detaljerat avbildade att de flesta gått att artbestämma. Långt ifrån alla har ostindisk anknytning. Förutom den röda paradisfågeln Paradisea apoda och den torkade ödlan Draco volans syns också en sydeuropeisk sköldpadda, en amerikansk skallerorm, en vanlig apollofjäril och en taggsnäcka.⁴³  Mest intressant är kanske halvapan, som den yngste sonen förnöjt kniper om svansen. Apan hade kommit till prästgården 1764 och samsades där med familjens övriga husdjur - en rysk björn och en amerikansk tvättbjörn⁴⁴
Hjortberg var på intet sätt ensam om sitt samlande, med naturalhistoriens glansperiod och uppsving följde ett intresse för seriöst samlande av naturföremål.⁴⁵ I Sverige anlades nu naturaliekabinett bland kungligheter, aristokrati och borgerskap. Med Linnés verksamhet som föredöme började folk att utforska och bevara naturen i flaskor och burkar med sprit.

Prästen

Prästämbetet sågs på 1700-talet som det naturliga målet för akademiska studier och prästeståndet åtnjöt fortfarande viss politisk makt och inflytande. Genom rekommendationer av Vetenskapsakademien och Carl Gustaf Tessin - en av seklets stora konstkännare med intresse för naturvetenskap - fick Hjortberg tjänsten som kyrkoherde i Vallda och Släp församlingar 1754.⁴⁶ Hjortbergs ostindiska färder och kunskap inom boskapsskötsel och jordbruk var meriter som vägde tungt även i detta avseende. Hjortberg verkade inte bara som religionsförkunnare, utan ökade genom sin breda verksamhet och kunskapsområde sockenbornas kunskapsnivå. Efter hemkomsten från sina ostindiefärder stannade han vid denna tjänst livet ut, han utnämndes senare till prost. Hjortberg var i sin prästgärning influerad av de väckelserörelser - herrnhutismen och pietismen - som kännetecknade tiden.

Elektroterapeuten

Hjortberg hade redan under sin studietid intresserat sig för medicinsk litteratur och han kom så småningom att bli en av landets främsta läkarpräster. Han blev känd som den "kloke prästen i Walda" och han delade ut gratis medikament till de sjuka.

Stort anseende väckte kring seklets mitt elektroterapin, konsten att bota sjukdomar med elektricitet. Hjortberg hade 1759 köpt in en liten elektricitetsmaskin från London och året efter öppnade han praktik i prästgården. Ryktet om hans kurer spred sig snabbt i socknen och mellan åren 1759-65 behandlade Hjortberg, enligt journalerna, 1168 patienter.⁴⁷ Hjortberg besöktes av sjuklingar från avlägsna trakter och var inte den som var blyg i sin medicinering, han var känd för att ge patienterna rejäla stötar " så att de svettade och raglade därvid" ⁴⁸
Som bevis på elektricitetens undergörande makt fanns på prästgården, långt efter Hjortbergs död, patienternas kvarlämnade käppar och kryckor.⁴⁹  Med tiden utvecklade Hjortberg sina idéer och snart kunde patienterna ses springa till en av prästgårdens kalla vattenkällor för att sedan skynda upp till behandling av elektricitetsmaskinen. Kombinationen skulle vara synnerligen välgörande.

Att Hjortberg ägde tidens ledande litterära verk inom biologi, medicin och teologi syns på de läsbara ryggtitlarna i bokhyllan på Dürchs målning. Till vänster syns två band med titlarna Börhav och Rosen, medicinsk litteratur av holländaren Boerhaave och svensken Rosén von Rosenstein.⁵⁰ Strategiskt placerad, strax ovanför Hjortberg själv, står Bibeln.

Teknikern och jordbruksförespråkaren

Orgelpiporna, vägguret och den mängd väg- och mätinstrument på Dürchs målning vittnar vidare om Hjortbergs praktiska läggning och sinne för mekanik. Han byggde väggur och hade försett några av grannsocknarna med orglar som han konstruerat själv.
Att Hjortberg var en kunnig jordbruksförespråkare var välkänt i socknen. Prästgården Gustafsberg hade efter familjens tillträde förvandlats till ett mönsterjordbruk och trädgården hade förskönats med diverse alléer, fruktträd och fiskdammar. Hjortberg ritade plogar och sädesrensningsmaskiner och var den som lärde Valldaborna att odla potatis. Trädplantering hörde annars till ett av Hjortbergs stora intressen och han menade allvarligt att unga drängar och pigor skulle vägras giftermålslysning tills de bevisat att de planterat ett visst antal träd.⁵¹

Författaren

Bland andra aktiviteter föll också skrivlusten på Hjortberg, han stillade denna genom att ge ut sitt egenhändigt skrivna veckomagasin - Söndagslust och hwardagsro. Här blandades djupa tankar kring de bibliska söndagstexterna med mer handfasta råd om boskapsskötsel och plantering.

Hjortberg hade relativt sent i livet fattat intresse för boskapsskötsel och i sin bok Swenska boskapsafwelen til sin rätta wård och skötsel uti helsos och sjukdoms tid, som utkom 1776, gav han råd om hur man på bästa sätt skulle ta hand om djuren. Han menade att de helst skulle vårdas av "ljuvligt, gladlynt, fromt och troget folk".⁵²
Gustaf Hjortberg drabbades av ett slaganfall den 5 april 1776 och avled hastigt och oförmodat knappt 52 år gammal.⁵³  Av kyrkböckerna framgår att han inte lämnade efter sig någonting av värde som kunde trygga familjens framtid och det står att läsa om honom att "Präster lämnar inget annat efter sig än böcker och åter böcker" ⁵⁴
Anna Helena fick efter makens död bo på Släps Stomgård och levde ända till år 1808. Hon var vid sin bortgång 83 år gammal. Man tror att Anna Helena tog med sig målningen över maken och barnen när hon flyttade till Släps Stomgård och att detta är skälet till att målningen nu hänger i Släps kyrka och inte i Vallda, där prästgården var belägen.

MÅLNINGENS BIBELHÄNVISNINGAR

Ett religiöst budskap finns tydligt med i målningen, men är inte så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på att Hjortberg faktiskt var präst till yrket. Att Hjortberg tyckte att det fanns annat än kyrkan här i livet var ingen hemlighet och i åminnestalet som skrevs efter hans död kan man läsa böndernas klagomål över att han ofta varit senfärdig med sockenbud och sällan hunnit fram i tid.⁵⁵  På ett flertal ställen i målningen är dock bibelhänvisningar utsatta och genom dessa kommer familjen Hjortbergs livsåskådning och kristna tro till uttryck ⁵⁶

Med sin vänstra hand pekar Hjortberg inte på en av sönerna som man kan tro vid en första anblick, utan på det som är målningens centrum, krucifixet på altaret i mitten av bilden. Under krucifixet finns en bibelhänvisning till Första Timotheosbrevet 1:15:

Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig. Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare - och bland dem är jag den störste.

Hjortberg har här också låtit måla sitt eget namnchiffer i form av en hjort som springer uppför ett berg, samt orden Gud förmår Hjelpa. Här finns också en bibelhänvisning till Psaltaren 42:2,3 som hänsyftar till Hjortbergs namn och namnchiffer. Texten lyder:

Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, O Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

På bordet under Hjortbergs högra hand finns en klart utmärkande hänvisning till Första Korinthierbrevet 2:2. Denna hänvisning är speciellt intressant med tanke på bläckkruset och fjäderpennan som är avbildade intill. Med denna framställning kan man tyda detta som det sista Hjortberg ville få sagt genom tavlan, bläcket synes ännu inte ha torkat. Bibelorden lyder:

Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.

AVSLUTNING

Hjortbergstavlan, som hänger i Släps kyrka, kan ses ur en mängd olika synvinklar.
Det som möter betraktaren vid en första anblick är ett familjeporträtt av traditionellt slag. På målningen syns kyrkoherden och teologie doktorn Gustaf Fridric Hjortberg tillsammans med sin hustru Anna Helena och parets gemensamma barn. Sönerna står samlade kring sin far och döttrarna kring sin mor. De är avbildade som mindre kopior av sina föräldrar, liksom schabloner i olika storlekar. I den manliga respektive den kvinnliga gruppen kan åskådarens öga röra sig från ansikte till ansikte, utan att förlora synen av det första. Detta schabloniserade drag gör att varje person är samverkande, uppbär och bidrar till den presenterade helheten. Likheten i porträtten manifesterar en familjesamhörighet. Betraktaren möter en bild av en sammanhållen familj, med den strävsamme familjefadern och den ömma modern i blickfånget.

Samtidigt som målningen visar en sammanhållen familj är den också klart indelad i en manlig och en kvinnlig sida. De olika sidorna för tankarna till den indelning som förr var vanlig i kyrkorna och det är uppenbart vilka "manliga" och "kvinnliga" egenskaper som tillskrivits respektive sida. Motsatsparen är tydliga, kunskap och vetenskap står mot skönhet och dekoration.
Kring Hjortberg och sönerna syns böcker, naturalier, prydligt uppställda glasburkar med biologiska preparat, en livs levande apa, orgelpipor, ett väggur och matematiska instrument. Alla symboler för en lärd miljö, vetenskap och resor. Kvinnosidan utmärks av en vacker arkitektonisk bakgrund, ett mörkblått sammetsdraperi med nedhängande guldtofs och flickornas dekorativa och detaljerade klänningar och smycken. Allt är yta och skönhet.

Porträttet kan även ses som en biografi och redovisning av Gustaf Fridric Hjortbergs liv och verksamhet. Allt vad han lyckats med och känner stolthet över finns representerat i målningen. Han ville framstå som en lärd man med en vittomfattande, vetenskaplig verksamhet, men också som prominent kyrkoherde och lycklig familjefar. Målningen visar att Hjortberg var en man som genomförde det han föresatte sig och att han var stolt över sin stora familj och ekonomiska ställning. Med tanke på den mängd beskrivande detaljer, texthänvisningar och biografiska data som förekommer var målningen av allt döma ett beställningsverk med klara instruktioner till konstnären. Hjortberg har som beställare påverkat porträttet och inskränkt konstnärens skapande frihet.

Målningen kan också ses som ett religiöst dokument, klädd i ämbetsdräkt och med blicken stadigt riktad mot betraktaren förkunnar Hjortberg Guds ord. Genom de bibelhänvisningar som är utsatta på olika ställen i porträttet kommer familjens livsåskådning och religiösa tro till uttryck.
Ett altare utgör målningens centrum och genom framställningen av bibelcitatet till Första Korinthierbrevet 2:2 får betraktaren klart för sig att dessa ord var det sista och kanske viktigaste som Hjortberg ville få sagt genom målningen; "Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus."
Av familjens attityd till döden och dess närhet i vardagslivet vittnar framställningen av de avlidna barnen. Skildringen tyder på att man tillskrev barnen ett eget värde och att man vårdade deras minne. Målningen kan ses som en talande bild för tidens höga nativitet och barnadödlighet och den visar på ett skrämmande sätt att barnen var farsoternas första offer. På de blad Hjortberg och hustrun håller fram för åskådarens läsning framgår barnens namn, födelsedata och dödsdata. Barnens antal och födelse- och dödsdata som här är nedtecknade stämmer inte överens med de som kyrkobokförts i Vallda församlings dop- och vigselregister. Detta väcker en mängd frågor och man undrar om konstnären fått tillgång till korrekta uppgifter. Vår tids noggrannhet i tideräkning och datum var förmodligen 1700-talet främmande och att födelsedata och dödsdata på målningen är felaktiga är kanske inte helt häpnadsväckande. Porträttet kan dock ses som ett bevis på att epitafier inte bör ses som helt tillförlitliga historiska dokument. Det som framställdes i eftertankens kranka blekhet var kanske inte alltid det sanna. Med all säkerhet har Hjortberg blivit skildrad i bästa dager, han ville bli åmind för det goda han åstadkommit i livet.

Målningens alla detaljer och dess skildring av Hjortbergs verksamhet gör att den kan ses som en talande bild för 1700-talets svenska kulturepok. I porträttet gömmer sig inga dolda symboler, varje detalj är vad de utger sig för att vara. Det är med hjälp av dessa detaljer som betraktaren får berättat Hjortbergs och familjens levnadshistoria. Med sin mångsidiga verksamhetslust var Hjortberg en typisk representant för frihetstidens människoideal. Rent konstnärligt och stilmässigt kan dock inte porträttet sägas vara tidstypiskt. Familjen på porträttet är stelt avbildad och de många barnen står uppradade bredvid varandra efter ålder och kön. Representationsporträttet från sent 1500-tal tycks ha varit konstnärens modell.

På 1700-talet hade nämligen det stela familjeporträttet nästan helt avskaffats och kompositionerna hade blivit friare. Barnet sågs som en individ med egna anlag och resurser och precis som i porträttet av de vuxna sökte konstnärerna nu få fram det naturliga hos barnet. Men det är inte inom 1700-talets gängse måleri som man skall söka efter paralleller till porträttet. Förklaringar till målningens ålderdomliga prägel skulle kunna vara konstnärens ursprung och det faktum att han var utbildad kyrkomålare. Den svenska kyrkokonsten tillhör den grupp av hantverk som allmänt faller utanför den stil- och periodindelade konstens råmärken och de tyska impulserna som på 1700-talet levde kvar inom de skråbundna hantverken var av konservativ prägel.

Målningen är inte signerad och det har därför uppkommit varierande uppgifter om dess datering. Av texten på den svarta tavlan att döma är det ett naturligt antagande att porträttet målades efter Hjortbergs bortgång, men samma tavla avslöjar också att detta inte är fallet. De tre nedersta textraderna är med största sannolikhet tillmålade i efterhand och den sista ursprungliga textraden skulle då vara den där Hjortberg nämns som ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 1767.
Ett annat problem som uppstår i samband med dateringen av porträttet är som vems epitafium målningen egentligen bör ses. Att målningen är ett epitafium över de avlidna barnen är uppenbart, men kanske bör den inte ses som Hjortbergs eget epitafium.

SAMMANFATTNING

Hjortbergstavlan, målad av den tyske kyrkomålaren Jonas Dürchs, är ett dokument över en prästs tydliga intresse för vetenskapliga och andliga ting. Porträttet är av allt att döma ett beställningsverk med klara instruktioner till konstnären, varje detalj är noggrant uttänkt för att framhäva och tydliggöra familjens position i samhället. Målningen finns upphängd i Släps kyrka, Särö, den visar kyrkoherden och teologie doktorn Gustaf Fridric Hjortberg tillsammans med maka och barn. Hjortberg var med sin mångsidiga verksamhetslust en typisk representant för frihetstidens människoideal. Han var en mångsysslare och var vid sidan om sitt prästerskap bl.a. känd som ostindiefarare, elektroterapeut, lantbruksförespråkare och orgelbyggare. Om Hjortbergs ostindieresor och omfattande verksamhet vittnar de många detaljerna på porträttet. Genom de bibelhänvisningar som finns på ett flertal ställen i målningen kommer Hjortbergs religiösa tro och budskap till uttryck.

Hjortbergstavlan följer epitafiets tradition, den är ett minnesporträtt över avlidna familje-medlemmar. Dessa minnesporträtt, som varade i en tid då familjeporträttet blev allt vanligare, var få förunnat och uppfördes främst över mer välbärgade familjer.
En allmän uppfattning har varit att de barn som på målningen står bortvända eller delvis skymda är döda, detsamma gäller den minsta flickan i vaggan och den dödfödda gossen i kistan. På de blad som Hjortberg och hustrun håller fram för åskådarens läsning framgår barnens namn, födelsedata och dödsdata. Dessa blad och framställningen av de döda barnen vittnar om 1700-talets höga nativitet och barnadödlighet. I de bibelhänvisningar som finns nedtecknade på bladen framgår Hjortbergs och Anna Helenas attityd till barnen och döden, som var ett vanligt inslag i vardagen.
Efter min undersökning i Vallda församlings dop- och vigselregister visade det sig att bladen innehöll felaktigheter när det gällde barnens födelsedata och dödsdata. Det visade sig också att familjen bestod utav fjorton barn och inte femton, som avbildats på porträttet. Något som var anmärkningsvärt var också att den gosse som på Hjortbergs blad nämns som dödfödd och som Dürchs avbildat i svepning liggandes i sin kista, inte var dödfödd.

Hjortbergstavlan utfördes någon gång i slutet av 1760- början av 1770-talet, men har en så ålderdomlig karaktär att man utan vetskap om dess rätta datering, snarare skulle tro att den målades långt tidigare. På 1700-talet hade nämligen det stela familjeporträttet med strikt uppställda personer nästan helt avskaffats och precis som i porträttet med de vuxna sökte konstnärerna nu få fram det naturliga hos barnet. Synen på barn och på barnuppfostran hade ändrats med Locke och Rousseau vilket medförde att barn inom konsten avbildades som barn och inte som förkrympta vuxna.

Som ovan sagts hade Jonas Dürchs inte för vana att signera sina porträtt och så är också fallet i Hjortbergstavlan. Detta kan vara en av anledningarna till att källorna lämnar varierande uppgifter angående målningens datering. I ett kapitel diskuteras därför just detta. Kvar står att det inte är inom det gängse 1700-talets måleri man bör söka efter paralleller till porträttet; dess gammaldags karaktär söker sitt ursprung i det sena 1500-talets representationsporträtt. Möjliga orsaker härtill kan vara konstnärens bakgrund och det faktum att han var utbildad kyrkomålare.

LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor

Tryckta källor

Banér, Anne, Bilden av barnet från antiken till 1900. Stockholm 1994.

Bergström, B, et al, Alla tiders historia 3. Uppl., Malmö 1989.

Bibeln. Femte tryckningen. GT texten utgör Svenska Bibelsällskapets språkliga revision av 1917 översättning av Gamla Testamentet. NT texten är Bibelkommissionens översättning från 1981. Göteborg 1986.

Bilden av barnet. Stockholm, Nationalmuseum 22.5-9.9 1979. (Nationalmusei utställningskatalog 422)

Bramstång, Mats, Sällsamheter i Halland. u.o 1977.

Brown, Caroline, Klädedräktens historia genom fem sekler. u.o 1991.

Contini, Mila, Modet genom tiderna. Verona 1965.

Fernlund, Siegrun, Götheborgs Stadz konst- och Målare-Embete. Lund 1983.

Fogtdals konstlexikon. Band 5. Red av Sven Sandström. Köpenhamn 1994.

Frängsmyr, Tore, Ostindiska Kompaniet. Människorna, äventyret och den ekonomiska drömmen. u.o. 1976

Hegart, Hanna, Studier i västsvensk kyrklig konst. Västsvenska kyrkotaksmålningar från 1600-talets slut till omkring 1800. Skrifter utgivna till Göteborgs stads 300 års jubileum, band 17. Göteborg 1928.

Hernmarck, Carl, Svenskt sjuttonhundratal. En stilhistorisk undersökning. Nationalmusei skriftserie Nr 1, Stockholm 1954.

Konsten i Sverige del 1, Red. av Sven Sandström et al. 2. uppl., u.o 1991.

Kulturen 1988, Utg. av Anders W. Mårtensson. u.o 1988.

Kybalova, L, Den stora modeboken. Stockholm 1968.

Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden. Stockholm 1978.

Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Red. av Sten Lindroth. Stockholm 1957. Lindroth, Sten, "Vardagsro och Söndagslust. Kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka".

Malmborg, Boo von, Svensk porträttkonst genom fem århundraden, Nationalmusei skriftserie Nr 18, Stockholm 1978.

Morris, Christine, "En mångsidig präst och hans äreminne".// Populär Historia. 1994;1.

Oltéus, Stellan, Släps kyrka. u.o u.å.

Pettersson & Litzén, Göteborgs stifts herdaminne. Göteborg 1872.

Skarstedt, C.W, Göteborgs stifts herdaminne. Göteborg 1948.

Svenskt biografiskt lexikon. Band 11 och 19. (B von Malmborg respektive Sten Lindroth). Stockholm 1971-1973.

Svenskt konstnärslexikon. Band II. (Sven-Axel Hallbäck). Malmö 1953.

Wildte, F, "Prästporträtt i västsvenska kyrkor".// Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1943-02-13.

1700-tal. Tanke och form i rokokon. Stockholm, Nationalmuseum 5.10 1979-6.1 1980. (Nationalmusei utställningskatalog nr 423)

BILAGA 1

Citat ur Jesus Syraks vishet kapitel 42

O död, hur bitter är inte tanken på dig
för en man som lever i lugn och välstånd,
en man utan bekymmer som har framgång i allt
och som ännu kan njuta av en god måltid.

O död, en lycka är det bud du sänder
för en man som är fattig och orkeslös,
en utlevad gubbe som har bekymmer med allt,
som vägrar finna sig och inte längre håller ut.

Frukta inte dödens bud -
tänk på dem som gått före och dem som kommer efter.

Detta är Herrens bud för alla som lever,
och hur kan du förkasta den Högstes beslut?
Tio år eller hundra eller tusen -
i dödsriket kan ingen klaga över sitt liv.

Syndarens barn blir vidriga barn,
som vistas i de gudlösas sällskap.

Syndarens barn går miste om sitt arv,
deras avkomma lever i ständig vanära.

En gudlös far får höra klander från barnen,
ty de blir vanärade för hans skull.

Ve er alla gudlösa,
som har övergett den Högstes lag!

När ni föds, föds ni till förbannelse,
och när ni dör, blir förbannelsen er lott.
Allt som kommer ur jord vänder åter till jorden;
så går de gudlösa från förbannelse till förintelse.

Människor sörjer över kroppens död,
men för syndaren utplånas även hans onda namn.

Var rädd om ditt namn, ty det följer dig
längre än tusentals väldiga guldskatter.

Det goda livet har sin utmätta tid
men ett gott namn lever kvar för alltid.

Följ min lära, mina barn, och lev i frid.
Vishet som döljs och en skatt som är gömd -
vad är det för nytta med sådant?

Bättre en man som döljer sin dårskap
än som döljer sin vishet.

Låt alltså skamkänslan styras av mina regler,
ty all blygsel man känner är inte bra
och vinner inte allas uppriktiga gillande.

Blygs inför din far och mor över otukt
och inför furste och härskare över lögn,

inför domare och ämbetsmän över felsteg
och inför menighet och folk över lagbrott,
inför vän och kompanjon över ohederlighet

och inför folket där du bor över stöld
och för att glömma Gud och förbundet.
Blygs för att lägga armbågen i maten,
för att förbanna den som ber om en gåva

och för att lämna en hälsning obesvarad,
för att se efter en lösaktig kvinna

och för att vända ryggen åt en släkting,
för att ta ifrån någon hans rättmätiga andel,
för att titta närgånget på en annans hustru

och för att springa efter tjänsteflickan -
kom inte i närheten av hennes säng.
Blygs för att tala sårande till en vän
- låt inte en gåva följas av kränkande ord-

FOTNOTSSAMLING

1  Morris, C, "En mångsidig präst och hans äreminne".// Populär Historia.1994;1 s 20.

2 1700-tal. Tanke och form i rokokon. Stockholm, Nationalmuseum 5.10 1979-6.1 1980.
(Nationalmusei utställningskatalog nr 423) s 17.

3 Kulturen 1988. Utg.av A.W Mårtensson. 1988 s 87. Porträttbeställningar vid hovet var ofta påkostade och det var inte ovanligt att en ny klänning införskaffades för tillfället, men för mindre bemedlade kunder hade konstnären olika standardutförande att erbjuda.

4 C. Brown, Mode. Klädedräktens historia genom fem sekler. 1991 s 78.

5 Ibid., s 78-79

6 Ibid., s 76-77 och B. von Malmborg, Svensk porträttkonst genom fem århundraden.1978 s 154.

7  M. Contini, Modet genom tiderna. 1965 s 190.

8  Brown, 1991 s 75 och s 170.

9 Ibid., s 75 och s 175 och Kulturen 1988. 1988 s 90.

10 L. Kybalova, Den stora modeboken. 1968 s 207.

11 Pettersson & Litzén, Göteborgs stifts herdaminne. 1872 s 378.

12  C.W Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne. 1948 s 628.

13 Svenskt biografiskt lexikon. Band 11. 1945 s 693 (B. von Malmborg).

14 S. Fernlund, Göthborgs Stadz Konst- och Målare-Embete. 1983 s 13-16.

15 Svenskt konstnärslexikon. Band II. 1953 s 66 (Sven-Axel Hallbäck).

16 H. Hegart, Studier i västsvensk kyrklig konst. Västsvenska kyrkotaksmålningar från 1600-talets slut till omkring 1800. 1928 s 86 och not 1.

17 Fernlund, 1983 s 34.

18 Morris, 1994;1 s 22.

19 Detta stycke bygger på Fogtdals konstlexikon. Band 5, Red. av Sven Sandström. 1994 s 21-22.

20 Morris, 1994;1 s 20.

21  Uppgifterna till detta stycke är hämtade ur Wildte, F, "Prästporträtt i västsvenska kyrkor".// Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1943-02-13, s 3 och s 8.

22 Uppgifterna i detta stycke är hämtade ur Bilden av barnet. Stockholm, Nationalmuseum 22.5-9.9 1979. (Nationalmusei utställningskatalog nr 422) s 13-14 och A. Banér, Bilden av barnet från antiken till 1900. 1994 s 87 och s 117.

23 Det följande stycket bygger på Konsten i Sverige del 1. Red. av Sven Sandström et al. 1991 s 407-409.

24  Hegart, 1928 s 34.

25  C. Hernmarck, Svenskt sjuttonhundratal. En stilhistorisk undersökning. 1954 s 26 och s 59.

26  Dateringarna står att finna; 1760-tal taget ur 1700-tal. Tanke och form i rokokon. 1979 s 44, efter hans död 1776 taget ur M. Bramstång, Sällsamheter i Halland. 1977 s 205.

27  Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Red. av Sten Lindroth. Lindroth, Sten, "Vardagsro och Söndagslust. Kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka". 1957 s 171.

28  Riksarkivet. Svensk arkivinformation, 13 Vallda CI:3, År 1754-1773.

29 Hegart, 1928 s 128.

30  Morris, 1994;1 s 22.

31 B. Bergström et al. Alla tiders historia. 1989 s 198.

32 Citatet är hämtat ur Apokryferna till Gamla Testamentet utgivna i samarbete med Svenska Bibelsällskapet, 1987 s 316. Hela kapitel 41, Jesus Syraks vishet finns citerat i bilaga 1.

33  Bilden av barnet. 1979 s 4.

34 Alla bibelcitat är hämtade från 1986 år utgåva av Bibeln.

35 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 147. Lindroth nämner senare i uppsatsen på s 168 att en utav sönerna står vänd mot hyllan med teologiska böcker.

36  Morris, 1994;1 s 22.

37 Riksarkivet. Svensk arkivinformation, 13 Vallda CI:3, År 1754-1773.

38 Riksarkivet. Svensk arkivinformation, 13 Vallda CI:3, År 1754-1773. Övriga dödfödda barn i socknen nämns i kyrkoregistret såsom dödfödda och har markerats i både födelse- och dödskolumnen. Adolph finns enbart nämnd i kolumnen över födda barn och nämns varken i dödskolumnen eller såsom dödfödd.

39 1700-tal. Tanke och form i rokokon. 1979 s 29.

40 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 148.

41 T. Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet. Människorna, äventyret och den ekonomiska drömmen. 1976 s 63-64.

42 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 154.

43 Ibid., s 149.

44 Ibid., s 155.

45 S. Lindroth, Svensk Lärdomshistoria. Frihetstiden. 1978 s 280.

46 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 156.

47 Svenskt biografiskt lexikon. Band 19. s 123.

48 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 162.

49 Pettersson & Litzén, 1872 s 378.

50 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 156-157.

51 Skarstedt, 1948 s 628.

52 Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956. Lindroth, 1957 s 167.

53 S. Oltéus, Släps kyrka. s 13.

54 Ibid., s 14.

55 Skarstedt, 1948 s 628.

56 Oltéus, s 13.